Vi som försökt med första barnet ca 1 år

Det här året är officiellt det värsta i mitt liv... Inte gravid, inte ivf och igår fick vi akut avliva vår älskade, älskade katt. Sambon fick nog en känsla av att livet är kort efter och att han behöver något att se fram emot så han sa att nu skiter vi i att vänta och bara betalar för 3 behandlingar privat. Vi skiter i renoveringen, det kan vi ta sen. Jag frågade om han var säker och det var han sa han. Men tyvärr kan jag inte glädjas åt det nu när jag sörjer... Det känns inte som prio 1 längre. Är hemma från jobbet och bara gråter samtidigt som jag ser hur högen med jobb samlas på mitt skrivbord när jag är borta... 

Jag plussade igår! Tyckte det hade spänt och haft sig i magen så fick ett infall och testade på kvällen och det blev plus! Enligt min beräkning så plussade jag på äl+7 men jag tror jag kanske hade äl tidigare. Nu hoppas jag verkligen verkligen att den stannar så det går vägen<3

Lilla Astrid vägde 1405 gram och var 43 cm lång <3

Hej alla! Inte skrivit här på länge men tänkte bara uppdatera att vi börjar med vår första ivf nu, jag tar första sprutan imorgon. Spännande och nervöst.

Usch vad jobbigt, är livrädd för misslyckande. Hoppas ni känner er starka nu och hoppas ni lyckas. Jag gör korta protokollet med gonal f och fyremadel. Känns som jag fått standarddosering för första försöket och hoppas kroppen ska svara bra. Vet ju inte så mycket om min kropp egentligen, vet mitt amh värde liksom men. Har ju varit gravid en gång även om det var utomkveds så hoppas det är positivt, att vi inte har problem med befruktning. Du då? :)

Men åh <3. Jag känner igen mig så mycket av det du skriver. Gravidbesked efter gravidbesked dyker upp på instagram o överallt. Ja känner hat mot ALLA. Jag kan bara inte bli glad!! Vårat liv står på paus medans alla andras rullar på, där livet händer för dom! Det har gått så långt att jag börjat tänka om jag skulle kunna få barn med någon annan, OM det faktiskt är så att vi inte passar (inget fel har ju hittats). Eller andra tankar som hur mitt liv kanske kommer se ut utan barn osv. Vet inte va jag ska säga som tröstar. Men du är inte ensam. Känns som tiden går o man blir bara äldre. Massor av yngre vänner väntar sin tvåa. Livet är så förbannat orättvist. Vi måste lära oss hantera skiten. Men vet tyvärr inte riktigt hur... massor av kramar till dig.

Jag hoppar in här! Vi bestämde oss för att börja försöka i november 2017 men jag fick ingen äl förrän januari 2018. Så nu är det ganska precis ett år sen första försöket. Jag har väldigt oregelbunden cykel med allt från 22-85 dagar mellan mens.. Vi har lyckats pricka in äl 3 gånger under det här året och en av gångerna så tror jag att det tog sig. Fick svagt positiva, men ändå tydliga, gravtest under 3 dagar innan dom minskade så det var nog ett tidigt missfall. Idag ringde jag gyn för att få kolla vad som kan vara fel, jag tänkte att jag börjar i den änden så slipper vi starta utredning i onödan om det är så att jag har pco-s som jag misstänker.

Hoppas att det tar sig för er alla snart! Jag blir galen av all väntan, det känns som jag befinner mig i ett vakuum mest hela tiden.. Tänker inte på något annat än barn.

Låter som en bra plan. Precis man är inte lika kräsen längre. Skulle nog oxå kunna tänka mig donation allt mer. Nja alltså vi hade paus några dagar innan vi åkte på semester. Jag förklarade att jag inte riktigt vet vart ja står längre. Men nu på resan har allt varit rätt bra. Blir lite rädd av att tänka att ivf gör man ju oftast bara med EN partner. Vad händer om vi skulle göra slut. Kan ju inte börja igen med någon ny hur enkelt som helst. O andra sidan kan man ju inte få barn med någon man inte är 100 procent säker på. Urs.. när börjar du med sprutor? Inte denna mens väl?

Insåg vi mkt snart firar 1 år i den här tråden... Fy fan att många av oss fortfarande är kvar :(