Styvbarn kommer helt plötsligt hem under julen!
Det är väl inte konstigt att två barn reagerar olika på samma människor/situation, det är ju olika personer det handlar om? Det övergår mitt förstånd att folk kan ha flera barn och ändå inte förstå det.
Jag har haft en helt annan relation till mina föräldrars nya partners än vad min syster haft. Till exempel har hon aldrig blivit slagen, till skillnad från mig (min terapeut sade att det bl a beror på att det äldre barnet brukar agera "buffert" och skydda sitt/sina småsyskon).
Om hon har upplevelsen att bli illa behandlad - i en sådan grad att hon väljer bort en förälder (det gjorde jag också, det är varken lätt eller smärtfritt) - har hon ju den upplevelsen. Har någon brytt sig om att ta reda på vad hennes upplevelse sitter i? Min pappas fru kallar mig fortfarande primadonna, tjugofem-trettio år senare, i hennes värld är allt mitt fel. Kan som vuxen och mamma säga att hon är fullständigt väck i sin självuppfattning. Hon har gjort "allt" och "aldrig velat något ont" men hon har ju till och med misshandlat. Nu säger jag inte att det är så i det här fallet, men det är sällan bara en som gör fel när två träter, och man väljer inte bort en förälder lättvindigt eller för att man är bortskämd.
Jag har aldrig misshandlad nåt av barnen, men jag kan vara bestämd i min uppfostran dels pga min dotter som är en utmaning i att uppfostra. Vi har tagit reda på, tro mig, varför tror du jag gav henne eget rum? Misstänker du att jag är av ondo när jag ger ett icke biologiskt barn ett eget rum pga att hon mår bäst av det, så lever jag verkligen i villfarelse. Hon kom till oss för flera år sen och sa att hon inte ville fortsätta komma för hon får aldrig vara ifred från allt stök (dvs sina syskon), så hon fick det rummet. Blev inte nöjd iallafall. Om du läser mitt senaste inlägg så ser du en bråkdels exempel. Min roll i det hela är att jag faktiskt brytt mig för mycket, uppfostrat henne för mycket, hon har inte gillat mitt sätt att uppfostra; rak och bestämd, men rättvis. Hon har själv sagt detta. Som jag skrivit tidigare, jag har belägg. Men folk ser bara en skärm några ord ett par rader och tror de är självutnämnda beteendevetare. Jag har inte behandlat mina bonusbarn mer olika än att de är olika individer, så givet har de blivit olika bemött pga att de är två olika personer. Ena är mer öppen och lättsam medan den andra mera stängd och svårflörtad. Absolut inte känslosam. Allt är inte bara styvföräldrars fel, vänd på det och fråga dig själv varför bara du ser så som du gör? Kan du inte ha varit en primadonna? Lev dig in i tanken och finn förståelse. Man kan inte bara acceptera barns dåliga beteenden för att de inte är ens biologiska, gör du det på stan med tro? Älskar alla barn som skriker könsord åt dig? Du tänker att det måste ju vara ditt ansvar att de gör det så du låter dem fortsätta göra det, klappar dom på axeln och går vidare därifrån? Nästa gång du kommer älskar du dom ännu mer för då har de hittat än grövre könsord att skrika. Jag är inte sån iallafall och då är väl det min brist.
Min bonusdotter sa faktiskt ifrån tillslut för att jag köpte för mycket saker till henne, hon ville helst bara ha vantar som kom från mamma eller pappa exempelvis. När jag då lyssnade så blev det också fel att jag inte köpt examens kläder åt henne men till min egen dotter. Hur gör man mest fel på en minut ungefär. Förklarade då för henne att det var ju så hon ville ha det, men hon hade inte fått examenskläder från mamma det året(mammavecka) så vi tog med henne hon fick välja ut helt själv. När så dagen kom gillade inte mamman hennes klänning så hon ångrade sig så de lånade en litet förstor från en kusin. Snacka om att vi inte var glada. Men det blev JAG som blev ond för att jag ifrågasätter mamman och hennes val, så mamman börjar snacka om hur jag lägger mig i och är svartsjuk. Hur skulle man ha gjort där? Tell me!
