hur ofta barnvakt?

Det går väl inte att svara på. Man kan inte kräva att folk ska vara barnvakt. Min mamma tar mina barn när hon vill har ork och tid. Inte när jag kräver det. Det är mina barn. Mitt ansvar.

Jag håller med. Vilket innebär att de ständigt säger att de vill träffas men aldrig erbjuder sig att vara barnvakt. Jag har väntar i över ett år på att de ska ta egna initiativ. De säger saker som i stil med "vi är bara 1 timme bort/ säg till så kommer vi/vi får aldrig träffa X/vi saknar X". Jag själv är nu sjukskriven pga utmattning och återigen så tjatar dom om att de ska komma men ja blir inget av. För min del skulle det va bättre om vi bara bestämde. Varannan lördag passar vi X 5h eller så så behöver ingen be eller tjata om detta. Vi har ingen bra och snart ingen alls kommunikation tyvärr. De passar syrrans barn varje vecka men de bor i samma stad

Har knappast så mycket med det praktiska att göra, i vilken omfattning mor- och farföräldrar vill vara barnvakt. Min mamma bor bara på andra sidan stan och hon har varit barnvakt max en handfull gånger på nästan 16 år. Barnens farmor bor ca 45 min bort, men vi bodde i många år inom gångavstånd från henne, och hon har inte heller varit barnvakt mer än så (morfar är inte med i bilden och farfar är död).

Du kan ju inte bara kräva ett rullande schema från dina föräldrar. Det är ingen tjänst du köper!

Jag kräver ingenting. Därför har jag nu blivit utbränd. Ok kan nån ge nått bra råd hur man kommunicerar med sina föräldrar om det här då för uppenbarligen är det något som är mkt fel i vår kommunikation.
Jag bad om barnvakt för att gå på en väns begravning. Ingen kunde pga jobb och frisörtid (!?). X fick följa med. Var en av de värsta dagarna jag haft - utmattad av sorg och att ensam ta X på en sådan tillställning. Efter så påpekar min mamma mycket spydigt och anklagande hur ledsen HON är jag inte efter begravningen kommer hem till dem och fikar. Ingen inbjudan eller indikation alls på att det förväntades av mig. Jag har inte varit i min hemort sedan dess (januari)

Men vadå, det finns ju inget man kan kräva. Mina föräldrar, pigga och pensionärer, har bott en kvart från oss hela tiden. Mina barn är nu i yngre skolåldern och vi har alltid bara haft barnvakt ett par gånger per år och det har enbart varit när vi bett om hjälp (pga möten, någon fest, konsert eller att förskolan varit stängd). Klart jag gärna hade haft mer hjälp i vardagen men jag har inte bett om det eftersom det ska vara frivilligt från deras sida.

Vi och barnen har träffat mina föräldrar regelbundet men som sagt utan barnvaktshjälp,

Eftersom ni har en dålig relation och dålig kommunikation så tror jag inte du kan förvänta dig något. Vad svarar de när du frågar om de kan vara barnvakt vid andra tillfällen? Jag tror du ska vara väldigt tydlig i kommunikatione: "Jag önskar ni kunde vara barnvakt då och då" Svara de nej, ge förslag på något annat datum. Sen kanske de inte vill vara barnvakt om de inte känner ditt barn så bra än, utan vill skapa en relation först, vilket ju är vettigt. Har du ingen i ditt nätverk som kan vara barnvakt? Köpa barnvaktstjänst? Din syster? Det finns andra alternativ än de egna föräldrarna.

Jag har inte frågat. För jag måste inte ha barnvakt. När måste man det liksom. Innan x föddes så köpte jag biljetter till en musikal. Det var ett år innan. Jag viste inte alls att de skulle va så ointresserad av att ha en relation med sitt barnbarn då såklart så jag frågade om de kunde vara barnvakt. Ett år innan! De säger gladeligen ja. Månaderna går och de säger ingenting om detta. Några veckor innan ordnar vi med annan barnvakt. Dagen innan frågar min mamma om vi fortfarande behöver barnvakt blir skitsur när vi säger att farmor och farfar kommer (de bor 50mil bort) och att det inte längre behövs. Efter det har vi inte bokat nå bio eller överhuvudtaget umgåtts ensamma jag och min man. Vi måste inte göra det. Det kommer antagligen leda till att vi skiljer oss i längden men det är inget måste. Förstår du vad jag menar?

Men vadå leda till att ni skiljer er, vad är det för attityd? Du och din man är ensamt ansvariga för ert barn och för er relation! Ingen annan!

Varför frågar ni annan barnvakt innan ni dubbelkollat med dina föräldrar igen, ni hade ju redan bokat dem? De kanske tyckte det var självklart och inget att prata om stup i kvarten?

Men du, när jag läser detta utifrån så framstår det som du tänker att de dels ska läsa dina tankar, dels ska vara de som tar kontakt. Men det är ju ni som behöver barnvakten så är det ju ni som ska fråga och bekräfta. Jag gör alltid så när jag ska ha barnvakt och alla jag känner också när jag är barnvakt. När jag ska ha barnvakt till min dotter frågar jag tex två veckor innan av en kompis som säger ja, jag hör sedan återigen av mig några dagar innan för att fastställa alla detaljer och bekräfta att allt är i sin ordning. Samma sak när jag är barnvakt åt tex min brors barn. vi har bestämt ett datum, men de hör också av sig lite innan för att dubbelkolla. Det är upp till den som vill ha barnvakten att dubbelkolla. 

