2 års trots

Åh, känner med dig. Att vara förälder är i högsta grad jobbigt under dessa perioder. Hur länge det pågår har du svaret på själv.

Vet att du inte frågade om just detta men för mig hjälpte det att stå ut genom

* andas och påminna mig om att han utvecklas, varje utbrott ett steg närmare

* kanske äta en extra liten frukt eller knäckebrödsbit (hehe sonen fick mitt känslighet för blodsocker :))

* vara nära, kunna förutse och hjälpa till att sätta ord på sonens utbrott

* förbereda och stötta om jag ser återkommande utbrott (när diplom rasar som korthus var det trösta och en undersökning av hållfasthet)

* markera när vissa typer av utbrott inte är ok men inte göras det jättestort.

* framför allt: sitta på knä på någon långt avstånd ifrån utbrottet och visa att famnen finns när han är redo att ladda energi. Han lugnade sig. Ofta när han kröp upp i famnen ett slag.

Ja du, ingen lätt. Sonen gick igenom en fas när lillebror kom och var några veckor. Inte helt kul men vi lyckades. Känner med dig. Se till att samla dina krafter om du har någon som delar ansvaret hemma. Ta hand om dig så du orkat ta han om och hjälpa sonen. Lycka till

Min började trotsa när han var ca 2.5 år och blir 3 år om en vecka och jag ser tyvärr inget ljus i tunneln än så tyvärr håller det nog på ett tag...

Beväpna dig med tålamod. Välj strider! Ta bara de absolut viktigaste striderna - och det skall vara när det är farliga saker som kan hända. Ta tid på dig - ha aldrig någonsin bråttom. Ju mer bråttom du har, desto mer trots. Låt ungen kunna själv, ta dig tid. Dra ner på ambitionerna. Ungefär som en hund - man lär inte en hund några nya grejer i slyngelåldern (8-12 månader). Man gör det gamla vanliga och jobbar med den uppfostran hunden redan kan. 

Hur utvecklat är hans språk?

Jag minns att jag tyckte att det var hemskt just runt 2-års åldern för att de ville så mycket, kände så mycket och hade inte språket att kunna berätta vad det var som var fel vilket ledde till illvrål och att mammas tålamod (som normalt är väldigt stort) försvann i atomer. När väl språket lossnade och de kunde sätta ord på sina känslor och sin vilja så blev det mycket bättre (på just illvrålsfronten).

Om han till viss del har orden för att berätta vad han vill så är det bara att stoppa i de mentala öronpropparna och lugnt och tydligt förklara att "Mamma hör inte vad du säger när du håller på så där, om du vill något så måste du prata med mamma och inte bara skrika".

Skulle säga att språket är välutvecklat. Han talar bra och kan uttrycka sig väl. Men Sätta ord på känslor är något svårare. Ledsen och glad kan uttryckas.

Men, när han är i sin värsta form spelar det ingen roll. Då liksom hör han ändå inte. Annars funkar det att säga så som du Skrev. Plus att jag upplever att han i sima vrålskrik inte ens vet vad han vill ju ändå.

Usch så jobbigt. Men igår var en bra dag. Jag finner tröst i de dagar

Låter åter igen som min son. De gånger det låste sig som du beskriver och ha bara skrek och inte visste varför var det bara att erbjuda famnen och vänta ut. Sen prata om det när det lugnat sig. Ibland behövdes lite mat innan det gick. Känner så väl igen. Sonen nästan dansade runt som om han ville komma ur sin egna kropp. Det måste verkligen vara jobbigt för barnen skälva också. Det tar nog mycket energi att vara så arg.

Förresten så skulle jag svara på förra svaret. Det är nog jobbigt för dem att få syskon även om utbrotten inte riktar sig mot syskon. Går han något på förskolan? Sonen har varit hemma mycket under de första 3 månaderna nu och det har varit bra upplever jag. Men samtidigt har det varit bra med några korta dagar på förskolan också så han fått längta lite.

Skönt för dig att du kan se de bra dagarna också :)