Bör jag ta bolånet?

då är det ju bara risker för dej.

Jag hade inte tyckt att det var OK att stå på ett lån på 1, 2 miljoner utan att ha några säkerheter alls.

OM du ska ha ett lån på 1,2 miljoner så borde du få en del i lägenheten som är värd dina 1,2 miljoner tex 35 % ägare av lägenheten.

Jag har skrivit flera förslag på upplägg tex att dina föräldrar betalar till dej varje månad för att sakta men säkert betala tillbaka dina pengar och få tillbaka fullt ägande på lägenheten.

Men att bara ställa upp på lånet utan att få säkerheten av att vara ägare till något som motsvarar summan - NEJ tack

Förstår hur du menar, ja kmr stå 50%som ägare och ska följa dina förslag ovan som du nämnt så att lånet också återbetalas/amorteras ner. Är oerhört tacksam för all hjälp jag har fått, kan se saker nu utifrån ett annat perspektiv som jag inte kunde tidigare då jag mådde skit. Önskar dig verkligen all lycka i ditt liv, är glad att det finns människor som kan ge en bra råd.

Jag glömde även nämna att jag står som huvudssökande på de 2,4mkr och min mor som medsökande på lånet...

Då kanske det är bra att göra om lånet så jag själv står på 1,2mkr ovh min mor på 1,2mkr tex...

Nej nej nej nej.

Jag tolkar det du skriver som "jag vill egentligen inte riskera hela min ekonomiska framtid för att hjälpa mina föräldrar ur en självförvållad situation, men jag har så dåligt samvete över deras situation att jag inte kan låta bli att ta över deras ekonomiska ansvar" (t.ex. brors körkort).

Vettiga föräldrar som vill sina barns bästa hade INTE gått med på att utnyttja sitt barn på det viset - speciellt inte utan att först ha gjort det de kan göra själva, dvs sälja lägenheterna utomlands. Ni rör ihop det för er själva - de har kvar lägenheterna "för er skull" medan du får riskera hela din ekonomiska framtid och ev. chans till boende med framtida pojkvän (för du skulle väl inte sätta din familj på gatan då?). Du lägger grunden till bitterhet för dig själv i framtiden, för att du subventionerat din brors liv och framtid på bekostnad av dig själv.

Det kan verka svårt att säga nej nu, men det är ingenting mot vad det kommer bli när du väl gått med på att stå på lånet, och sedan träffar någon och vill flytta ihop med honom och kanske skaffa barn... Och du tvingas välja mellan att bo med honom eller låta din familj bo kvar. Jag avundas dig inte TS, du verkar ha ett gott hjärta Jag tror dock du behöver prata med någon för du har tagit på dig ansvaret för deras ekonomiska situation och jag tror inte du mår bra av det egentligen.

Du har rätt, har inte mått bra av detta då jag känner att allt ansvar ligger på mina axlar...

Surt men livet är inte bra för alla tyvärr :(

Jag ska kolla om de kan sälja fastigheterna också så att jag ev kan stå på ett mindre bolån..

Känner ibland att jag inte har ngn glädje kvar i livet samtidigt som jag vet att om jag hjälper min familj nu kommer alla må bättre både psykiskt och ekonomiskt...

Sedan ang mig, jag är singel och ja det har gått trögt på kärleksfronten så jag tänker inte på att jag kmr hitta ngn då jag inre tror jag kommer hitta den rätta än så länge iallafall

Hej,

Stå inte på lånet för dina föräldrars bostad. Köp en egen och se till att komma in på bostadsmarknaden själv. Annars risk att du är "fast" på det jobb du är nu då personallån inte ligger kvar ifall du byter jobb (vanligtvis) samt att du inte bestämmer själv över dina tillgångar.

Nej, jag tror det är en dålig idé. Även om dina föräldrar kommer göra som de säger och sköta sig ekonomiskt så kommer du ändå vara låst till lägenheten, och det kommer kunna bli jobbiga och tråkiga slitningar i familjen. Med andra ord, även om alla (du & föräldrarna) är exemplariska med hur de hanterar situationen kan det trots det bli jobbigt, känslomässigt, om du känner att du vill ha dina pengar till någonting annat men att det skulle innebära problem för dina föräldrar.

