Plussade den 25/1 med beräknad Bf i början av oktober.
Nu sitter man ju och läser om allt som kan hända de första veckorna. Är rädd för att få missfall eller andra komplikationer :(
Så jag tänkte att vi kanske kunde dela med oss här inne om våra tankar och kanske stötta varandra lite :) 
Samma hände mig förra gången jag var gravid och det slutade med att jag gjorde abort, vilket jag ångrar så oerhört mycket! Jag ville bli gravid, men när jag fick reda på att jag var gravid fick jag panik och ville helt plötsligt inte alls ha barn!
Den här gången känner jag mig lugnare och mycket lyckligare, men känslorna kan komma tillbaka ibland där jag känner lite "vad har jag gett mig in på?!" men det är nog helt normalt om man väntar barn. Är det ditt första barn? :D
Haha, jag ser snarare graviditeten som ett nödvändigt ont inför det som komma skall. Känns helt onaturligt med någonting som växer inuti kroppen, vill inte ens tänka på förlossningen för allt, allt, allt med den känns helt vidrigt, osv osv. Så just nu känns det bara väldigt jobbigt att berätta för familj och vänner eftersom jag inte på något plan kan dela deras glädje kring just graviditeten. Ser redan nu min reaktion när vi berättar och de blir glada (första barnbarnet för alla fyra): "jaja det räcker nu, sluta, det är bara hemskt, fira kan vi göra när allt är över!"
Har alltid haft en rätt stor privat sfär och är tom obekväm med att kramas många gånger, så blotta tanken på att någon (inkl föräldrar och svärföräldrar som jag redan nu kan säga ain't gonna happen, barnmorska etc etc) ska hålla på och klämma på magen = uuuöööhh. Bevisligen inte så stor att jag inte glatt kan fläka ut det här inför ett gäng totala främlingar, iofs, men. :) Någon därute som känner igen sig?
Det här är första gången för mig och jag har alltså väntat rätt länge just pga ovanstående anledning. Nu till min fråga: fastän jag är en liten tjockis även utan barn så lever jag ett rätt aktivt liv med min hund. Vill SM-satsa i ett par grenar vilket kräver en hel del kondition + tid. Inledde graviditeten med att åka på influensan, så visst försvinner lite flås iom det men DET ÄR HELT SJUKT så lite jag orkar nu, flera veckor senare. Hade ändå tränat mycket i vinter och även varit ute och sprungit en del, men nu känns det helt otänkbart. Och då är jag ändå bara i v6 + några dagar.
Är redan lite stressad över att sista tiden av graviditeten + första tiden efter förlossningen kommer innebära väldigt lite hundträning, men jag hade ju tänkt köra på för fullt framtill dess. Det känns ju hopplöst nu om man redan segnar ner svimfärdig efter ett lopp eller två. Kommer tröttheten ge med sig eller är det såhär from nu? Och ni som redan fött barn, hur snart kunde ni springa igen?
Ja kan inte skicka meddelande.. så fort ja ska skicka så krachar appen
Haha, jag ser snarare graviditeten som ett nödvändigt ont inför det som komma skall. Känns helt onaturligt med någonting som växer inuti kroppen, vill inte ens tänka på förlossningen för allt, allt, allt med den känns helt vidrigt, osv osv. Så just nu känns det bara väldigt jobbigt att berätta för familj och vänner eftersom jag inte på något plan kan dela deras glädje kring just graviditeten. Ser redan nu min reaktion när vi berättar och de blir glada (första barnbarnet för alla fyra): "jaja det räcker nu, sluta, det är bara hemskt, fira kan vi göra när allt är över!"
Har alltid haft en rätt stor privat sfär och är tom obekväm med att kramas många gånger, så blotta tanken på att någon (inkl föräldrar och svärföräldrar som jag redan nu kan säga ain't gonna happen, barnmorska etc etc) ska hålla på och klämma på magen = uuuöööhh. Bevisligen inte så stor att jag inte glatt kan fläka ut det här inför ett gäng totala främlingar, iofs, men. :) Någon därute som känner igen sig?
Det här är första gången för mig och jag har alltså väntat rätt länge just pga ovanstående anledning. Nu till min fråga: fastän jag är en liten tjockis även utan barn så lever jag ett rätt aktivt liv med min hund. Vill SM-satsa i ett par grenar vilket kräver en hel del kondition + tid. Inledde graviditeten med att åka på influensan, så visst försvinner lite flås iom det men DET ÄR HELT SJUKT så lite jag orkar nu, flera veckor senare. Hade ändå tränat mycket i vinter och även varit ute och sprungit en del, men nu känns det helt otänkbart. Och då är jag ändå bara i v6 + några dagar.
Är redan lite stressad över att sista tiden av graviditeten + första tiden efter förlossningen kommer innebära väldigt lite hundträning, men jag hade ju tänkt köra på för fullt framtill dess. Det känns ju hopplöst nu om man redan segnar ner svimfärdig efter ett lopp eller två. Kommer tröttheten ge med sig eller är det såhär from nu? Och ni som redan fött barn, hur snart kunde ni springa igen?
Ser de å har svarat men. Får inte fram mitt svar..
min mejl är carolin.heiner@comhem.se
Har varit på vul idag. Allt såg bra ut. Hjärtat slog och jag har gått 8 fulla veckor idag precis som jag trodde. Beräknad förlossning är 17 oktober vilket också råkar vara min egen födelsedag...
Har varit på vul idag. Allt såg bra ut. Hjärtat slog och jag har gått 8 fulla veckor idag precis som jag trodde. Beräknad förlossning är 17 oktober vilket också råkar vara min egen födelsedag...