Anonym (Livet hittar andra vägar.)

Äldre 16 Mar 23:14

133 svar

En pappa som väljer bort sina barn.

Har skrivit förut, men nu med rätt rubrik, varför jag väljer bort barnen!

Vi hade en vårdnadstvis som på gick länge,gällande våra två tjejer (A 10 år och S 8 år)
Allt hade fungerat perfekt under flera år, delat umgänge.

Sedan hände något underligt, barnens beteende förändrades och jag bemötes av att ena barnet A sa: "jag vill välja själv när jag ska vara med dig"

Det blev A:s vilja, hon kom inte medans S fortsatte komma, hon ville fortsätta komma fast mamman kunde sitta med A i famnen och berätta att A inte ville komma, för att sedan fråga S om hon vill åka,S jag vill åka till pappa.
Mitt och S umgänge fortsatte, vi hitta på massor av saker, jag har mycket god ekonomi,Givetvis börja S berätta till A vad vi gjorde och sakerna hon fick, A blev mer lessen när jag kom och hämtade S, hon sluta hälsa och såg allmänt lessen ut när vi for.
Efter några månader stoppar ex allt umgänge, S får inte komma för det skadar A.
Tingsrätten många månader efter, domaren startar upp umgänget, först helg som ökas över tiden till nästan halvtid, han ser inget som pekar på att jag är en sämre förälder.
Efter ett halvår får jag samtal från soc , nu stoppas umgänget igen, larm från skolan att A faller i skolan, hon faller i egna tankar, hon har svår med inlärning, hon undviker vuxna personer.
Känner hur soc anklagar mig direkt i telefon, blir en ny utredning, en jag aldrig gått igenom berättar handläggaren,
Jag berättar allt och frågar om det bara beror på mig, soc svarar inte på frågan, men påpekar att det är viktigt att lyssna på barnens vilja och uppleverser.

Utredningen drar ut på tiden, jag får inte träffa A eller S något, från första samtal tills utredningen är klar så har det nu hunnit gå 8 månader, soc drog över tiden från rek utredningstid med drygt 2 månader.

Under utredningen fortsätter jag jobba med mitt företag, en dag tar vi en kaffe på Statoil , På väg ut till företagsbilen hör jag A och S ropa pappa,pappa, jag tittar dit, ser att mitt ex tar tag i dom och föser in dom i bilen igen, dom får inte komma fram o hälsa. På kvällen kände jag hur jag blev mer förtvivlad över allt med barnen.

När jag gick ut med kompisar kunde människor helt plötsligt säga, jag vet vem du är, ingen fara med det, men när det händer för 10 gången på några månader så börjar självkänslan brytas ner.
Tar en ledighet och far ner åt landet, på väg hem hamnar vi bakom en lastbil med släp, hojen framför viker ut först, men stannar upp bakom lastbilen, han tittat på mig, okey en player ser jag, vi är i vänster filen och för att sedan ge allt, vi passerar lastbilens front och jag ser polisen tar radar, polis mannen jätte glad, 176 kmt, jag kör en extrem sport bil,R1 försvann i fjärran stannade inte, efter lite prat om dom tog mig eller mc som bara låg någon meter framför kom vi överens, 145 kmt, på 110 väg, blev 1 månad med överklagning,.
Men en kväll under spärr tiden tar jag bilen till Ica, klockan är nästan 23 en torsdag kväll, ser ingen jag känner, har ca 900 m till affären, direkt på morgonen ringer en kompis, hör att du tog bilen igår?, jag oj Umeå är verkligen en lite stad.

Börjar avsluta mina jobb och packar flyttlastet,jag köpte en tomt i den nya staden jag var till, som det är i Umeå gör att jag inte kan bo kvar.
Bygger mitt drömhus, tar två år, först får jag vara sjukskriven några månader för depression, läkaren umgås med din familj och träna, prata även med psykolog och fick antidepressiva tabletter.

Vad är rätt och fel?

