Han har Inga spermier, jag PCO. Vad händer nu?

I vissa fall kan de hämta spermier direkt från testikeln, annars är det spermadonator som behövs om du ska bli gravid.

Min man och jag har varit i samma sits (bortsett från PCO). Der finns fortfarande chans för er att få fram spermier genom biopsi eller mikrotese. Mikrotese är det framgångsrikaste tillvägagångssättet. Vi lämnade fler prover, gjorde biopsi och slutligen mikrotese. Inget resultat. Idag har vi precis gjort vårt första inseminationsförsök med donerade spermier. Efter flera års bearbetning insåg vi att det var vårt enda alternativ. Och det känns helt okej. Men ge inte upp hoppet om att få helbiologiska barn i alla fall. Det finns metoder för att lyckas.

Det låter som om man har en lång väg att vandra... Fortfarande inte hört något mer och snart har det gått 3 månader. Galet vilken frustrerande och ledsam situation detta är.. Vad ledsen jag blir för er skull att det inte hittades några spermier.

Allt känns ändå bra nu i slutändan för er? Med donerade spermier tänker jag. Kan tänka mig att man med tiden bearbetat det som är och gör val utifrån det. Lycka till!

Vilken tuff sits det måste vara! Barn ger ju så mycket glädje i livet. Har du funderat på donator?

Det är verkligen som om livet har stannat... Visst funderar man över donerade spermier. Skulle det bli så att det blir vår väg att gå så får nog både jag och sambon bearbeta det först. Känns väldigt tufft. Mycket att ta ställning till. Och helt ärligt är jag rädd för alla känslor och tankar.

Ja det är nog ett svårt beslut, fast i vissa situationer kanske det är det bästa jämfört med t.ex adoption. Jag kan inte tänka mig att en man skulle hindra sin partner glädjen att bli mamma och barnet kommer ju se honom som pappa i vilket fall. Skulle ni besluta det så finns det ju hjälp att få

Min sambon har spermier men så få att vi fick göra IVF med mikroinjektion (det blev 4 st). Om jag fattat det rätt så är det goda resultat för kvinnor med PCO om man får hjälp att ägglossa. Skulle jag göra om vår fertilitetsresa med facit i hand skulle vi kanske ha valt insemination i Danmark (där anonym donator är tillåten) istället för IVF, då genetiken inte var så viktig, utan vi ville ha ett BARN oavsett vem som levererat spermier. Insemination verkar mycket mindre slitsamt för kvinnan.

Åh så jag lider med er! Det är verkligen en sorgfull och smärtsam väg till ett barn. Jag har haft flera år på mig att bearbeta alternativet med donatorn. I början var det helt otänkbart, jag tillät mig inte ens att fundera på det för det var inget jag överhuvudtaget tänkte överväga. Det fanns två alternativ för mig, leva ett barnlöst liv eller lämna min man. Ett jäkla dilemma som du säkert förstår. Med tiden började tanken växa i mig lite mer, och jag började läsa på väldigt mycket, gick ut på olika forum och läste om andra par som gjort det valet. Och saaaaaaaakta så började jag acceptera det alltmer. Jag kan inte förstå att jag säger det, men vi har gjort ett första försök och väntar på BIM just nu. Jag vet att det känns mörkt just nu, men ge inte upp hoppet. Om jag kunde ta mig genom detta och över tröskeln så är jag säker på att vem som helst kan göra det. För jag har svårt att tänka mig att någon kan ha känt sånt motstånd till det. Och jag har pratat med fler som känt likadant och som idag antingen fått barn via donerade spermier eller som är gravida. Och alla säger samma sak. Det känns inte annorlunda! Och jag kan säga att idag så längtar jag bara efter ett plus. Jag tänker inte ens på att det är donerade spermier jag blivit inseminerad med.

Tack för din fina historia! Jag blir glad ända in i själen ?? Känner igen mig i allt du säger. Jag hoppas att ert försök blir lyckat och att ni snart är föräldrar. Här väntar vi fortfarande på vår första remiss.. Jobbigt att vänta

Jag lider med er och det gör ont i hela mig att läsa detta.

Men det finns vägar. Jag och min sambo fick samma besked för snart 2 år sen och hela världen rasade samman och allt blev en stor sorg och oro då vi verkligen vill ha barn och sedan dess blev vi lovade massor saker så som operation för att se om de fanns chans att hitta sperimer o pungen men sen kom dom på 6 månader senare att jag var tvungen att vara 25år och där rasade hela världen igen för att behöva vänta 2år till tills jag är 25år medans Alla runt oss bildar familjen och frågar hela tiden när vi ska ha bebis osv..

Du får gärna skicka meddelande till mig om du undrat något eller bara vill prata.

Massa kramar till er!?