En pappa som väljer bort sina barn.

Som TS till denna tråd kan jag nu med åren ge bättre svar.

Varför tog jag avstånd och vägra uppge att jag har barn?

Skälen kommer från psykologen jag använde, där hon förklara hur och varför man blir dömd av omgivningen, där ens livsstil blir ifrågasatt, där helt enkelt omgivningen dömer en och undrar vad man gjort för fel, det samma gjorde jag, vilket då späder på smärtan och ökar bara på skam känslorna. vägen ut ur detta är att lägga på locket, man accepterar det som sker och skett för att kunna ta sig vidare.

Vad har hänt under åren?

A lyckas nå mig via mobil, jag hade haft spökringningar under ett halvår, dvs någon ringde från skyddat nummer och la sedan på, dessa samtal kom oftast sena kvällar, för att sedan A våga börja prata.

A ber mig om hjälp med mamman, hon förklarar hur mamman låser in henne på rummet, till hjälp har mamman sin bror hon tar hennes mobil, hon förbjuder A att ringa mig, vi kommer överens jag ska hjälpa henne, men enda vägen visa sig vara via tingsrätt, denna procedur tar lång tid, hennes advokat lyckas skjuta upp målet 9 månader, där man bla kl 15:00 dagen innan muf som skulle vara kl 9:00 dagen därpå skjutsupp ytligare månader osv, anledningar är många.(sjuk osv)

Undertiden dimper socialutredningar in, oj oj här framkommer en dyster historia, det är utredning på utredning, det är BUP ,Polisanmälningar från grannar, problem i skolan, hon har inte vart närvarande under 2 år, utan blivit tilldelad hemundervisning, mycket tragisk läsning för mig som inte kan göra något åt saken, barnen har råkat illa ut av allt detta.

Barnen får ge sin uppfattning till soc, där då A förklarar nu att hon aldrig vill träffa pappa igen, S säger inte just nu, men om ett år kan pappa kontakta henne.

Via soc utredningar framkommer hur A slagit mamma med vissa tillhyggen, samt hur hon förstört inredning o föremål i hemmet, varav grannar ringt polis som kopplat in soc, samt att A har under utredningstiden inte velat medverka, hon har inte uppgett något till varför hon mår som hon mår.( att hon slagit mamman framkommer flera gånger under dessa två år, bla men innebandy klubba osv)

S har uppgett hur hon tvingas bo i allt detta, där hon inte våga uttrycka sina egna känslor och prata som sina problem, då mamman redan har fullt upp med A, hon vill inte att mamman ska få fler problem.

Tingsrätten lägger fallet under sekretess.

Men enligt rättspraxis och barnens ålder så får dom bestämma själva, samt att vi har stora samarbetsproblem, att bryta förälder nu där mamman hänvisar via soc att allt är på bättringsväg med barnen skulle vara ödestigande.

Kortfattat av allt så får jag inte kontakta barnen för deras mående, där tid till rättegång tog så långtid att A inte vågar berätta allt som hänt och hur hon hindras från att kontakta sin pappa, samt att mamman inte underrättat mig om dessa stora händelser, samt där man förstår hur allierade dessa barn nu är, mamman är allt dom har kvar i deras värld.

Det sämsta jag kan göra för min egna skull är att älta och inte tillåta mig leva mitt egna liv, jag måste släppa taget, varav rättegången var i rätt ålder för barnen och deras beslut, dom vet vad det handlar om.

Rättegången gjorde även att min partner nu vet om allt, samt att vi nu gjort upp hur arv ska se ut, där det visa sig att man visst kan göra någon arvlös, via gåvor som ej utgör förskott på arv, där arvtagare då inte behöver betala tillbaka, samt att man inte går under dödsbäddsgåva 7.3 osv samt enskild egendom osv. har man som jag en lillebror som är 20 år yngre. Nyckel ord var ute i god tid. Sista vi vill är att barnen vid mitt fråntillfälle dyker upp och säger vi vill ha bouppteckning, där sambo då kan ställa motfråga hur fan har ni mage att dyka upp nu?, ni har inget här att hämta.

Samt att om en framtida relation skulle framkomma så har den inget med arv o göra, inget vi behöver nämna, dom får besked den dagen, jag lämna efterlämna inget arv till tjejerna.

Var tvungen o läsa om narcissist, Poliser och grannars anmälningar är medans ex har ensam vårdnad, jag visste inte om alla dessa utredningar, dom kom från soc med begäran från tingsrätten. dessa har inget med mig o göra.

Går man från början så fungerar allt bra, varav även första beslutet från tingsrätten gav oss delat umgänge 50% var.
Tiden just innan själva dagen till domstol så börja den äldre falla, jag bjöd hem ex att vara med, hon starta ofta upp bråk hemma hos mig, där den äldre dotter sedan hänvisa att mamma kämpar för oss, där hon ska få välja själv vem hon ska umgås med, jag mötte upp detta, men den yngre ville fortsätta med vanligt umgänge 50% och ex börja hacka på henne varje gång jag kom och hämta henne, vill du verkligen åka till pappa fråga hon, jag ska åka till pappa svara hon varje gång.