Efter att jag bott in mig i den nya staden träffar jag en ny, jag berättar inget om barnen, hon har barn i samma ålder som mina tjejer, hennes barn har frågat ifall jag har barn, nej har jag sagt,

Ska jag berätta att dom valt bort mig?Det var inte mitt val och avsäga mig rätten om mitt föräldraansvar, dom skulle inte förstå.

I Februari i år ringde mobilen, det var mina tjejer som ringde, vi prata i 1,5 timme, dom berätta att att dom inte trodde det skulle bli såhär? dom berätta att dom bet kompisar fara förbi huset jag bodde i, bara för att titta, dom berätta att dom byggt ett staket och gjort om infarten, ändrat på buskar, att dom saknar kompisarna dom var med när dom var hos mig, att mamma hade lovat dom att hon skulle ringa till dom så dom kunde leka igen.

Dom fråga varför jag inte varit på deras skolavslutningar, Lussia, eller födelsedagar., det har gått 4 år sedan jag såg dom sist. Oj så tungt samtal, mysigt men fullt av sorg, vid frågan varför jag flyttat så svara jag att det var A:s val, hon har valt det själv, berätta hur lessen jag blev.

Det är inte mitt val att jag inte kan uppmärksamma skolavslutningar, Lussia ,födelsedagar,utvecklingssamtal.Jag får inte natta dom mer,skjutsa dom till något, eller ens stötta,trösta, undra eller fråga något.
Vi får helt enkelt ingen naturlig plats i varandras liv.

Berätta att allt var sålt, deras cyklar, ja allt. jag var tvungen, kan inte inreda rum åt dom när jag inte får träffa dom.

Mina tjejer är totalt ute lämnade åt sin enda förälder,dom dela hennes värderinga,humor och vanor, mamman hade inte ens i närheten berättat vad som verkligen hänt, efter att hon fått reda på samtalet så skicka hon värdens äckligaste sms.

A och S ville vi skulle träffas, mamma hade visat på kartan vart jag bodde och att jag flyttat ifrån dom, som dom nu vet varför jag flytta.Den riktiga sanningen.

Frågan jag ställde mig är nu när dom vill träffas är?

Hur ska det umgänget se ut?har dom blivit människor jag tycker om?får dom mig att må bra?Ska vi fira storhelger tillsammans?kommer frågan upp varför jag flyttat/lämna dom, ska jag påminna dom om det egna valet?, inte säkert det är det rätta alternativet.
För att få en bra relation måste man ställa upp för varandra,sträcka ut en hand, men om jag upplever relationen som olustig och jag fylls av dåligt samvete, är det inte då en inbillad plikt att man måste umgås?

Att välja bort dom får naturligtvis konsekvenser,men dom kan vara många gånger lättare och bära än att ständigt leva med dåligt samvete.(förklaring längre ner)

VARFÖR FÖRNEKELSEN att jag har barn,varför berättar jag inget om dom i min nya stad? nya familj.

Som förälder har man bara en chans,får jag hela mina barns uppväxt på mig att skapa en en god relation med mina barn så man kan lyckas , men får man inte chansen och då blir konsekvenserna till att misslyckas större när dom snart är vuxna.

Varför vet ingen i min nya stad om tjejerna?

Varför ska jag ifrågasättas varför jag inte träffar mina barn?
När den självklara sanningen är att en förälder bara ska älska sina barn oavsett vad!!!!
Varför ska jag leva med den frågan när jag inget kan göra, jag har en konstig förmåga att dra uppmärksamhet till mig.
Jag bygger mitt hus i all ensamhet, far ner till bygghandeln, tar en kaffe och pratar med folk, efter en stund, är det du som bygger där?, det byggs flera hundra hus i staden jag bor i, hur kan dom snappa upp mitt?visst den är jävligt speciell och arkitektritad. men ändå?
Nu i veckan så knackar det på dörren vid kl 10, jag öppnar där står brevbäraren?
Har jag skotta dåligt tänkte jag, eller har han ett paket?
Det han frågar är : jag måste bara veta historien hur den där bilen hamnat här?
Han pekar på firmabilen, jag kör ännu samma loggor jag kör i Umeå, min bank tyckte helt klart du inte ska byta loggor, med dina rekommendationer på nätet kan du inte byta logga, då får du börja om.
Jag berätta varför men med en annan historia, inget om tjejerna, han är det du?
som han visste vem jag var, han berätta att han flyttat från Umeå för 18 år sedan, men brukar fara upp en gång per år.Inte säkert han visste något om mig, men om företaget.

