Hur dela boendet

Kan ni inte ha med sonen på samarbetssamtal, så han får säga sitt istället för att ni bara tjafsar med varandra.

Väldigt många barn i den åldern vill ändra på sitt boende på olika sätt, kanske två v i stöten, en månad i stöten osv. Eller mest hos den ena.

Grejen är så här att om sonen vägrar åka så kommer ingen att tvinga honom så eg är det inte nödvändigt att gå till tingsrätten.

Ge förslag till pappan på tex dagumgänge, varannan helg, var fjärde, att de bestämmer vartefter om det ska vara dagumgänge eller sova över. Vägrar han så får du säg att tyvärr så behöver xx ha en fast punkt och nu vägrar han bo så här längre. Jag försöker lösa det hela så att ni kan fortsätta ha en god kontakt men jag kan bara ge förslag.

Låt också sonen tala med kuratorn på skolan, denne är på sonens sida och kan ta snacket åt honom, det är ju inte alltid lätt att säga till en förälder som man ändock älskar att man inte vill bo hos denne på halvtid längre.

Han säger till mig och han säger till sin pappa att han inte vill bo hos pappa. pappa tycker dock inte att han får bestämma det, alls. 
han vill absolut inte gå med till familjerådgivning. har också frågat om han kan tänka sig det om han får prata ensam med familjeterapeuten. men han vill inte. orkar inte. vågar inte. han mår inte alls bra och är väldigt lättstressad och orolig.

Tipset ovan om att jag inte måste gå till tingsrätt för att inte behöva lämna ut min son. snälla berätta mer? jag har sagt till min fd make att metoden vårt barn flyttats på, verbalt tvang, måst upphöra. vi har alltid sagt "jo du måste, det är så här nu, det är tyvärr inget du kan bestämma" på olika sätt. mer eller mindre insvept i massa förståelse om hur jobbigt det är men ändå, tvång. du måste. jag känner att det är helt fel och det måste upphöra. jag kan inte gör aså en enda gång till. vilket betyder att jag till o med vill säga "från och med nu kommer jag aldrig tvinga dig gå". men det får jag inte för exet, han tycke jag uppviglar och inte samarbetar.
det är en röra! vill inte ta ett enda steg till som är fel mot mitt barn, men vilket är det och vilket är bra....

Det är lite svårt om sonen inte vill prata med terapeut men jag föreslår BUP. Om skolan ser att sonen mår dåligt så kan de kalla ihop elevvårdsteam där de sedan skickar remiss till BUP (så man kommer fram fortare plus att det gör att pappan inte kan neka till BUP om skolan sagt att det behövs).

Jag gick själv den vägen när mina barns pappa vägrade se att hans beteende gjorde att barnen mådde dåligt.

Annars är det som någon annan skrev, det går inte att tvinga så stora barn. För det första så måste det finnas en dom på boende/umgänge eller ett avtal som familjerätten godkänt för att man ska kunna begära att polisen hämtar barnet från andra föräldern. För det andra så dömer inte domstolen till tvångshämtning när det gäller stora barn.

Om du väljer att gå den vägen så är det viktigt att du stöttar barnet och inte låter barnet bli budbärare. Ta alla diskussioner med pappan och se till så att sonen vågar stänga av telefonen. Kan vara bra att inte vara hemma första dagarna så att inte pappan stormar in och skriker på sonen.

Vad intressant, jag har en fjortonårig son som jag räknar med snart kommer komma med samma åsikter. Hört lite kommentarer genom åren. Det jag har tänkt säga om/när han väl uttalar sin önskan är:
"Det viktiga är att du tar ett beslut som är bäst för dig, inte det som är bäst för mig eller pappa. Jag vill att du pratar med skolkuratorn 2-3 gånger och efter det så kommer jag följa din önskan om var du vill bo. Jag ska också prata med pappa."
Naturligtvis hoppas jag innerligt att han vill bo hos mig på heltid, kommer gråta blod om han väljer sin pappa men skulle låta honom välja det han känner är bäst för honom. Problemet är att barn är väldigt lojala varelser som inte alltid gör det som är bäst för dem själva.

så otroligt fina svar och värdefulla tankar, tack! ja jag kommer inte låta vårt barn vara budbärare mellan oss. och ja jag tänker också att även om den dagen kommer då det är mig han vill bo så lite som möjligt hos (måtte det aldrig ske men så kan det bli) så ska jag lyssna lika noga och med samma respekt då. det kommer göra så ont men det kan inte vara kärlek att tvinga. 
jag har tänkt så fel. jag har inte förstått att jag kan säga till min son, ok du vill absolut inte gå till pappa idag? ok, stanna här. jag trodde det var fel av mig att låta honom stanna så jag har alltid sagt "tyvärr är det så här, du måste bo hos båda och så här ser det ut". så ogenomtänkt.
sen tänker jag att det är barns bästa (flertalet fall) att ha en relation med båda sina föräldrar och att inte bo hos sin förälder försvårar detta. Har ni tankar om det? hur upprätthåller man eller till och med förbättrar relationen om barnet kanske helt bor så lite som möjligt där? 

Tycker du ska bygga en mur. ;)

Våra barn bor v.v. men vi har ett flexibelt sätt och ibland vill en eller båda vara mer på ena stället. Då får de vara det. Just att barnen vet att det är ok att säga man vill vara mer hos ena föräldern gör att det inte blir laddat för dem att säga det. Vi vuxna har sedan tidigare varit överens om att vi måste lyssna på barnens behov (de är tonåringar nu) 
Det har också lett till att de ganska sällan ber om att vara mer på ena stället, just för att de vet att de får det. 

Nu är ni ju inte där men om det går att få pappan tänka så, så skulle inte pressen bli så hård på ert barn och han skulle nog på sikt kunna vara mer hos pappa igen (efter ett tag), när han märker att han själv får vara med och bestämma. 

Barns bästa ska alltid gå i första rummet. Barns egen önskan ska alltid lyssnas på men det döms inte alltid som de vill ändå. Ert barn är så stort så att om han inte vill åka med pappa så kommer inte någon att kunna tvinga honom. Polisen gör inte sånt.

Det pappan kan göra är att ta dig till tinget, men inget kommer att förändras, som sagt, ingen kan tvinga ditt barn att bo hos sin pappa om han inte vill oavsett vad det står i ev umgängesavtal.

lawline.se/answers/kan-foralder-tvinga-barn-till-umgange

www.socfamratt.se/index.php/fragor-svar-umgange/2039-kan-man-bara-tvinga-barnet-att-traffa-sin-foralder