Hur dela boendet

Han säger till mig och han säger till sin pappa att han inte vill bo hos pappa. pappa tycker dock inte att han får bestämma det, alls. 
han vill absolut inte gå med till familjerådgivning. har också frågat om han kan tänka sig det om han får prata ensam med familjeterapeuten. men han vill inte. orkar inte. vågar inte. han mår inte alls bra och är väldigt lättstressad och orolig.

Tipset ovan om att jag inte måste gå till tingsrätt för att inte behöva lämna ut min son. snälla berätta mer? jag har sagt till min fd make att metoden vårt barn flyttats på, verbalt tvang, måst upphöra. vi har alltid sagt "jo du måste, det är så här nu, det är tyvärr inget du kan bestämma" på olika sätt. mer eller mindre insvept i massa förståelse om hur jobbigt det är men ändå, tvång. du måste. jag känner att det är helt fel och det måste upphöra. jag kan inte gör aså en enda gång till. vilket betyder att jag till o med vill säga "från och med nu kommer jag aldrig tvinga dig gå". men det får jag inte för exet, han tycke jag uppviglar och inte samarbetar.
det är en röra! vill inte ta ett enda steg till som är fel mot mitt barn, men vilket är det och vilket är bra....

så otroligt fina svar och värdefulla tankar, tack! ja jag kommer inte låta vårt barn vara budbärare mellan oss. och ja jag tänker också att även om den dagen kommer då det är mig han vill bo så lite som möjligt hos (måtte det aldrig ske men så kan det bli) så ska jag lyssna lika noga och med samma respekt då. det kommer göra så ont men det kan inte vara kärlek att tvinga. 
jag har tänkt så fel. jag har inte förstått att jag kan säga till min son, ok du vill absolut inte gå till pappa idag? ok, stanna här. jag trodde det var fel av mig att låta honom stanna så jag har alltid sagt "tyvärr är det så här, du måste bo hos båda och så här ser det ut". så ogenomtänkt.
sen tänker jag att det är barns bästa (flertalet fall) att ha en relation med båda sina föräldrar och att inte bo hos sin förälder försvårar detta. Har ni tankar om det? hur upprätthåller man eller till och med förbättrar relationen om barnet kanske helt bor så lite som möjligt där? 

tack igen för alla svar. situationen fortsatt pressad. vår son har uttalat hos pappa att han inte vill bo där IGEN. och upprepat det här igen. ändå anser pappan att nej vi ska inte gör några ändringar. jag börjar känna mig rejält stressad. vårt barn mår inte bra, säger vad han vill och behöver och blir inte hörd. idag har jag sagt att jag aldrig mer kommer tvinga honom gå till pappa. till pappa (och hit till mig) kommer han för att det känns ok, att han tycker det funkar. om han inte vill, verkligen inte vill, så kommer jag inte tvinga. däremot kommer jag vilja att vi möts och pratar försöker hitta vägar så han trivs. han säger att han vill bo bara här. att han inte känner sig stressad av att vara här, här känns tryggt och lugnt.
jag blir orolig. hur har han det egentligen hos pappa? han säger att han känner sig ensam och stressad och inte trivs och inte vill vara där.
Har nytt samarbetssamtal med pappan imorgon. pappan sa idag igen att han inte ens tänker diskutera att ändra boendeschemat. jag undrar, måste jag då till tingsrätt? eller är det som andra sagt i tråden att om vår son inte tänker gå dit, så bara ÄR det så?
jag vill agera på ett sätt som är reko mot alla parter och förstås främst mot vårt barn. han ska absolut inte sitta i blåsväder och fara mer illa än han redan gör. att gå till tingsrätt känns sova tt ställa saker på sin spets och kräver ju att sonen vågar säga vad han känner och vill... 

ja jag tycker absolut att jag har en skyldighet att lyssna på vår son. jag har under lång tid haft vånda över vad som är rätt på låg sikt för vårt barn. hur sjutton man ju ska kunna veta det. jag har funderat över om jag på något enda sätt kan få till bättre samarbete med andra föräldern, kan vi kompromissa, kan jag väja undan och bara släppa saker osv. men nu har jag nått stopp. sonen vill inte dit och jag måste lyssna, måste stå på sonens sida. jag börjar förstå. men det är oroande att alla vågar på olika sätt innebär att vår son måste orka säga nej. antingen till föräldern själv eller genom mig eller till familjerätten. hur ska ett barn orka bära det? självklart kommer jag stötta och göra allt jag kan för att avlasta, samtala och stödja osv utifrån vad sonen själv uttrycker för riktning (den kan ju förändras framåt också) men det är ändå ett hårt system att barn måste välja och föra fram det på ett eller annat sätt.
nåväl. jag förstår det som att jag eg inte alls behöver gå till rätten, jag behöver "bara" kommunicera sonens motstånd och låta honom stanna och så får pappan agera om han inte kan acceptera? det kanske är en bättre väg än att jag vänder mig till tingsrätt, kanske kan vi slippa den vägen då? men det läggs samtidigt tungt på sonens axlar av det, gör det inte?

jag är också lite förvirrad för vid familjerådgivningen säger terapeuten hela tiden JA man ska lyssna på barn men barn får inte bestämma. jag håller faktiskt inte riktigt med. inte när det är så genomtänkt beslut som varit på väg så länge? får barn faktiskt inte bestämma då? jag vet inte, tycker familjerådgivningen lägger ved på pappans eld så han bara fortsätter göra motstånd och inte ens vill kompromissa. Förvirrande. vi gick två år på familjerådgivning för ett par år sedan utan någon bestående effekt och nu börjat igen. jag funderar på om det är meningsfullt. vill göra allt för vårt barns skull men samtalen leder absolut ingenstans annat än till att ja vi tycker olika om allt... 