När jag blev sjukskriven fundera jag på mitt liv, är det värt o leva, ska jag pocka ut mina miljoner i kontanter och ge till nära anhöriga, läkaren tvekade inte en sekund på sjukskriva mig, min psykolog lärde mig hur jag hantera positiva negativa människor, jag hade en svår väg tillbaka, är så glad inget vet vad jag gått igenom, jag slipper frågor, jag hittar tillbaka, det tunga vara att tjejerna hörde av sig, men efter mitt ex sms, så förstod jag finns inget som ändras hos henne, hon var glad jag flyttat, hon håna om soc, hon är själv kurator och jobbar med dom dagligen, jag förstår att hon kommer fortsätta kriga, fortsätta ge tjejerna fel information, vad som hänt, därför är jag glad, jag inte berättat om dom i min nya stad.Hon är förundrad över att jag för det jag ger hennes tjejer,,leka o umgås få dom o känna en närhet och omsorg , en kärlek fast det inte är mina barn,ja om hon bara visste ,,,ingen vet att jag får en ny chans i livet., blev att jag blockera tjejerna så dom inte kan ringa, inte bara för min skull utan för att mamman har så negativ inställning, varför utsätta tjejerna för något, bättre dom får tro på mamman än att veta hela sanningen. Barn kan välja själva enligt lag, barnens vilja och rätt, bedömningen om mognad är hur tydligt ett barn uttrycker sig i samband med omständigheter, vare sig det är med påverkan från mamman eller eget val,men så är historien här,därför får aldrig A eller S träffa sin pappa igen.
Därför flyttar pappor ifrån, även om historien är riktigt ner kortad, så finns den nu på nätet,en pappa som väljer bort sina barn.

Tildurrr

Äldre 18 Mar 21:08

#41

Anonym (Livet hittar andra vägar.) skrev 2018-03-18 19:28:10 följande:

Börjar med o beklaga din sorg över pappan.

Förstår att du inte fick ett val av han, vem du ska välja när dina föräldrar skilde sig och du inte träffa han.

Beklagar också sorgen att han fortsatte kriga, även det sårade dina känslor.

Men hade du fått en förklaring som betyder något, att du får välj själv, hade inte din uppfattning ändras?, skulle pappa slutat kriga,och sagt att du är välkommen till han, hade du tänkt annorlunda?

Om du visste att din pappa backat och fortsatte inte kriga, för att det skadar dig, hade det fått din bild av pappa o se annorlunda ut, än den du har idag?

Inte fick ett val av han? Jag fick ett val, jag fick välja vart jag ville bo, skillnaden var att jag var 15 år och inte 10. Jag skulle året efter flytta till samma stad som min pappa flyttade till, men då han är självisk så gick det inte att bo hos han, jag fick skaffa egen lägenhet. Det har inget med nått val att göra, mer än hans val att välja bort mig. Och vem fan ger ens en 10 åring och en 8åring val? Man ska inte behöva välja föräldrar, BÅDA föräldrarna ska göra ALLT för barnen, det är där som DU och även min pappa felar.

Och vart får du allt ifrån? Min pappa har ALDRIG krigat för mig, det är det som har sårat mig, ingenting annat. Precis som det som sårar dina barn är att DU väljer bort dom. Inte att du gav en 10 årig flicka ett val och hon då uttryckte att hon ville bo hos sin mamma. Det är DU som valt bort dom, inte tvärtom.

Om min pappa hade krigat för mig, då kanske bilden sett annorlunda ut. Men jag vet inte vart du tror att du krigar för dina barn? Du lämnar dom, flyttar där ifrån, ger upp, blockerar deras nummer, DU krigar inte. Du lämnar dom. Och som man läser i allt du skriver, du är väldigt duktig på att beskriva dig själv, att du har pengar, ett nybyggt fint hus, att du har en firmabil, men dina barn, dom kan du inte beskriva. För det handlar inte om hur bra DU är, så där är det inte lika lätt för dig.

