Försöker knåpa ihop en födelseberättelse jag också, 
.
Vår dotter föddes planerat hemma.
Efter en vecka med lossnande slempropp, förvärkar som kom och gick och om kändes som ett ganska bestämt tryck nedåt, vaknade jag runt 07.00 av att sammandragningarna hade ändrat karaktär. Vet att jag tänkte " det här känns annorlunda" och att jag försökte somna om men det gick inte. Mannen hade åkt till jobbet för 1,5 h sen så jag gick upp vid 07.30 och konstaterade att jag hade blodblandade flytningar och hyfsat regelbundna värkar med ungefär 5 min mellanrum. Funderade på att ringa hem min man ( 45 min körväg hem från jobbet ) men just då glesnade värkarna ut något så jag gick och drack en smoothie istället och försökte läsa en bok. Värkarna kom och gick lite men jag brydde mig inte så mycket, tänkte att det kommer väl ta tid. Vid 09.45 kom däremot en väldigt kraftig värk så jag tänkte att nu är det på riktigt, så jag ringde min man och sa att det var dags att komma hem. Sen drog det igång ordentligt, det var inte längre tal om värkar i plural, utan bara en enda lång vågornas värkförnimmelse dom sjönk och steg i intensitet utan att försvinna helt emellan. Jag bäddade iordning en madrass i vardagsrummet med handdukar där jag tänkte att jag skulle föda och gick sedan och hängde i vårt trappräcke och gjorde någon slags födelsedans med höfterna och tänkte att jag kunde ha kvalat in som magdansös var som helst. Vid 10.30 kom min man hem och då kände jag hur jag äntligen kunde slappna av. Jag klädde av mig och satt på alla fyra på madrassen medan min man fick trycka hårt i ryggslutet ut mot höfterna när det kändes som intensivast. Kände ganska direkt ett väldigt tryck nedåt och tänkte att jag skulle hinna till toaletten en sista gång, men väl där insåg jag att huvudet var så långt ner att jag kunde känna det, så det blev att skynda tillbaka till madrassen. Väl där stod jag på knä och födde fram huvudet på första krystvärken. Jag tog hennes huvud i min hand och smekte henne över håret medan jag väntade på nästa krystvärk och kände hur hon rörde sig i mig och fullbordade den sista rotationen innan hon kom ut vid nästa krystvärk ner på mage på madrassen med navelsträngen lite snyggt draperad över ena axeln. Hon skrek direkt, jag tog henne i famnen och satte mig ner med henne i mina armar medan jag och min man beundrade detta nya lilla liv som vi väntat så länge på. Vi svepte in henne i handdukar och hon började amma efter 10 minuter medan vi väntade på att navelsträngen skulle sluta pulsera och moderkakan skulle lossna. Sen band vi navelsträngen med bomullsband och klippte den och moderkakan kom när jag ställde mig upp på knä, hel och fin. ( Den grävde vi sedan ner vid vårt nyplanterade äppelträd ). Efter ganska mycket ammande och gosande gick vi och åt en fantastisk och efterlängtad frukost.
Idun, som hon heter, föddes 31/7 kl. 11.05 och vägde 3800 g och var 52 cm lång.