Sen är det ju toppen att ni har farföräldrarna som kan vara barnvakt. Om du och din man skiljer er i längden som du menar at ni kommer göra, så är det ju ert fel att ni inte ordnat så ni kan få egen tid och inte dina föräldrars som du inte ens frågar om de kan vara barnvakt.  Dina föräldrar kan inte läsa tankar... 

Om jag var du skulle jag tänka över hur jag själv kunde kommunicera tydligare och framföra mina önskningar och behov, och hur jag kunde göra så att en relation byggdes mellan barnet och dennes morföräldrar. Du kan inte ändra dina föräldrar men du kan ändra hur du själv  kommunicerar. Var tydlig med att du önskar att de skapar en relation med ditt barn och sedan ser du till att göra det möjligt genom att bjuda hem tiller eller åka dit. Jag har tex ganska dålig relation med min pappa, men mitt barn har en fin relation eftersom JAG arbetat fram den. Min pappa tycker mycket om sitt barnbarn men är jättedålig på att ordna så de träffas, därför gör jag det för jag vill att mitt barn ska ha en bra relation till sin morfar. Och om du behöver tid med din man för att er relation kraschar annars så har ni väl visst ett behov av barnvakt. Det är upp till föräldrarna att ordna med sådan, inte andra som ska komma och fixa detta åt en.

Men alltså det är ju jättekonstigt att du själv inte tar upp det något mer under ett helt år!? Man får ju stämma av lite. Dina föräldrar verkar ju vilja träffa barnet eftersom dom nämner att ni aldrig ses så vill du ha barnvakt är det väl bara att fråga?? Börja prata med varandra istället för att försöka läsa varandras tankar.

Ja jag antar att frågan var konstig ställd eftersom tråden börja handla om hur vi kommunicerar med varandra när det jg ville veta va hur ofta andra som har sina föräldrar en bit ifrån får barnvakt. Jag tänkte ta mod till mig och fråga dem igen om de kan vara barnvakt

Mina föräldrar och mannens föräldrar bor alla inom 1 mils avstånd. Ingen har erbjudit sig att vara barnvakt åt vår snart 3åring. När vi har frågat har de ställt upp utan att blinka. Jag fattar inte riktigt varför dom skulle fråga om att vara barnvakt, helst träffar dom oss alla tillsammans och om vi behöver hjälp är det bara att fråga.

Min dotter är tre år och mamma har varit barnvakt några enstaka gånger när jag bett henne och om det då har passat henne också så klart. Hon har sovit hos mamma en gång. Mamma skulle säkert ställa upp oftare, men jag vet också att hon blir ganska utmattad efter att ha vart barnvakt för min tjej är rätt vild. Hon är oftare barnvakt åt brorsans barn eftersom han frågar efter barnvakt oftare än jag gör.

Mina föräldrar bor 20 mil bort. Pappa jobbar på gården och mamma heltid. Vi har bett och fått barnvakt vid t ex stängningsdagar och när det varit någon särskild fest eller bröllop, annars sköter vi det själva. Det är mamma som kommer i första hand, pappa gör ingen större nytta utan sover och ser på tv mest.

Mamma fick börja vara barnvakt när tösen var 1,5 år och jag skulle sommarjobba och fick pussla ihop vid kvällar och helger då hennes pappa blev psykiskt sjuk igen och var frånvarande hela sommaren. Första tillfället var första dagen på jobbet ... Ja, hon var med på en dags inskolning på förskolan också när det körde ihop sig med äldsta.

Farmor till de 2 yngsta har varit först på plats när vi åkt till förlossningen (bor 2,5 mil bort), sedan har min mamma löst av. I övrigt har hon haft den äldsta av dem någon kväll när sambon spelade innebandy för några år sedan. Numera orkar hon inte med våra barn, men tar sina andra barnbarn ibland. Hon har svårt att lyfta barn sedan hon fick metastaser i axeln. Så i regel frågar jag henne inte ens för hon kunde aldrig förr heller, utan sambon har i nödfall fått åka från jobbet istället eller barnen har fått följa med.

Mina föräldrar bodde inom gångavstånd. Vi träffades 1-2 gånger i veckan, men barnvakt var de bara vid behov. Om jag skulle på läkarbesök eller så. Annars var de också barnvakt om vi skulle på fest, vilket var kanske en gång om året.

Nu är jag själv mormor till en 4-åring, och jag träffar honom så ofta jag kan. Däremot har jag inte varit barnvakt mer än en kvart här och där. Hans farmor och farfar, som bor betydligt närmare, har varit barnvakt några gånger sedan han blev lite större.

Vill också tillägga att jag och dottern väldigt ofta träffar mamma tillsammans, men att mamma sällan är barnvakt. Min pappa träffar jag också gemensamt med dottern. Han har inte varit barnvakt alls. (mina föräldrar är skilda). 

Vi har mina föräldrar 40 min bort och svärföräldrarna ca 1,5 h. Barnet är 5,5 år. Svärföräldrarna har varit barnvakt 1 gång, och mina föräldrar tror jag ca 3-5 gånger. Alltså dom kommit hit och passat medan vi föräldrar varit på möte eller fest.  

Däremot har mina föräldrar varit barnvakt så att vi åkt och lämnat barnet där och han har sovit över  2 nätter. Det har vi gjort 1-2 gånger om året sedan barnet var ca 3.  Det skulle kanske vara lättare för dig att göra så?