Ekonomiskt verkar det också helt bakvänt. Dina föräldrar har fastigheter utomhus som de inte vill sälja eftersom de tänkt ge dem till sina barn. Att du då går in och bekostar ett lån på deras boende är ärligt talat helt knasigt: Det betyder ju i praktiken att du tar ett lån för att bekosta en "gåva" som de senare ska ge dig, dvs att du lånar för att de ska ge dig pengar...

Tyvärr är det så enkelt att om de har lån på sitt nuvarande boende så har de faktiskt inte möjlighet att "ge" dig och syskon några hus/pengar, beroende på hur mycket fastigheterna utomlands är värda.

Tips: Kolla hur mycket fastigheterna utomlands är värda och subtrahera deras bolån. Resultatet är vad de faktiskt kan ge bort till sina barn, och är resultatet minus kan de inte ge bort ett öre. Sorgligt nog :-/

Och se sen till att de säljer dem, bums! Att betala ett oförmånligt bolån medan man har oanvända fastigheter någon annanstans är ekonomiskt vansinne, och att hjälpa dem bort från det är mycket bättre än att låna pengar å deras vägnar.

Om det sedan visar sig att de fortfarande har en skuld, dvs att fastigheterna inte helt bekostade lånet, då kan du fundera på att hjälpa dem med ett bättre lån, men förhoppningsvis är summorna då mycket lägre så att du om du skulle vilja kan ta ett eget bolån den dagen du vill köpa någonting själv. Lycka till!

Jag tycker inte du ska stå på bolånet över huvud taget. Låt dem sälja av lägenheterna, betala av en del av sitt bolån och kämpa på med den resterande delen tills de själva kan omfinansiera om några år.

Vill du hjälpa dem så fortsätt betala hyra till dem och ev. ge dem någonting (typ en resa) som uppmuntran om du vill. Det är absolut inte något du borde göra, utan bara för att lindra ditt samvete på ett mindre destruktivt sätt, som gör att du också kan dra dig ur om du märker att ingenting förändras med din pappa. Du skriver ju att du har svårt att lita på honom. Vad händer om han fortsätter att ta dåliga finansiella beslut efter att du "räddat" dem? Jag är rädd att han inte kommer lära sig någonting av det. De måste själva börja ta ansvar om det ska funka. Jag kan ärligt talat inte förstå att de är villiga att låta dig gå med på detta.

Jag gick till kurator (genom vårdcentralen) några gånger för att räta ut mina tankar ang. mina föräldrar. De stödde sig på mig på ett annat sätt (ej ekonomiskt) som inte fick mig att må bra, och jag fick hjälp att se klarare på situationen och även "verktygen" att stå upp för mig själv och säga nej. Jag hoppas du når dit där du tar ansvaret för dig själv, ditt välmående, och den familj du kanske vill starta i framtiden. Du har rätt i att livet är inte lätt för alla (skulle nog vilja säga att det inte är lätt för de flesta) men ibland ligger det svåra i att säga nej när det är rätt att säga nej.

Dom får sälja den, och för pengarna som blir över kan dom köpa en 1:a/2:a i någon kranskommun. Du tar eget lån och köper en egen lägenhet som är din. Det är löst.

Du är alldeles för ung för så stort ansvar. Din mamma borde inte lägga så stor börda på dig. Med tanke på din ålder bör dina föräldrar i alla fall vara 40+, att någon plötsligt förändras till det bättre vid 40+ är, helt ärligt, synnerligen ovanligt. Människor förblir ofta som de är vid 40, 50, 60, 70.

Vad jobbar din pappa med? Hjälp honom ta eget ansvar istället för att kratta manegen åt honom. Flytta hemifrån och ta eget ansvar för ditt eget liv. Då kan de sälja 4:an och köpa en 3:a. Din bror är 18, se över hans möjlighet att flytta hemifrån. Kan han ställa sig i kö till en studentbostad till exempel? När han också flyttar kan de köpa en 2:a istället. Säljer de fastigheterna utomlands får de ner lånet ytterligare.

Du hjälper dem inte genom att ta lånet. De är vuxna, hjälp dem istället att ta eget ansvar för sitt eget liv. Sätt ner foten!