• Anonym (Livet hittar andra vägar.)

    En pappa som väljer bort sina barn.

    Har skrivit förut, men nu med rätt rubrik, varför jag väljer bort barnen!

    Vi hade en vårdnadstvis som på gick länge,gällande våra två tjejer (A 10 år och S 8 år)
    Allt hade fungerat perfekt under flera år, delat umgänge.

    Sedan hände något underligt, barnens beteende förändrades och jag bemötes av att ena barnet A sa: "jag vill välja själv när jag ska vara med dig"

    Det blev A:s vilja, hon kom inte medans S fortsatte komma, hon ville fortsätta komma fast mamman kunde sitta med A i famnen och berätta att A inte ville komma, för att sedan fråga S om hon vill åka,S jag vill åka till pappa.
    Mitt och S umgänge fortsatte, vi hitta på massor av saker, jag har mycket god ekonomi,Givetvis börja S berätta till A vad vi gjorde och sakerna hon fick, A blev mer lessen när jag kom och hämtade S, hon sluta hälsa och såg allmänt lessen ut när vi for.
    Efter några månader stoppar ex allt umgänge, S får inte komma för det skadar A.
    Tingsrätten många månader efter, domaren startar upp umgänget, först helg som ökas över tiden till nästan halvtid, han ser inget som pekar på att jag är en sämre förälder.
    Efter ett halvår får jag samtal från soc , nu stoppas umgänget igen, larm från skolan att A faller i skolan, hon faller i egna tankar, hon har svår med inlärning, hon undviker vuxna personer.
    Känner hur soc anklagar mig direkt i telefon, blir en ny utredning, en jag aldrig gått igenom berättar handläggaren, 
    Jag berättar allt och frågar om det bara beror på mig, soc svarar inte på frågan, men påpekar att det är viktigt att lyssna på barnens vilja och uppleverser.

    Utredningen drar ut på tiden, jag får inte träffa A eller S något, från första samtal tills utredningen är klar så har det nu hunnit gå 8 månader, soc drog över tiden från rek utredningstid med drygt 2 månader.

    Under utredningen fortsätter jag jobba med mitt företag, en dag tar vi en kaffe på Statoil , På väg ut till företagsbilen hör jag A och S ropa pappa,pappa, jag tittar dit, ser att mitt ex tar tag i dom och föser in dom i bilen igen, dom får inte komma fram o hälsa. På kvällen kände jag hur jag blev mer förtvivlad över allt med barnen.

    När jag gick ut med kompisar kunde människor helt plötsligt säga, jag vet vem du är, ingen fara med det, men när det händer för 10 gången på några månader så börjar självkänslan brytas ner.
    Tar en ledighet och far ner åt landet, på väg hem hamnar vi bakom en lastbil med släp, hojen framför viker ut först, men stannar upp bakom lastbilen, han tittat på mig, okey en player ser jag, vi är i vänster filen och för att sedan ge allt, vi passerar lastbilens front och jag ser polisen tar radar, polis mannen jätte glad, 176 kmt, jag kör en extrem sport bil,R1 försvann i fjärran stannade inte, efter lite prat om dom tog mig eller mc som bara låg någon meter framför kom vi överens, 145 kmt, på 110 väg, blev 1 månad med överklagning,.
    Men en kväll under spärr tiden tar jag bilen till Ica, klockan är nästan 23 en torsdag kväll, ser ingen jag känner, har ca 900 m till affären, direkt på morgonen ringer en kompis, hör att du tog bilen igår?, jag oj Umeå är verkligen en lite stad.

    Börjar avsluta mina jobb och packar flyttlastet,jag köpte en tomt i den nya staden jag var till, som det är i Umeå gör att jag inte kan bo kvar.
    Bygger mitt drömhus, tar två år, först får jag vara sjukskriven några månader för depression, läkaren umgås med din familj och träna, prata även med psykolog och fick antidepressiva tabletter.

    Vad är rätt och fel?

    Efter att jag bott in mig i den nya staden träffar jag en ny, jag berättar inget om barnen, hon har barn i samma ålder som mina tjejer, hennes barn har frågat ifall jag har barn, nej har jag sagt,

    Ska jag berätta att dom valt bort mig?Det var inte mitt val och avsäga mig rätten om mitt föräldraansvar, dom skulle inte förstå.