Efter 4 månader bromsa ex allt umgänge, både mamman och soc ansåg att den yngres umgänge skadar den äldre, där hon vid hemkomst berätta allt vi gjort för sin syster.
Här startar en mycket lång utredning av soc, jag får inte träffa barnen, får inte ens hälsa på dom, utredningen tar 6-7 månader, där soc tydligt framhäver att det är mitt fel att den äldre dottern faller, självklart blir jag mycket sårad över detta, varav jag inte lämnar in verkställande av beslut.
Det går 1 år, jag får inte kontakta barnen, jag kan se dom, men får inte gå fram.
Varav jag flyttar, barnen ringes sedan upp mig o fråga varför det blivit så här, jag berättar att det är för hennes egna val.
Detta resulterar i att soc och ex gör allt för att få ensamvårdnad, soc tanten Helene ringer upp mig, säger rakt ut, jag kan se till att du aldrig får träffa din barn igen, vi kommer överens om att skriva över vårdnaden helt på ex, samt jag ska inte prata med barnen på ett tag, varav blockering, men vid byte av mobil så följer inte dessa blockeringar med, får dessa spökringningar, för att sedan få dottern att prata, hon berättar att mamman tagit ifrån dom mobilerna, så detta är förstagånger hon kunnat ringa, jag har inte missat något under den tiden.

Vad jag sedan såg med alla utredningar är att dottern fortsatt fall hårt när mamman haft barnen själva, det startade redan första året, för att sedan bli ännu värre, för att sedan inte kunna uppfylla sin skolplikt under två år.

Där då soc litat blint på ex uttalanden att hon är i tonåren, en del av hennes utveckling, soc fråga aldrig ut barnen vad som är problem, utan la bara ner alla utredningar o alla anmälningar med att mamman har full koll på detta, mamman samarbetar.

Har nu läst vad Narcissist är så stämmer det in på mitt ex, där man lätt kan framstå som charmig och förstående, man vinner förtroende hos sina "flying monkeys" som i detta fall är socialtjänsten, man låter mamman föra talan, man låter mamman sitta med vid barnsamtalen som ska vara enskilda, mamman vill ha full kontroll på vad som sägs, soc i frågarsätter henne aldrig fast detta förfall hos dottern pågick under två år, dvs även två år efter jag sist fick träffa baren.
Man fortsätter även i rätten, där mamman får välja vem som ska fråga barnen, mamman har får rätt att välja person från soc den hon tycker är rätt person som ska prata med barnen, hon får för att hon berättar om dotterns dåliga psykiska hälsa, samt att hon vägrar prata med personer hon inte känner, samt att det stressar upp henne mer och blir då skadligt för hennes hälsa, vid utfrågning så är mamman med hela vägen, när soc frågar barnen om pappan så får dom gå in en o en, men mamman är just utanför dörren.
Läser man vad soc frågar barnen så följer dom inte mitt yrkande, man frågar bara efter det största yrkandet, att pappan vill vända vårdnaden och hur barnen ställer sig till att bo enbart med pappa, man ställer inte frågan om det andra yrkandet som är att bara träffa pappa 1 timme.

Fortsätter man sedan med det dottern berätta över mobilen så har mamman hela tiden mat dom med att pappa har lämnat er, och det visa sig vara redan under första året där soc rekommenderade mig att låta baren få tid för återhämtning, där man hänvisa att verkställande av dom skulle skada barnen om jag fortsatte med tvisten, där jag har en skyldighet att baka för deras hälsa.

Visst ha en bra ekonomi ställer till mycket, detta argument har ex använt sig av hela tiden, det är en mycket negativ del att ha vid såna här tvister, men att ha tur i affärer och val av yrke handlar inte om narcissism, i så fall är alla med bra lön samt alla utbildade personer en narcissist.

Nu har det gått så många år där vi inte träffats, barn som vuxit upp under dessa förhållanden så kommer det påverka barnen hela livet, ut över detta så känner vi inte varandra mer, där då många reagerar att rekommendationer jag fått och läst om handlar om att lägga på locket, gå vidare, acceptera.
Att acceptera handlar även om mitt liv, samt för att man ska släppa sorgen skammen osv, för att gå vidare.
Kan jag säga att jag är en förälder åt dessa barn, nej, varken jag eller barnen känner varandra mer, är jag deras pappa, ja. Skulle ex gifta om sig och den nya mannen adoptera barnen så blir han deras pappa, samt varför inte om han varit en stor del av deras liv.

Det sistnämnda stycket förklarar lite kort varför jag inte nämner något om min barn, anledningar kan man lätt se här på tråden, man anklagas för att vara narcissist osv, bedömningar ute i samhället fungerar på liknande sätt, där forskare/psykologer osv har svårt att hitta personer som vill prata om detta, därför pratar man inte om att man har barn, samt alla rekommendationer att gå vidare, lägga på locket acceptera har sina grunder i detta.
Samma är det då med arv, man har rätt att styra sitt arv bara man följer lagen, där man både kan se och läsa att detta ökat enormt mycket sista år tiondet, dom som inte styrt sitt arv har oftast inte ens barnen gått på begravningen utan dom har bara frågat efter bouppteckning, därför är det viktigt att rikta arvet till dom personer som betytt mycket för en. Det handlar inte om moral utan om sunt förnuft.