Familjerådgivningen (samarbetssamtal) är förvirrande. Terapeuten vill att vi ska förhandla om antal dagar sonen är på resp ställe. att sonen inte VILL bo hos andra föräldern verkar liksom inte giltigt? Då exmaken inte alls ville förhandla utan ha kvar läget som nu mot sonens vilja så sa jag att då behöver vi hjälp från tingsrätten. då svarar terapeuten att det vill man inte, då lämnar vi ifrån oss kontrollen och de kan döma "hur som helst"?! jag tycker allt känns.... oseriöst? känner mig tveksam. ska jag verkligen förhandla om dagar och göra en deal att sonen ska bo tex 30% hos exmaken (istället för som nu ca 50%) då sonen inte VILL bo där? jag vet inte varåt vi är på väg och jag förstår inte läget. jag trodde att man ska lyssna på barn?
ursäkta förvirrat inlägg me just så här förvirrad känner jag mig faktiskt.

Ja, tack! jag tog ditt råd med mig och det var bra. problemet är bara att jag verkar inte få driva det. att sonen vill bo på ett ställe. terapeuten säger att jaha då får ni förhandla om dagar. så vi hamnar vid att han ev ska vara där något mindre än nu, men ändå fortsätta nästan som nu. det känns märkligt och orimligt?

Det handlar nog inte så mycket om vad andra föräldern kan göra. utan oma tt vår son får enorma skuldkänslor och är rädd att såra pappa. att stanna kvar här och vägra gå (Har hänt tidigare) är jättesvårt för sonen just för detta. självklart försöker jag vara den som tar samtalet med pappan osv men pappan vill prata med sonen, kommer hit, det blir stora scener. sonen har ett par gånger hållt emot och ändå vägrat, det har givit honom stor lättnad efter. men det är ju helt fel att ett barn ska behöva utkämpa sådana strider. han ska vara barn! vara i sitt liv... jag vill skydda och stötta och ta stötarna men det är svårnavigerat.
att göra en plan i smyg med sonen skulle ge honom stora skuldkänslor, han skulle berätta för pappa direkt för han klarar inte att bära sånt. samtidigt behöva han tröst och stöd och hopp...

jag har en fråga till. hade en fullständigt förtvivlad son igår kväll då pappan tydligen trots överenskommelse att inte göra det, hade diskuterat vårt samtal på rådgivningen med honom. sonen uppfattade det som stort svek av mig att diskutera några dagar ALLS hos pappan då han inte vill bo där. jag måste helt enkelt zooma ut och försöka förstå läget.
1. om jag fortsätter på samarbetssamtal så innebär det att vi förhandla rom antal dagar hos pappan. jag kan få NER antalet dagar men inte till noll förstås. (oklart också är det verkligen sonens bästa med NOLL?)
2. jag kan avbryta förhandlingarna och gå till tingsrätt. sannolikt skulle resultatet inte heller där bli NOLL hos pappa, inte sant? (som sagt också oklart oms et verkligen är ett barns bästa heller) Den här vägen tycks handla mycket om att barnet vågar säga till familjerätten att han inte vill var ahos pappa. han säger att han inte kan, inte orkar inte vågar. så risken finns att allt blir pannkaka.
3. jag kan ingå en deal om dagar och sonen kan vägra följa den, vägra åka till pappa och jag stöttar det då.

Dilemmat är att hur jag än gör står mitt barn mitt i skiten. mitt barn måste endera vägra eller säga till okända personer vad han vill. eller fortsätta som nu typ, fast han inte mår bra av det och int vill. Ser någon något alternativ? jag tar smällarna, jag vill skydda mitt barn, om jag bara vet HUR jag kan göra det här bättre för mitt barn.

tack för dina tankar, värdefullt! jag har funderat en god stund på det du skrev. tyvärr är relationen mellan son och pappa problematisk och har varit hela tiden sedan vv började. sonen har aldrig velat bo där men vi har försökt på olika sätt att få det att fungera. relationen är sämre nu av olika anledningar och jag uppmuntrar absolut att reda ut. jag tror att barn behöver båda sina föräldrar i de allra flesta fall. men när barnet verkligen säger ifrån, inte vill bo där... jag börjar känna att jag måste lyssna, måste respektera det. sonen är förtvivlad över hur det känns att bo hos pappa, över ensamhetskänslor och hur han inte orkar försöka mer efter flera år av försök. jag har nog inte helt beskrivit situationen, det är svårt att skriva lagom mycket här. 
jag har nog kört på det spår du säger, sagt hur det ska vara på olika sätt "nu är det så" "du behöver bo så här" osv. försökt hitta olika alternativa lösningar, öka tiden på varje ställe osv. Men vi hittar faktiskt inget sonen mår bättre i. 
jag är rädd att ta minsta steg åt fel håll för vårt barns bästa. och att få alla era tankar här är värdefullt.