    I Februari i år ringde mobilen, det var mina tjejer som ringde, vi prata i 1,5 timme, dom berätta att att dom inte trodde det skulle bli såhär? dom berätta att dom bet kompisar fara förbi huset jag bodde i, bara för att titta, dom berätta att dom byggt ett staket och gjort om infarten, ändrat på buskar, att dom saknar kompisarna dom var med när dom var hos mig, att mamma hade lovat dom att hon skulle ringa till dom så dom kunde leka igen.

    Dom fråga varför jag inte varit på deras skolavslutningar, Lussia, eller födelsedagar., det har gått 4 år sedan jag såg dom sist. Oj så tungt samtal, mysigt men fullt av sorg, vid frågan varför jag flyttat så svara jag att det var A:s val, hon har valt det själv, berätta hur lessen jag blev.

    Det är inte mitt val att jag inte kan uppmärksamma skolavslutningar, Lussia ,födelsedagar,utvecklingssamtal.Jag får inte natta dom mer,skjutsa dom till något, eller ens stötta,trösta, undra eller fråga något.
    Vi får helt enkelt ingen naturlig plats i varandras liv.

    Berätta att allt var sålt, deras cyklar, ja allt. jag var tvungen, kan inte inreda rum åt dom när jag inte får träffa dom.

    Mina tjejer är totalt ute lämnade åt sin enda förälder,dom dela hennes värderinga,humor och vanor, mamman hade inte ens i närheten berättat vad som verkligen hänt, efter att hon fått reda på samtalet så skicka hon värdens äckligaste sms.

    A och S ville vi skulle träffas, mamma hade visat på kartan vart jag bodde och att jag flyttat ifrån dom, som dom nu vet varför jag flytta.Den riktiga sanningen.

    Frågan jag ställde mig är nu när dom vill träffas är?

    Hur ska det umgänget se ut?har dom blivit människor jag tycker om?får dom mig att må bra?Ska vi fira storhelger tillsammans?kommer frågan upp varför jag flyttat/lämna dom, ska jag påminna dom om det egna valet?, inte säkert det är det rätta alternativet.
    För att få en bra relation måste man ställa upp för varandra,sträcka ut en hand, men om jag upplever relationen som olustig och jag fylls av dåligt samvete, är det inte då en inbillad plikt att man måste umgås? 

    Att välja bort dom får naturligtvis konsekvenser,men dom kan vara många gånger lättare och bära än att ständigt leva med dåligt samvete.(förklaring längre ner)

    VARFÖR FÖRNEKELSEN att jag har barn,varför berättar jag inget om dom i min nya stad? nya familj.

    Som förälder har man bara en chans,får jag hela mina barns uppväxt på mig att skapa en en god relation med mina barn så man kan lyckas , men får man inte chansen och då blir konsekvenserna till att misslyckas större när dom snart är vuxna.

    Varför vet ingen i min nya stad om tjejerna?

    Varför ska jag ifrågasättas varför jag inte träffar mina barn?
    När den självklara sanningen är att en förälder bara ska älska sina barn oavsett vad!!!!
    Varför ska jag leva med den frågan när jag inget kan göra, jag har en konstig förmåga att dra uppmärksamhet till mig.
    Jag bygger mitt hus i all ensamhet, far ner till bygghandeln, tar en kaffe och pratar med folk, efter en stund, är det du som bygger där?, det byggs flera hundra hus i staden jag bor i, hur kan dom snappa upp mitt?visst den är jävligt speciell och arkitektritad. men ändå?
    Nu i veckan så knackar det på dörren vid kl 10, jag öppnar där står brevbäraren?
    Har jag skotta dåligt tänkte jag, eller har han ett paket?
    Det han frågar är : jag måste bara veta historien hur den där bilen hamnat här?
    Han pekar på firmabilen, jag kör ännu samma loggor jag kör i Umeå, min bank tyckte helt klart du inte ska byta loggor, med dina rekommendationer på nätet kan du inte byta logga, då får du börja om.
    Jag berätta varför men med en annan historia, inget om tjejerna, han är det du?
    som han visste vem jag var, han berätta att han flyttat från Umeå för 18 år sedan, men brukar fara upp en gång per år.Inte säkert han visste något om mig, men om företaget.

