Hur dela boendet

tack igen för alla svar. situationen fortsatt pressad. vår son har uttalat hos pappa att han inte vill bo där IGEN. och upprepat det här igen. ändå anser pappan att nej vi ska inte gör några ändringar. jag börjar känna mig rejält stressad. vårt barn mår inte bra, säger vad han vill och behöver och blir inte hörd. idag har jag sagt att jag aldrig mer kommer tvinga honom gå till pappa. till pappa (och hit till mig) kommer han för att det känns ok, att han tycker det funkar. om han inte vill, verkligen inte vill, så kommer jag inte tvinga. däremot kommer jag vilja att vi möts och pratar försöker hitta vägar så han trivs. han säger att han vill bo bara här. att han inte känner sig stressad av att vara här, här känns tryggt och lugnt.
jag blir orolig. hur har han det egentligen hos pappa? han säger att han känner sig ensam och stressad och inte trivs och inte vill vara där.
Har nytt samarbetssamtal med pappan imorgon. pappan sa idag igen att han inte ens tänker diskutera att ändra boendeschemat. jag undrar, måste jag då till tingsrätt? eller är det som andra sagt i tråden att om vår son inte tänker gå dit, så bara ÄR det så?
jag vill agera på ett sätt som är reko mot alla parter och förstås främst mot vårt barn. han ska absolut inte sitta i blåsväder och fara mer illa än han redan gör. att gå till tingsrätt känns sova tt ställa saker på sin spets och kräver ju att sonen vågar säga vad han känner och vill... 

Ytterligare en länk: lawline.se/answers/13349

Du kan och ska inte tvinga ditt barn till umgänge, men du ska uppmuntra och aldrig förhindra. Du vill ju inte förhindra umgänge, du vill hitta en annan form som passar ert barn. Du är öppen för diskussioner, talar inte illa om pappan osv. Du behöver inte göra något alls. Jo, så klart är det vanlig hyfs att meddela pappan att barnet inte kommer på nästa umgänge. Men det antar jag ju att du gör så klart.

Det är pappans sak att ta det till tinget om han vill det.

Jag skulle absolut låta sonen gå och prata med någon, skolans kurator eller skolsköterska i första hand. Så han får höra från en oberoende part vad han har rätt till att göra för val. Att bara låta bli att skicka honom till pappan nästa gång blir lite konstigt. Fast nu har ju barnet uttalat detta många gånger och även direkt till pappan. Tycker du har en skyldighet att lyssna på din son faktiskt.

Jag tycker att det extremt viktigt att inte låta sonen ta själva beslutet och att inte låta sonen vara den sim berättar för pappan. Han är ett barn och ska inte behöva ta ansvar för att såra sin förälder. Det är ts som behöver sätta ner foten och sedan stå på sig. På samarbetssamtalet informera pappan om att nu är sonen tillräckligt gammal för att bli lyssnad på och att sonen har uttryckt den här viljan i flera år. Tala om för pappan att fr.o.m. nu kommer sonen inte bo varannan vecka längre och att det är upp till pappan att fundera ut hur umgänget ska se ut. Vad pappan än säger så gäller det att stå på sig och hävda att det är för barnets bästa att lyssna på barnet.

Om inte ts vågar ta striden och sätta ner foten så lär ju knappast sonen våga det.

ja jag tycker absolut att jag har en skyldighet att lyssna på vår son. jag har under lång tid haft vånda över vad som är rätt på låg sikt för vårt barn. hur sjutton man ju ska kunna veta det. jag har funderat över om jag på något enda sätt kan få till bättre samarbete med andra föräldern, kan vi kompromissa, kan jag väja undan och bara släppa saker osv. men nu har jag nått stopp. sonen vill inte dit och jag måste lyssna, måste stå på sonens sida. jag börjar förstå. men det är oroande att alla vågar på olika sätt innebär att vår son måste orka säga nej. antingen till föräldern själv eller genom mig eller till familjerätten. hur ska ett barn orka bära det? självklart kommer jag stötta och göra allt jag kan för att avlasta, samtala och stödja osv utifrån vad sonen själv uttrycker för riktning (den kan ju förändras framåt också) men det är ändå ett hårt system att barn måste välja och föra fram det på ett eller annat sätt.
nåväl. jag förstår det som att jag eg inte alls behöver gå till rätten, jag behöver "bara" kommunicera sonens motstånd och låta honom stanna och så får pappan agera om han inte kan acceptera? det kanske är en bättre väg än att jag vänder mig till tingsrätt, kanske kan vi slippa den vägen då? men det läggs samtidigt tungt på sonens axlar av det, gör det inte?

jag är också lite förvirrad för vid familjerådgivningen säger terapeuten hela tiden JA man ska lyssna på barn men barn får inte bestämma. jag håller faktiskt inte riktigt med. inte när det är så genomtänkt beslut som varit på väg så länge? får barn faktiskt inte bestämma då? jag vet inte, tycker familjerådgivningen lägger ved på pappans eld så han bara fortsätter göra motstånd och inte ens vill kompromissa. Förvirrande. vi gick två år på familjerådgivning för ett par år sedan utan någon bestående effekt och nu börjat igen. jag funderar på om det är meningsfullt. vill göra allt för vårt barns skull men samtalen leder absolut ingenstans annat än till att ja vi tycker olika om allt... 