Vet inte ens vart du vill komma med det här inlägget, vill du att andra narcissistiska pappor ska kommentera hur bra du är? Att ni ska berömma varandra för hur lyckade ni är som överger era barn? Hur ni förstör era barn? Fast ni tror att ni är världens bästa pappor? Att allt ni gör är rätt, för kom igen, ni är ju bäst? Eller hur? Och ni gör inga fel, herregud, det är ju barnens fel! Självklart, att inte resten av världen som inte är narcissister kan se det, så dumt, då hade vi ju haft mer förståelse för dig och hur bra du är!

Vill så gärna be dig att växa upp men du är vuxen, du har en diagnos, du är en narcissist, du lär antagligen aldrig komma ifrån detta vidriga beteende.

Anonym (Livet hittar andra vägar.) Trådstartaren

Äldre 18 Mar 21:30

#42

Anonym (Peter) skrev 2018-03-18 21:01:22 följande:

8 och 10 när föräldrarna delade på sig, 2 års "krigande", sen inte sett dem på 4 år = 14 och 16 idag.

Delar under tiden vi gick till soc andra vändan är med,den tog 8 månader, allt för att vinna tid, upp till nästa rätt hade tagit ännu minst 4 månader, efter soc utredning, dom visste vad dom höll på med. S är 11 år, A är 13 år,

Så tiden finns där ännu, men låt dom göra sitt egna val

Anonym (Livet hittar andra vägar.) Trådstartaren

Äldre 18 Mar 21:42

#43

Anonym (Velma) skrev 2018-03-18 21:00:07 följande:

Min mor gjorde väldigt mycket för att jag inte skulle träffa min pappa. Hon bråkade, berättade att min pappa var ett svin, att hon hatade honom och jag var precis lik honom. Jag vägrade åka till honom, jag pratade knappt med honom.

Idag har jag ganska god kontakt med honom. Vi umgs, vi talar i telefon, han hälsar på.

Men vet du vad skillnaden var? Han hängde sig kvar. Han kom hem till oss en stund varje dag, han flyttade till en bostad i närheten. Han gick in med pengar hela tiden. Han vägrade ge upp, och han försökte kasta sig inför draken själv för att skona mig. Han lyckades troligen till en viss del. Men inte helt, han trodde han lyckades tills jag som vuxen berättade hur det verkligen var. Att fysisk och psykisk misshandel förekom, när ingen annan såg. Han såg ganska förstörd ut, och sa att om han fick göra det igen hade han slagits för att jag skulle bo med honom. Jag tror jag hade haft det bättre där.

Min pappa drog inte, han försökte med den information han hade.

Detta är varför jag har kontakt med honom. Jag älskar honom. Relationen behöver jobbas på, men den finns.

Det du gör är fel, elakt, galet och ego. Dina döttrar kommer inte vilja träffa dig. Men du skulle troligen vara lika nöjd ändå.

Den här tråden börjar gå åt rätt riktning, tack
Du har alltså gått en liknande väg, en krigande mamman.
Hur ser din och mammans relation ut idag?

Sedan spelar det ingen roll vart man bor,jag kan betala resorna för dom.

Tildurrr

Äldre 18 Mar 21:45

#44

Anonym (Livet hittar andra vägar.) skrev 2018-03-18 21:42:19 följande:

Den här tråden börjar gå åt rätt riktning, tack

Du har alltså gått en liknande väg, en krigande mamman.

Hur ser din och mammans relation ut idag?

Sedan spelar det ingen roll vart man bor,jag kan betala resorna för dom.

Förlåt med det spelar visst roll, för mamman kanske det handlar om pengar i den frågan, ja. Men för barnen? Nej, då handlar det om avståndet. Man vill inte behöva åka bil/buss flera timmar varje vecka för att träffa sin pappa.

