språk

Prata svenska med ditt barn. Hitta någon med engelska som modersmål att prata med ditt barn.

Flerspråkighet har bara fördelar för barn. Prata båda språken med barnet och exponera det för både svenska/engelska böcker och filmer/barnprogram :) / Blivande förskollärare med intresse för just flerspråkighet :)

Tycker du har helt fel prioriteringar. Du borde vänta några år minst med att "skaffa" barn. Men jag antar du med "Jag planerar att skaffa barn nu i sommar" menar att du nu är gravid och kommer att föda barnet i sommar.

Jag antar du med "Jag kommer vara ensamstående" menar att barnets pappa inte kommer ha delad vårdnad, vilket betyder du kan flytta som du vill (till USA eller annat land) utan pappans medgivande, och det låter ju som dina "bo i USA" drömmar då betyder mer för dig än att barnet ska ha en god kontakt med sin far, om han nu inte råkar vara bosatt i USA.

Amerikansk engelska, skolengelska, brittisk engelska, australiensisk engelska, ... varför tycker du det spelar så stor roll? Vad du nu menar med "amerikansk engelska"; det kan i princip skilja lika mycket från en stat till en annan i USA som mellan andra engelska varianter, vilken är din stora dröm; den du hör i Hollywoodfilmer?

Instämmer! I princip alla svenskar under 50 tycker att deras engelska är bra. Vilket den förvisso är jämfört med många andra nationaliteters men oftast inte så bra som de tror.

Jag är till största delen uppvuxen i England och de gånger jag stöter på någon här med engelska som modersmål räcker det att vi växlar några få ord för att vederbörande ska konstatera att jag inte är svensk. Vilket illustrerar ganska väl att accent och intonation är betydligt mycket lättare att uppdaga än man tror.

Låt för all del barnet lyssna på filmer etc på engelska men hoppa över att själv prata engelska med det.

Alltså, förlåt, men vad ger dig rätten att bestämma när någon annan ska bli gravid? Och hur kan du vara så säker på att det ens finns en pappa med i bilden? Hört talas om insemination för ensamstående? Sedan står det ju att hon vill flytta till USA i framtiden och vill ge sitt barn en språklig grund innan dess.

Mitt råd är, bli gravid till att börja med. Låter som att du börjar planera från fel håll. Typ, torka sig innan man bajsat. När du väl blivit gravid kanske du ska planera bebisens prylar, rum, barnvagn osv. En sak i taget, liksom. Sen om du väntar lite så kommer du att märka att engelska lär sig barnen i skolan här. Och läs bloggar med familjer som flyttat till andra länder. Där har barnen blivit nästintill flytande i det nya språket inom ett halvår. Så mitt råd: släpp det.

Ja precis som jag tänker! Plus att dom lär sig jättebra när dom är små, det blir svårare sedan.

Men asså vem tror du att du är att bestämma när jag ska skaffa barn? Känner du mig? Jag är mer än redo för att skaffa barn och har planerat det i flera år. Jag tänker göra en heminsemination med en öppen donator. Jag ska ha vårdnaden och barnet kommer ha rätt att träffa sin pappa när det blir lite äldre. Det har jag och pappan redan pratat om och är överens. Jag sa att jag vill flytta till USA i framtiden, inte dagen efter jag fött barnet. Och det är väl inte ens säkert att det går? Men man får väl ha drömmar och försöka åtminstone? Så tråkigt med negativa människor som dig. Om jag hade tänkt som dig hade jag aldrig kommit någon vart med nånting. Jag gillar amerikansk engelska, stör det dig?  Det är stor skillnad mellan amerikansk, brittisk, australiensisk engelska. Och det vet jag väl att engelskan i USA skiljer sig ifrån stat till stat tror du jag är född igår ?? Nä jag är inte så naiv att jag tror jag kommer leva i någon slags hollywoodfilm. Du är så bitter att det är skrattretande. Hejdå :)

Du låter inte alls mogen för barn överhuvudtaget.

Jag har gjort så med min äldste son. Jag hade då en extra motivation iom att hans pappa är irländare men bor utomlands. Jag måste säga att jag inte skulle göra om det. Det är inte naturligt, trots att jag har studerat engelska på högskolan och ibland har folk inte märkt att engelska inte är mitt första språk. Så jag är tillräckligt bra på det. Hade också irländska vänner med små barn, så jag lärde mig barnramsor och vad man t.ex. säger för att trösta barnet.

Jag hade också en annan mamma som förebild, också med irländsk pappa till barnet, och hon hade då levt i Nordirland ett tag och pratade inte bara engelska utan Belfast-dialekt med barnet. Jag har träffat dem när pojken var 14. Både han och mamman pratade i den där Belfast-dialekten med varandra, det var ganska fascinerande.

Det funkade bra med min son också. Vi bodde i Tyskland och han pratade både tyska och engelska. Men när sonen var tre år träffade jag en svensk man och flyttade till Sverige. Och då var jag tvungen att välja bort engelskan, för att jag inte ville välja bort mitt modersmål tyska. Så det blev ett språkbyte, som jag oroade mig över ifall det kunde vara skadligt för honom. Han verkar ha klarat det bra, glömde engelskan lite, men lärde sig det skolan från andra klassen och efter några år var han tillbaka på en flytande, naturlig nivå. Dock är svenska hans modersmål nu och tyska och engelska är flytande och nog utan brytning, men inte lika säkra.