    När jag blev sjukskriven fundera jag på mitt liv, är det värt o leva, ska jag pocka ut mina miljoner i kontanter och ge till nära anhöriga, läkaren tvekade inte en sekund på sjukskriva mig, min psykolog lärde mig hur jag hantera positiva negativa människor, jag hade en svår väg tillbaka, är så glad inget vet vad jag gått igenom, jag slipper frågor, jag hittar tillbaka, det tunga vara att tjejerna hörde av sig, men efter mitt ex sms, så förstod jag finns inget som ändras hos henne, hon var glad jag flyttat, hon håna om soc, hon är själv kurator och jobbar med dom dagligen, jag förstår att hon kommer fortsätta kriga, fortsätta ge tjejerna fel information, vad som hänt, därför är jag glad, jag inte berättat om dom i min nya stad.Hon är förundrad över att jag för det jag ger hennes tjejer,,leka o umgås få dom o känna en närhet och omsorg , en kärlek fast det inte är mina barn,ja om hon bara visste  ,,,ingen vet att jag får en ny chans i livet., blev att jag blockera tjejerna så dom inte kan ringa, inte bara för min skull utan för att mamman har så negativ inställning, varför utsätta tjejerna för något, bättre dom får tro på mamman än att veta hela sanningen. Barn kan välja själva enligt lag, barnens vilja och rätt, bedömningen om mognad är hur tydligt ett barn uttrycker sig i samband med omständigheter, vare sig det är med påverkan från mamman eller eget val,men så är historien här,därför får aldrig A eller S träffa sin pappa igen. 
    Därför flyttar pappor ifrån, även om historien är riktigt ner kortad, så finns den nu på nätet,en pappa som väljer bort sina barn.

  • Svar på tråden En pappa som väljer bort sina barn.
  • Anonym (Peter)
    Anonym (Livet hittar andra vägar.) skrev 2018-03-18 19:34:47 följande:
    Dom finns, bägge två, bara att S måste växa upp lite, då kan dom stötta varann, A kommer vika för mamman, S måste få en egen vilja, S kommer få en stark vilja, mycket starkare än A, hon kommer hjälpa dom bägge två. går jag in i krig nu, den kommer ta 1,5 år, risk att A ändrar sig, och dom kan ännu hålla borta S precis som dom gjorde sist.Får jag S med mig kan ingen stoppa umgänget.
    Hur ska de som barn orka kriga mot sin mamma för umgänge när du, som vuxen, inte orkar och till och med låtsas att de inte finns?
  • Anonym (Livet hittar andra vägar.)
    Anonym (Peter) skrev 2018-03-18 19:29:45 följande:
    Förklarar du för dem som du gör i tråden kommer de avsky dig, med all rätta.
    Barnen vet bara om att det är A:s val,att mamman inte vill att jag träffar dom, att jag älskar dom och var jätte sårad, men att dom har ett val, det är deras egna val, mamman säger ännu nej och jag kan inget göra då, utan dom måste bråka på mamman för att få träffa mig, gäller både A och S, som sagt med en går det inte.
  • Anonym (Peter)
    Anonym (Livet hittar andra vägar.) skrev 2018-03-18 19:43:11 följande:

    Barnen vet bara om att det är A:s val,att mamman inte vill att jag träffar dom, att jag älskar dom och var jätte sårad, men att dom har ett val, det är deras egna val, mamman säger ännu nej och jag kan inget göra då, utan dom måste bråka på mamman för att få träffa mig, gäller både A och S, som sagt med en går det inte.


    Som sagt, de kommer hata ditt svek.
  • Anonym (Livet hittar andra vägar.)
    Anonym (Peter) skrev 2018-03-18 19:39:39 följande:
    Hur ska de som barn orka kriga mot sin mamma för umgänge när du, som vuxen, inte orkar och till och med låtsas att de inte finns?
    Har du läst så mycket som jag har, har du pratat med psykologer som förstår vad ord betyder, hur man inte behöver kriga för att nå sina mål, hur ser målet ut om barnen får göra dom själva, gentemot att jag krigar om dom?

    Läst hur tonårs döttrar kan agera när dom känner att dom blivit missledda,hur många gånger har inte såna bytt förälder och gått till den andra.

    Det är inte A som ska ringa om umgänge, det är mamman, mamman har deklarera att hon inte går med på umgänge.det vet både A och S nu.
  • HelaGotland
    Anonym (Livet hittar andra vägar.) skrev 2018-03-18 19:28:10 följande:
    Börjar med o beklaga din sorg över pappan. Förstår att du inte fick ett val av han, vem du ska välja när dina föräldrar skilde sig och du inte träffa han. Beklagar också sorgen att han fortsatte kriga, även det sårade dina känslor. Men hade du fått en förklaring som betyder något, att du får välj själv, hade inte din uppfattning ändras?, skulle pappa slutat kriga,och sagt att du är välkommen till han, hade du tänkt annorlunda? Om du visste att din pappa backat och fortsatte inte kriga, för att det skadar dig, hade det fått din bild av pappa o se annorlunda ut, än den du har idag?