Anonym (Livet hittar andra vägar.) Trådstartaren

Äldre 18 Mar 22:03

#45

Tildurrr skrev 2018-03-18 21:08:32 följande:

Inte fick ett val av han? Jag fick ett val, jag fick välja vart jag ville bo, skillnaden var att jag var 15 år och inte 10. Jag skulle året efter flytta till samma stad som min pappa flyttade till, men då han är självisk så gick det inte att bo hos han, jag fick skaffa egen lägenhet. Det har inget med nått val att göra, mer än hans val att välja bort mig. Och vem fan ger ens en 10 åring och en 8åring val? Man ska inte behöva välja föräldrar, BÅDA föräldrarna ska göra ALLT för barnen, det är där som DU och även min pappa felar.

Och vart får du allt ifrån? Min pappa har ALDRIG krigat för mig, det är det som har sårat mig, ingenting annat. Precis som det som sårar dina barn är att DU väljer bort dom. Inte att du gav en 10 årig flicka ett val och hon då uttryckte att hon ville bo hos sin mamma. Det är DU som valt bort dom, inte tvärtom.

Om min pappa hade krigat för mig, då kanske bilden sett annorlunda ut. Men jag vet inte vart du tror att du krigar för dina barn? Du lämnar dom, flyttar där ifrån, ger upp, blockerar deras nummer, DU krigar inte. Du lämnar dom. Och som man läser i allt du skriver, du är väldigt duktig på att beskriva dig själv, att du har pengar, ett nybyggt fint hus, att du har en firmabil, men dina barn, dom kan du inte beskriva. För det handlar inte om hur bra DU är, så där är det inte lika lätt för dig.

Vet inte ens vart du vill komma med det här inlägget, vill du att andra narcissistiska pappor ska kommentera hur bra du är? Att ni ska berömma varandra för hur lyckade ni är som överger era barn? Hur ni förstör era barn? Fast ni tror att ni är världens bästa pappor? Att allt ni gör är rätt, för kom igen, ni är ju bäst? Eller hur? Och ni gör inga fel, herregud, det är ju barnens fel! Självklart, att inte resten av världen som inte är narcissister kan se det, så dumt, då hade vi ju haft mer förståelse för dig och hur bra du är!

Vill så gärna be dig att växa upp men du är vuxen, du har en diagnos, du är en narcissist, du lär antagligen aldrig komma ifrån detta vidriga beteende.

Det har inte jag problem med, det har du redan påpeka, rum finns till tjejerna,8 rum o kök,spa wc och dressingroom. nej hos mig bor dom gratis, även efter 20 års ålder.
Jag har krigat, men har även förstått när jag ska ge mig, när det påverkar tjejerna så gav jag mig, kanske därför dom ringde?
Som jag nu avslöjat deras exakta ålder kanske förändrar saker och ting, dom är ännu unga damer, dom är i klorna på draken som tidigare skribent uttryckte det.

Vart jag bor är bara ett avstånd, alla avstånd kan förändras, men som läget är nu är det bäst jag inte bor granne, det skulle inte jag orka med, se mina barn men inte träffa dom,nej då är det bäst för mig o få avstånd. jag blev riktigt sårad av allt med umgänget, först halvtid sedan till och inte träffa dom, något sådant kan plocka ner vem som helst,hur stark du än må vara, har du lite styrka kvar kan du även förstå när man ska ge upp, hämta andan och se vad har hänt, det är vad jag gör, nu har tjejerna ett val, den är helt upp till dom,om ett halvår kanske allt ser annorlunda ut, men just nu är vi här, en sak i taget. vi kommer nå någonstans, det finns intresse från bägge håll, låt oss inte förhasta allt, gå samma väg som ni gjorde, låt oss prova en annan väg, vi har tid, det förstår du när du sett ålder på mina barn.

Anonym (Livet hittar andra vägar.) Trådstartaren

Äldre 18 Mar 22:17

#46

Tildurrr skrev 2018-03-18 21:45:52 följande:

Förlåt med det spelar visst roll, för mamman kanske det handlar om pengar i den frågan, ja. Men för barnen? Nej, då handlar det om avståndet. Man vill inte behöva åka bil/buss flera timmar varje vecka för att träffa sin pappa.

