Hur dela boendet

Det är lite svårt om sonen inte vill prata med terapeut men jag föreslår BUP. Om skolan ser att sonen mår dåligt så kan de kalla ihop elevvårdsteam där de sedan skickar remiss till BUP (så man kommer fram fortare plus att det gör att pappan inte kan neka till BUP om skolan sagt att det behövs).

Jag gick själv den vägen när mina barns pappa vägrade se att hans beteende gjorde att barnen mådde dåligt.

Annars är det som någon annan skrev, det går inte att tvinga så stora barn. För det första så måste det finnas en dom på boende/umgänge eller ett avtal som familjerätten godkänt för att man ska kunna begära att polisen hämtar barnet från andra föräldern. För det andra så dömer inte domstolen till tvångshämtning när det gäller stora barn.

Om du väljer att gå den vägen så är det viktigt att du stöttar barnet och inte låter barnet bli budbärare. Ta alla diskussioner med pappan och se till så att sonen vågar stänga av telefonen. Kan vara bra att inte vara hemma första dagarna så att inte pappan stormar in och skriker på sonen.

Jag tycker att det extremt viktigt att inte låta sonen ta själva beslutet och att inte låta sonen vara den sim berättar för pappan. Han är ett barn och ska inte behöva ta ansvar för att såra sin förälder. Det är ts som behöver sätta ner foten och sedan stå på sig. På samarbetssamtalet informera pappan om att nu är sonen tillräckligt gammal för att bli lyssnad på och att sonen har uttryckt den här viljan i flera år. Tala om för pappan att fr.o.m. nu kommer sonen inte bo varannan vecka längre och att det är upp till pappan att fundera ut hur umgänget ska se ut. Vad pappan än säger så gäller det att stå på sig och hävda att det är för barnets bästa att lyssna på barnet.

Om inte ts vågar ta striden och sätta ner foten så lär ju knappast sonen våga det.

Det är inte barnet som bestämmer, det är ni vuxna som bestämmer.

Du har lyssnat på din sons åsikt och DU tar beslutet. DU bestämmer att det bästa för ert barn är att få bo på ett ställe.

Om man går till TR och de lyssnar på barnets åsikt och dömer i enlighet med den åsikten så är det fortfarande TR's beslut, inte barnets beslut.

Gå inte till samtalet och säg till pappan att sonen har bestämt sig för att inte bo varannan vecka längre. Gå till samtalet och säg att du har bestämt att sonen ska sluta bo varannan vecka eftersom du anser att det är det bästa för ert barn. Barnet har mått dåligt av vv-boendet i flera år och därför är det bästa för barnet att få bo på ett ställe.

Förstår du hur jag menar?

Terapeuten får inte bestämma, men hen ska ju försöka medla mellan er två och är alltså mer intresserad av en kompromisslösning som gör er föräldrar någorlunda nöjda. Sonens bästa ligger inte i terapeutens intresse.

Om din enda väg framåt är att kompromissa om antal procent så föreslår jag att du och sonen gör en plan för kommande året. Börja tex med 30% (5 dagar varannan vecka antar jag) och skär sedan ner med en dag varannan/var tredje månad, tills det är 1-2 övernattningar kvar. På det sättet hinner sonen känna in ifall det kanske ändå blir bra för honom med tex tre övernattningar. Tala inte om för pappan i förväg att ni har en plan för då lär han vägra gå ner till 30%. Men var noga med att du och sonen är överens, var öppen med honom om att det här är det bästa du kan åstadkomma just nu, och lägg tillsammans upp en plan för hur ni ska minska mera. På det sättet känner sig sonen lyssnad på, han vet att du gör ditt bästa och han kan se ljuset i tunneln.

Jag får en klump i magen när jag läser så jag kan föreställa mig hur det känns för dig och sonen. (Har varit i lite liknande sits med mina barn).

Jag röstar också för alternativ tre.