    Jösses. Det är väl självklart att en förälder alltid ska kunna säga till sitt barn "Du är ALLTID välkommen här".?! Man har bara en pappa och en mamma! Dessutom kan det vara förödande för en flickas självbild att ha dålig kontakt med sin far, det kan följa med långt upp i vuxenlivet!
  • HelaGotland
    Anonym (Livet hittar andra vägar.) skrev 2018-03-18 19:50:28 följande:
    Har du läst så mycket som jag har, har du pratat med psykologer som förstår vad ord betyder, hur man inte behöver kriga för att nå sina mål, hur ser målet ut om barnen får göra dom själva, gentemot att jag krigar om dom? Läst hur tonårs döttrar kan agera när dom känner att dom blivit missledda,hur många gånger har inte såna bytt förälder och gått till den andra. Det är inte A som ska ringa om umgänge, det är mamman, mamman har deklarera att hon inte går med på umgänge.det vet både A och S nu.

    Ja hon verkar bindgalen och elak som hindrar er samvaro. Hur kommer det sig att ni inte fick delad vårdnad? Hur som helst borde du meddela bägge att de alltid är välkomna hos dig. Kan du inte prata med dem på telefon?
  • Anonym (Livet hittar andra vägar.)
    HelaGotland skrev 2018-03-18 20:13:25 följande:

    Ja hon verkar bindgalen och elak som hindrar er samvaro. Hur kommer det sig att ni inte fick delad vårdnad? Hur som helst borde du meddela bägge att de alltid är välkomna hos dig. Kan du inte prata med dem på telefon?
    Domen blev varannan helg, men ex tog en vända med socialtjänsten igen och då har något nytt kommit upp, då har man rätt o trotsa domslut, då behövs ett nytt.

    Någonstans måste man ge sig,vi hade krigat i nästan 2 år då, jag visste att dom kommer o ringa, dom ringde nu i Februari, fråga varför det blivit så här, jag förklara att det var hennes val, samt att mamman inte vill att vi träffas, jag berätta även att jag inte har kvar några saker som var deras,men kommer dom så fixar vi nya, ni har ändå vuxit och leker inte med barbie något mer,att dom får bråka med mamma för o få träffa mig, ni vet vart pappa bor mamma hade visat på kartan.
  • Anonym (Oy)

    Hur gamla är barnen idag?

    Ser ju att du skrivit 10 och 8 i ts, men samtidigt säger du att det var A.s val att hon inte ville träffa dig och att det var för 4 år sedan... menar du då att hon var 6 år när du beslutade dig för att lämna dem?

  • Anonym (Velma)

    Min mor gjorde väldigt mycket för att jag inte skulle träffa min pappa. Hon bråkade, berättade att min pappa var ett svin, att hon hatade honom och jag var precis lik honom. Jag vägrade åka till honom, jag pratade knappt med honom.

    Idag har jag ganska god kontakt med honom. Vi umgs, vi talar i telefon, han hälsar på.

    Men vet du vad skillnaden var? Han hängde sig kvar. Han kom hem till oss en stund varje dag, han flyttade till en bostad i närheten. Han gick in med pengar hela tiden. Han vägrade ge upp, och han försökte kasta sig inför draken själv för att skona mig. Han lyckades troligen till en viss del. Men inte helt, han trodde han lyckades tills jag som vuxen berättade hur det verkligen var. Att fysisk och psykisk misshandel förekom, när ingen annan såg. Han såg ganska förstörd ut, och sa att om han fick göra det igen hade han slagits för att jag skulle bo med honom. Jag tror jag hade haft det bättre där.

    Min pappa drog inte, han försökte med den information han hade.

    Detta är varför jag har kontakt med honom. Jag älskar honom. Relationen behöver jobbas på, men den finns.

    Det du gör är fel, elakt, galet och ego. Dina döttrar kommer inte vilja träffa dig. Men du skulle troligen vara lika nöjd ändå.

  • Anonym (Peter)
    Anonym (Oy) skrev 2018-03-18 20:57:59 följande:

    Hur gamla är barnen idag?

    Ser ju att du skrivit 10 och 8 i ts, men samtidigt säger du att det var A.s val att hon inte ville träffa dig och att det var för 4 år sedan... menar du då att hon var 6 år när du beslutade dig för att lämna dem?


    8 och 10 när föräldrarna delade på sig, 2 års "krigande", sen inte sett dem på 4 år = 14 och 16 idag.
Svar på tråden En pappa som väljer bort sina barn.