Det är inte barnet som bestämmer, det är ni vuxna som bestämmer.

Du har lyssnat på din sons åsikt och DU tar beslutet. DU bestämmer att det bästa för ert barn är att få bo på ett ställe.

Om man går till TR och de lyssnar på barnets åsikt och dömer i enlighet med den åsikten så är det fortfarande TR's beslut, inte barnets beslut.

Gå inte till samtalet och säg till pappan att sonen har bestämt sig för att inte bo varannan vecka längre. Gå till samtalet och säg att du har bestämt att sonen ska sluta bo varannan vecka eftersom du anser att det är det bästa för ert barn. Barnet har mått dåligt av vv-boendet i flera år och därför är det bästa för barnet att få bo på ett ställe.

Förstår du hur jag menar?

Familjerådgivningen (samarbetssamtal) är förvirrande. Terapeuten vill att vi ska förhandla om antal dagar sonen är på resp ställe. att sonen inte VILL bo hos andra föräldern verkar liksom inte giltigt? Då exmaken inte alls ville förhandla utan ha kvar läget som nu mot sonens vilja så sa jag att då behöver vi hjälp från tingsrätten. då svarar terapeuten att det vill man inte, då lämnar vi ifrån oss kontrollen och de kan döma "hur som helst"?! jag tycker allt känns.... oseriöst? känner mig tveksam. ska jag verkligen förhandla om dagar och göra en deal att sonen ska bo tex 30% hos exmaken (istället för som nu ca 50%) då sonen inte VILL bo där? jag vet inte varåt vi är på väg och jag förstår inte läget. jag trodde att man ska lyssna på barn?
ursäkta förvirrat inlägg me just så här förvirrad känner jag mig faktiskt.

Ja, tack! jag tog ditt råd med mig och det var bra. problemet är bara att jag verkar inte få driva det. att sonen vill bo på ett ställe. terapeuten säger att jaha då får ni förhandla om dagar. så vi hamnar vid att han ev ska vara där något mindre än nu, men ändå fortsätta nästan som nu. det känns märkligt och orimligt?

Terapeuten får inte bestämma, men hen ska ju försöka medla mellan er två och är alltså mer intresserad av en kompromisslösning som gör er föräldrar någorlunda nöjda. Sonens bästa ligger inte i terapeutens intresse.

Om din enda väg framåt är att kompromissa om antal procent så föreslår jag att du och sonen gör en plan för kommande året. Börja tex med 30% (5 dagar varannan vecka antar jag) och skär sedan ner med en dag varannan/var tredje månad, tills det är 1-2 övernattningar kvar. På det sättet hinner sonen känna in ifall det kanske ändå blir bra för honom med tex tre övernattningar. Tala inte om för pappan i förväg att ni har en plan för då lär han vägra gå ner till 30%. Men var noga med att du och sonen är överens, var öppen med honom om att det här är det bästa du kan åstadkomma just nu, och lägg tillsammans upp en plan för hur ni ska minska mera. På det sättet känner sig sonen lyssnad på, han vet att du gör ditt bästa och han kan se ljuset i tunneln.

Så sorgligt med en förälder som inte kan lyssna på sitt barn.

Som tidigare sagts i tråden är er son i en ålder då många barn till seppade föräldrar vill bo på ett ställe. Stämmer även in på mina. Jag kom till en punkt när jag fick trycka in min 14-åriga dotter i pappans bil. Det kändes förjävligt och jag bestämde då att jag inte längre skulle tvinga henne att bo hos pappan v/v. Sa det till både henne och pappan och därefter bodde hon hos mig.

Rent krasst vad skulle pappan göra om du lät sonen bara vara kvar hos dig?