Går flyg imellan, mamman lämnar dom vid gate, jag hämtar vid gate, går snabbt,
men vi är inte där ännu, kanske vi når dit, kanske inte, men det finns hopp, där är jag nu, jag vet att livet har olika vägar,allt kan gå åt skogen, allt kan bli hur bra som helst.
Det enda jag vet är att man kan inte skynda på, vare sig man väljer rättssystemet eller min väg, båda kan lika väl haverera, bägge kan även lyckas, finns inget facit .

Tildurrr

Äldre 18 Mar 22:23

#47

Anonym (Livet hittar andra vägar.) skrev 2018-03-18 22:03:16 följande:

Det har inte jag problem med, det har du redan påpeka, rum finns till tjejerna,8 rum o kök,spa wc och dressingroom. nej hos mig bor dom gratis, även efter 20 års ålder.

Jag har krigat, men har även förstått när jag ska ge mig, när det påverkar tjejerna så gav jag mig, kanske därför dom ringde?

Som jag nu avslöjat deras exakta ålder kanske förändrar saker och ting, dom är ännu unga damer, dom är i klorna på draken som tidigare skribent uttryckte det.

Vart jag bor är bara ett avstånd, alla avstånd kan förändras, men som läget är nu är det bäst jag inte bor granne, det skulle inte jag orka med, se mina barn men inte träffa dom,nej då är det bäst för mig o få avstånd. jag blev riktigt sårad av allt med umgänget, först halvtid sedan till och inte träffa dom, något sådant kan plocka ner vem som helst,hur stark du än må vara, har du lite styrka kvar kan du även förstå när man ska ge upp, hämta andan och se vad har hänt, det är vad jag gör, nu har tjejerna ett val, den är helt upp till dom,om ett halvår kanske allt ser annorlunda ut, men just nu är vi här, en sak i taget. vi kommer nå någonstans, det finns intresse från bägge håll, låt oss inte förhasta allt, gå samma väg som ni gjorde, låt oss prova en annan väg, vi har tid, det förstår du när du sett ålder på mina barn.

Men ser du vad du skriver? Direkt börjar du skryta om att du har spa osv, det är inte relevant nån stans.

Och du läser uppenbarligen inte vad jag skriver, du tycker flyg är lättvindigt, men barnen?

Inget i ditt svar försvarar det att du lämnat dina barn. Och åldern, ja, grattis, du har lämnat dom i åldern när dom kommer i puberteten, utvecklas otroligt mycket och blir mer och mer egna människor och stadiga på benen, en tid som är otrolig viktigt när det gäller stöd från BÅDA föräldrarna. Du tror att bara dom "växer upp" så kommer dom inse, kan du inte bete dig bland barn eller? Utan bara runt "vuxna" människor? Skulle inte förvåna mig om dom när dom "växt upp" enbart insett att du inte är nånting att ha.

Anonym (Linn)

Äldre 18 Mar 22:40

#48

Det är så mycket i den här soppan som får mig att tappa hakan gång på gång.

Varför är det så viktigt för dig att din lilla dotter ska bära mer skuld och ansvar än dig? Du återkommer ideligen till det, att det är hon som har valt. Hur skönt det var att få säga det till henne osv. Är det så att du är bara ett offer för omständigheterna enligt dig, och det är alla andra som är "dumma"?

Dina barn försöker få kontakt med dig, då väljer du att blocka dom!? Nyckelorden här är: DU VÄLJER. Detta kan du inte skylla på ditt ex eller på dina små barn. Du väljer att stänga ute dom. Du förstår inte hur mycket ditt beteende skadar dom. De förstår inte varför du väljer att skita i dina barn. De kommer tro att de gjort fel, för så är barn. De lägger skulden på sig själva. (Och det gillar du va?)

Jag får det till att du på något galet sätt anser dig så "sårad " av vårdnadstvisten och att din ena dotter valde sin mor (vad ska ett litet barn göra?) Så nu vill du att dina barn ska kämpa och kriga för att få ha kontakt med dig...

Herregud...

Tildurrr

Äldre 18 Mar 22:57

#49

Anonym (Linn) skrev 2018-03-18 22:40:36 följande:

Det är så mycket i den här soppan som får mig att tappa hakan gång på gång.