Men utan anknytning till landet, utan släktingar eller åtminstone vänner med små barn som kommer att finnas med under barnets uppväxt, tycker jag att det blir krystad. Du säger "amerikansk engelska" - har du tillräckligt bra koll på det då? Nånstans är det aldrig bara språket. Det är alltid lite kultur, det är barnramsor, barnsånger, det är vad man säger till små barn i emotionella situationer. Risken är att du får en mer distanserad relation till ditt barn för att du saknar (naturliga)känslo-uttryck på amerikansk engelska - som du ju inte har någon relation till. Om man har levt i landet eller umgåtts mycket med amerikaner - då kan man ha plockat upp sånt. Annars är det ett väldigt teoretiskt sätt att kommunicera med sitt barn och det finns risk att anknytningen inte blir bra. Jag hade ju i alla fall pappans släkt och vänner som jag kunde lära mig från hur man uttrycker saker i alla situationer. Och jag kunde något om kulturen.

Väldigt bra påpekande av AndreaBd vad gäller kultur, känsloyttringar etc. Tänkte inte på den aspekten men den är nog så viktig!

Min (svenske) far var ingen känslomänniska och alla tonårsförälskelser, intensiva vänskaper etc ägde rum i England där jag växte upp. Trots att jag bor i Sverige nu och pratar mer svenska än engelska så slår tankarna alltid över till engelska när jag är arg / ledsen / lycklig etc. Ett språk är så mycket mer än bara ordförråd, grammatik och uttal.

Prata ditt modersmål med barnet, dvs svenska. Om ni flyttar till USA när barnet är litet kommer hen vara 2-språkig inom ett halvår i alla fall. Det kommer då vara svenskan som du får kämpa med för att ditt barn ska ha kvar och då kommer du vara glad om du redan har lagt grunden för en god svenska innan.

Som sagts ovan blir det lite krystat om du pratar med ditt barn på ett språk som inte är "ditt" och det språk som du tänker och känner på.

Jag bor i Frankrike och båda mina barn är födda här och de har aldrig bott i Sverige. Äldsta är snart 9 år och trots att jag varit konsekvent i 9 år och BARA pratat svenska med honom, läst böcker på svenska, sjungit på svenska etc så är ju givetvis hans franska mycket bättre i och med att pappan är fransk, skolan är fransk, kompisarna är franska osv. Sonen har en kraftig brytning när han pratar svenska och det låter ju jättegulligt men jag skulle verkligen önska att han hade en större vokabulär på svenska än den han har.

Ja, det är inte lätt med tvåspråkigheten. Det är bara min äldste son som pratar tyska utan brytning. Mina två andra barn har inte lärt sig det lika bra. Jag var tvungen att ge upp det när de var i tonåren, för att de inte förstod mig längre. Då bodde de varannan vecka hos pappa dessutom och när de kom till mig så var det verkligen ett främmande språk för dem. Det är bra som du gör, ha så mycket som möjligt på svenska. Det gjorde jag också, men det är olika. Vissa kanske inte är lika intresserade av språk och tycker bara att det är jobbigt. Och att mamma ju kan det andra språket också.

Det är ju precis som du säger. Sonen vet ju att jag förstår allt han säger på franska så då är det ju bekvämare för honom att prata franska. Sonen bor också bara på halvtid hos mig så det hjälper ju inte direkt fôr svenskan. Det lustiga är att när han är hos sin pappa och pratar i telefon med mig så pratar han bara svenska. Han tycker förmodligen att det är lite kul att hans pappa och bonusfamilj inte förstår vad han säger då 

Tvåspråkigheten är ju knepigt även som vuxen. Efter 12 år här i Fankrike med fransk man och ett jobb där jag växlar franska och engelska kommer jag ofta på mig själv med att tänka eller räkna på franska eller engelska. När jag pratar svenska får jag ibland leta efter uttryck som kommer snabbare till mig på franska. Det finns även så mycket av ens identitet i ett språk att det är lätt att känna sig lite rotlös när man inte längre hör sitt modersmål i vardagen på samma sätt som när man bor i sitt ursprungsland. 

TS, har du kollat upp villkoren för att leva och ha barn i USA? Kostnader för barnomsorg och skola, t.ex. Så att du inte förbereder dig för något du inte vill senare?

Hon har ju pratat om att skaffa barn i flera år nu så jag skulle våga påstå att hon har koll på det mesta.

Av din TS låter det onekligen så.

Två reflektioner och tyvärr tråkiga nyheter:

Det är i princip omöjligt att flytta till USA, om man inte har nära släkt som är amerikanska medborgare, eller om du inte har ett arbete som är specialiserat och som behövs i USA (tänk forskare, läkare, specialinriktningar på sjuksköterska osv, inte frisör, tatuerare, barnskötare). Ickemedborgare är inte speciellt välkomna att flytta till USA.

Det andra är att tvåspråkighet rekommenderas endast om man själv har språket som modersmål. Ena föräldern lär ena språket till barnet, andra föräldern lär andra språket. Man talar sitt språk uteslutande med barnet och barnet får då en naturlig känsla för att språken är olika. Om du själv pratar svenska och engelska med ditt barn riskerar du att lära ut ett blandspråk, det blir varken eller och båda språken blir svaga hos barnet. Om du vill ge ditt barn möjlighet att bli riktigt duktig på engelska, lär det först riktigt bra svenska och fortsätt senare med engelskan, tillsammans med lärare.

Språket som inte talas i landet där du bor är skitsvårt att lära ut till sitt barn. Jag talar alltså inte svenska med mitt barn (det gör pappan och alla andra eftersom vi bor i Sverige). Efter fyra år talar barnet enstaka ord på mitt modersmål men förstår det jag säger. Det kräver koncentration och viljestyrka att inte tala svenska, dag ut och dag in. Med åren kommer han att tala mitt språk också, men jag kan inte blanda in svenska förrän om flera år.