Det handlar nog inte så mycket om vad andra föräldern kan göra. utan oma tt vår son får enorma skuldkänslor och är rädd att såra pappa. att stanna kvar här och vägra gå (Har hänt tidigare) är jättesvårt för sonen just för detta. självklart försöker jag vara den som tar samtalet med pappan osv men pappan vill prata med sonen, kommer hit, det blir stora scener. sonen har ett par gånger hållt emot och ändå vägrat, det har givit honom stor lättnad efter. men det är ju helt fel att ett barn ska behöva utkämpa sådana strider. han ska vara barn! vara i sitt liv... jag vill skydda och stötta och ta stötarna men det är svårnavigerat.
att göra en plan i smyg med sonen skulle ge honom stora skuldkänslor, han skulle berätta för pappa direkt för han klarar inte att bära sånt. samtidigt behöva han tröst och stöd och hopp...

jag har en fråga till. hade en fullständigt förtvivlad son igår kväll då pappan tydligen trots överenskommelse att inte göra det, hade diskuterat vårt samtal på rådgivningen med honom. sonen uppfattade det som stort svek av mig att diskutera några dagar ALLS hos pappan då han inte vill bo där. jag måste helt enkelt zooma ut och försöka förstå läget.
1. om jag fortsätter på samarbetssamtal så innebär det att vi förhandla rom antal dagar hos pappan. jag kan få NER antalet dagar men inte till noll förstås. (oklart också är det verkligen sonens bästa med NOLL?)
2. jag kan avbryta förhandlingarna och gå till tingsrätt. sannolikt skulle resultatet inte heller där bli NOLL hos pappa, inte sant? (som sagt också oklart oms et verkligen är ett barns bästa heller) Den här vägen tycks handla mycket om att barnet vågar säga till familjerätten att han inte vill var ahos pappa. han säger att han inte kan, inte orkar inte vågar. så risken finns att allt blir pannkaka.
3. jag kan ingå en deal om dagar och sonen kan vägra följa den, vägra åka till pappa och jag stöttar det då.

Dilemmat är att hur jag än gör står mitt barn mitt i skiten. mitt barn måste endera vägra eller säga till okända personer vad han vill. eller fortsätta som nu typ, fast han inte mår bra av det och int vill. Ser någon något alternativ? jag tar smällarna, jag vill skydda mitt barn, om jag bara vet HUR jag kan göra det här bättre för mitt barn.

Tanken var inte att göra upp en plan i smyg utan öppet säga att nu blir det så här. Dvs säga sonen bor hos dig.

Jag röstar på punkt 3.

Samt som nån skrev säg åt sonen ( inte i smyg utan även pappan ska höra kanske under ett samtal) att nu gör vi så här och jag vill att du går iväg några ggr på samtal med kurator el vad som är bäst o smidigast i ert fall.

Jag får en klump i magen när jag läser så jag kan föreställa mig hur det känns för dig och sonen. (Har varit i lite liknande sits med mina barn).

Jag röstar också för alternativ tre.

Om ni föräldrar bodde tillsammans och sonen agerade på samma sätt - dvs vill inte bo hos er - hade han fått flytta hemifrån då eller hade ni varit de bestämmande föräldrar som säger att ny är det såhär?

Du inleder ju med att barnet ogillar vv först och främst - inte att pappan är problemet. Även fast han har blivit problemet när han vägrat förändra vv. Så varför kan ni inte ha exv varannan månad? Två veckor istället för vv? Barn ska inte behöva välja förälder och föräldrar ska inte behöva mista sina barn bara för att den ena uppmuntrar barnet att bo mer där. NI är föräldrar och NI bestämmer tillsammans. Man ska lyssna och vara lyhörd,men man ska bestämma och vara enade som föräldrar. Sonen märker ju att du är på hans sida och att du och pappan bråkar.

Om du från första början hade uppmuntrat till heltidsboende hos pappa hade det ju förmodligen varit annorlunda.....

tack för dina tankar, värdefullt! jag har funderat en god stund på det du skrev. tyvärr är relationen mellan son och pappa problematisk och har varit hela tiden sedan vv började. sonen har aldrig velat bo där men vi har försökt på olika sätt att få det att fungera. relationen är sämre nu av olika anledningar och jag uppmuntrar absolut att reda ut. jag tror att barn behöver båda sina föräldrar i de allra flesta fall. men när barnet verkligen säger ifrån, inte vill bo där... jag börjar känna att jag måste lyssna, måste respektera det. sonen är förtvivlad över hur det känns att bo hos pappa, över ensamhetskänslor och hur han inte orkar försöka mer efter flera år av försök. jag har nog inte helt beskrivit situationen, det är svårt att skriva lagom mycket här. 
jag har nog kört på det spår du säger, sagt hur det ska vara på olika sätt "nu är det så" "du behöver bo så här" osv. försökt hitta olika alternativa lösningar, öka tiden på varje ställe osv. Men vi hittar faktiskt inget sonen mår bättre i. 
jag är rädd att ta minsta steg åt fel håll för vårt barns bästa. och att få alla era tankar här är värdefullt.