Varför är det så viktigt för dig att din lilla dotter ska bära mer skuld och ansvar än dig? Du återkommer ideligen till det, att det är hon som har valt. Hur skönt det var att få säga det till henne osv. Är det så att du är bara ett offer för omständigheterna enligt dig, och det är alla andra som är "dumma"?

Dina barn försöker få kontakt med dig, då väljer du att blocka dom!? Nyckelorden här är: DU VÄLJER. Detta kan du inte skylla på ditt ex eller på dina små barn. Du väljer att stänga ute dom. Du förstår inte hur mycket ditt beteende skadar dom. De förstår inte varför du väljer att skita i dina barn. De kommer tro att de gjort fel, för så är barn. De lägger skulden på sig själva. (Och det gillar du va?)

Jag får det till att du på något galet sätt anser dig så "sårad " av vårdnadstvisten och att din ena dotter valde sin mor (vad ska ett litet barn göra?) Så nu vill du att dina barn ska kämpa och kriga för att få ha kontakt med dig...

Herregud...

Exakt så!!

Anonym (Livet hittar andra vägar.) Trådstartaren

Äldre 18 Mar 23:23

#50

Tildurrr skrev 2018-03-18 22:23:13 följande:

Men ser du vad du skriver? Direkt börjar du skryta om att du har spa osv, det är inte relevant nån stans.

Och du läser uppenbarligen inte vad jag skriver, du tycker flyg är lättvindigt, men barnen?

Inget i ditt svar försvarar det att du lämnat dina barn. Och åldern, ja, grattis, du har lämnat dom i åldern när dom kommer i puberteten, utvecklas otroligt mycket och blir mer och mer egna människor och stadiga på benen, en tid som är otrolig viktigt när det gäller stöd från BÅDA föräldrarna. Du tror att bara dom "växer upp" så kommer dom inse, kan du inte bete dig bland barn eller? Utan bara runt "vuxna" människor? Skulle inte förvåna mig om dom när dom "växt upp" enbart insett att du inte är nånting att ha.

Ja jag har startat om livet, en vårdnadstvist kan ta knäcken på den bästa i alla världar,vare sig du heter Brad Pitt eller Svensson .

Flyg fungerar så att jag tar dom till gate, där kommer en snäll flygvärdinna och tar med dom, visa vart dom ska sitta och ser till att dom har det bra, sedan följer hon dom till gate och ex tar i mot dom, flygresan tar mindre än en timme.Det är en resa tusental Uppsala bor har som jobbar i sthlm, dom pendlar tur o retur varje vardag.det är bara från en stad, räkna in alla krans kommuner, dom säger norrlänningar pendlar, en seg livad myt.

Låt oss vända frågan, vad hade du gjort, du får inte träffa dina barn? åker du utanför deras dörr blir du klassad som psykopat, mamman kommer göra allt för att du inte får vara där, hur tror du barnen reagerar?

Kommer barnen så kommer dom av sin fria vilja, för tjejerna vill träffa mig, det underlätta för alla, jag behöver inte känna att jag tvingar dom, att det finns en "dom" som gör att dom måste träffa mig kan förvärra saker, nu har dom ett val, ett eget val,
Låt oss ge det ca 2 år se vad som händer, det bästa jag kan göra, dom vet att dom är välkomna, visst kan dom ringa men senare, men just nu måste allt få gro, tillit är något man förtjänar, gäller både mig och tjejerna, därför måste det få ta sin tid. Det går inte o rusa fram.

Nu kanske du förstår varför jag lever mitt liv, nu förstår du vad en psykolog kan göra bara man lyssnar på han, följer hans råd, han fick mig och tro på något, ha något o hoppas på, en uppgift som inte var svår men som gav mig en chans till ett liv utan grubbel, även hopp, tiden läcker alla sår, bara du ger den en chans.
Nu finns den där, bollen är i rullning, kommer inte tjejerna så vet jag att jag gav dom ett val, nyfikenheten dör inte, den växer med åren. är jag glad och positiv kommer även tjejerna bli det.

En pappa som väljer bort sina barn.

INNEHÅLL