språk

Jag har gjort så med min äldste son. Jag hade då en extra motivation iom att hans pappa är irländare men bor utomlands. Jag måste säga att jag inte skulle göra om det. Det är inte naturligt, trots att jag har studerat engelska på högskolan och ibland har folk inte märkt att engelska inte är mitt första språk. Så jag är tillräckligt bra på det. Hade också irländska vänner med små barn, så jag lärde mig barnramsor och vad man t.ex. säger för att trösta barnet.

Jag hade också en annan mamma som förebild, också med irländsk pappa till barnet, och hon hade då levt i Nordirland ett tag och pratade inte bara engelska utan Belfast-dialekt med barnet. Jag har träffat dem när pojken var 14. Både han och mamman pratade i den där Belfast-dialekten med varandra, det var ganska fascinerande.

Det funkade bra med min son också. Vi bodde i Tyskland och han pratade både tyska och engelska. Men när sonen var tre år träffade jag en svensk man och flyttade till Sverige. Och då var jag tvungen att välja bort engelskan, för att jag inte ville välja bort mitt modersmål tyska. Så det blev ett språkbyte, som jag oroade mig över ifall det kunde vara skadligt för honom. Han verkar ha klarat det bra, glömde engelskan lite, men lärde sig det skolan från andra klassen och efter några år var han tillbaka på en flytande, naturlig nivå. Dock är svenska hans modersmål nu och tyska och engelska är flytande och nog utan brytning, men inte lika säkra.

Men utan anknytning till landet, utan släktingar eller åtminstone vänner med små barn som kommer att finnas med under barnets uppväxt, tycker jag att det blir krystad. Du säger "amerikansk engelska" - har du tillräckligt bra koll på det då? Nånstans är det aldrig bara språket. Det är alltid lite kultur, det är barnramsor, barnsånger, det är vad man säger till små barn i emotionella situationer. Risken är att du får en mer distanserad relation till ditt barn för att du saknar (naturliga)känslo-uttryck på amerikansk engelska - som du ju inte har någon relation till. Om man har levt i landet eller umgåtts mycket med amerikaner - då kan man ha plockat upp sånt. Annars är det ett väldigt teoretiskt sätt att kommunicera med sitt barn och det finns risk att anknytningen inte blir bra. Jag hade ju i alla fall pappans släkt och vänner som jag kunde lära mig från hur man uttrycker saker i alla situationer. Och jag kunde något om kulturen.

Ja, det är inte lätt med tvåspråkigheten. Det är bara min äldste son som pratar tyska utan brytning. Mina två andra barn har inte lärt sig det lika bra. Jag var tvungen att ge upp det när de var i tonåren, för att de inte förstod mig längre. Då bodde de varannan vecka hos pappa dessutom och när de kom till mig så var det verkligen ett främmande språk för dem. Det är bra som du gör, ha så mycket som möjligt på svenska. Det gjorde jag också, men det är olika. Vissa kanske inte är lika intresserade av språk och tycker bara att det är jobbigt. Och att mamma ju kan det andra språket också.