Orkar inte vänta mer nu.. BIM - 3 imorgon. Tänker ta ett test. Vet ju att det är negativt men vill döda sista droppen av hopp man håller kvar i. Bara jobbigt.. usch vad trött jag är på den här jävla sitsen vi är i. FAN känner jag just nu.
All kärlek till dig <3
Tack!! Nu kommer mina klassiska mens symptom dock! Brukar ni får ont i underlivet vid mens? Får d varenda gång.
Ja typ!! Samma här! Allt är klart. Vi väntar på ivf nu. Remissen är skickad så ska få den godkänd bara. Det enda som de har hittat (som d inte verkade bry sig om) var att min slemhinna var väldigt tunn för att va nära äl. Annars har de inte hittat något fel. Vist väntar ni oxå på ivf nu i aug? Kram
Ja jag hoppas det. Men man får ändå hjärnspöken. Typ att allt sett så pass bra ut så varför skulle då ivf gå bra. Snarare att det kommer gå skit. Men man får bara försöka tänka positivt nu!! Juste, hur gamla är ni? Kommer de kunna minska risken för missfall under ivf? Vår gyn sa allt mellan 3-6 månader ungefär så vet inte alls tiden :/. Funderar på att kanske försöka ta reda på det mer konkret när vi fått papper osv! Kommer du tala om för din arbetsgivare när ni sätter igång? Är så
Jäkla kluven kring det!! Det kommer gå bra i augusti <33
Åå Fyfan va trisst!! Jävla mens. Min kom igår. En dag för sent. Helt svullen o kollat på VM hela dagen. Lekte med tanken att min mage va gravidmage men egentligen va mensmage. Så jävla sorgligt. Grät en skvätt idag när ja tänkte på att min kille lika gärna skulle kunna få barn med nån annan.
Förstår vad du menar med info!! Känns som man vill veta allt nu. Vi blev bara i princip slussade till ivfkö. Ser nu i min journal att det upptäckt kronisk livmoderhalsinflammation i samband med min konisering 2016!! Ska ringa sjukhuset på måndag. Känns jävligt surt. Ja tänker nog berätta för min chef även om d tar emot. Jag fyller 30 i slutet av året o min kille är 28. Är din kille lugnare än du? Min kille känns nästan för chill. Jämfört med mig iaf ...
Ni som börjar känna att hoppet är lite ute hur ofta orkar ni köra runt ägglossning? Man vill ändå inte missa. Denna äl blev det bara en gång. Känns som d e för sent för flera ggr ...
Idag brast det för mig.
Var på lunch med 4 kollegor som började prata om barn. Kommentarer som "det är nog ingen som planerar barn det bara händer" och "jag tänker skaffa massor barn" osv flög runt medan jag satt helt tyst och försökte verkligen hålla masken.
Sen säger en kollega "men vad du är tyst! Vill inte du ha barn?" Varpå de andra stämmer in med "ja ni är ju nygifta, ni ska väl ha barn snart?" "Du kanske är gravid, är det därför du är tyst?"
Alla skattar och tittar på mig. Kände mig så jävla mobbad rent ut sagt. Tittade kollegorna i ögonen och sa "jag kan inte få barn". Då brast det och tårarna började rinna. Gick därifrån medan dom satt kvar och förhoppningsvis kände sig så förbannat jävla dumma i huvudet. Chefen sprang efter och bad så himla mycket om ursäkt och var såååå ledsen. Drog nån historia om att hon fick försöka länge med andra barnet men sen när hon slutade tänka på det så hände det.
Fick fan uppleva alla jävla fel en människa kan göra mot någon som är ofrivilligt barnlös på 10 minuter.
Sa till chefen att mina tankar inte har något att göra med min missbildade livmoder och min mans spermiekvalite.
Sån jävla obekväm stämning resten av dagen men det kan dom fan ha. Ingen annan som sa något förutom en som kom och kramade mig. Hennes egen syster har gjort ivf så jag fattar inte att hon inte förstod bättre än att ställa mig mot väggen så där.
Hur kan människor inte förstå bättre? Jag ville verkligen inte berätta det här för dom, nu lär det väl spridas på hela arbetsplatsen. Hade jag inte varit så extremt ledsen för detta hela tiden hade jag kanske kunnat hålla masken men allt är så jäkla tungt just nu. Ville bara skriva av mig till er som jag vet förstår hur det känns.
Tack fina ni här i tråden som svarade på mitt inlägg <3 det känns så skönt att veta att man kan skriva av sig här och att ni förstår precis hur man känner. Guldvärt i dessa lägen att ha det stödet!
Förlåt för hijackande av tråd - skrev ett par gånger för ungefär ett halvår sedan, men kände jag behövde en paus från allt som hade med graviditet att göra pga nästan maniskt besatt av att söka symptom/åtgärder/boostande/vad att undvika osv osv.... Ja, många av er vet ju hur det är.
Men så plussade jag i början på juli nu - over the moon, allt var fantastiskt - som slutade i fredags med gynakuten och missfall. Och allt föll samman igen.
Jag ska på återbesök till gyn imorgon för att se att allt är bort (gråter bara jag skriver det) och jag har sån oerhörd ångest över att bara sätta min fot där igen. Så... Jag vet inte. Behövde nog bara skriva av mig. Känns som att är det några som ens kan föreställa sig min sorg, bitterhet och uppgivenhet så är det ni här.