Ontopic skrev 2017-11-27 06:27:40 följande:
Det låter som om man har en lång väg att vandra... Fortfarande inte hört något mer och snart har det gått 3 månader. Galet vilken frustrerande och ledsam situation detta är.. Vad ledsen jag blir för er skull att det inte hittades några spermier.
Allt känns ändå bra nu i slutändan för er? Med donerade spermier tänker jag. Kan tänka mig att man med tiden bearbetat det som är och gör val utifrån det. Lycka till!
Åh så jag lider med er! Det är verkligen en sorgfull och smärtsam väg till ett barn. Jag har haft flera år på mig att bearbeta alternativet med donatorn. I början var det helt otänkbart, jag tillät mig inte ens att fundera på det för det var inget jag överhuvudtaget tänkte överväga. Det fanns två alternativ för mig, leva ett barnlöst liv eller lämna min man. Ett jäkla dilemma som du säkert förstår. Med tiden började tanken växa i mig lite mer, och jag började läsa på väldigt mycket, gick ut på olika forum och läste om andra par som gjort det valet. Och saaaaaaaakta så började jag acceptera det alltmer. Jag kan inte förstå att jag säger det, men vi har gjort ett första försök och väntar på BIM just nu. Jag vet att det känns mörkt just nu, men ge inte upp hoppet. Om jag kunde ta mig genom detta och över tröskeln så är jag säker på att vem som helst kan göra det. För jag har svårt att tänka mig att någon kan ha känt sånt motstånd till det. Och jag har pratat med fler som känt likadant och som idag antingen fått barn via donerade spermier eller som är gravida. Och alla säger samma sak. Det känns inte annorlunda! Och jag kan säga att idag så längtar jag bara efter ett plus. Jag tänker inte ens på att det är donerade spermier jag blivit inseminerad med.
