BF Juli 2017 ny

Jo, det känns tryggare med snitt denna gången, men är ändå rätt rädd för snitt.
Jag läste att man förlorar mycket blod, att man lätt får infektioner, lättare att få blodproppar osv osv...
Samtidigt vet jag ju att det är ju så många som gör snitt och det är ju vardag för läkarna. Men är ändå läskigt.

Ja, vi får ju hoppas att jag är den första som får hålla min pojk i famnen. Tidigare än vecka 36 vill man ju helst inte föda...hoppas era små ligger och gottar sig ordentligt i era magar och växer sig stora och starka.
Känns ändå bra på nåt sätt att de tar ut honom tidigt, för då har jag honom på utsidan och han är ju ändå "klar" så att säga även om han kanske kommer vara lite liten.

De väljer snitt pga tts:en. De vill inte riskera att något händer i slutet eller att moderkakan tar stryk vid en förlossning, och att det inte blir extra blödningar osv...
Skulle däremot det sätta igång av sig själv innan vecka 36, då blir det vanlig förlossning.

Det är absolut inte säkrare eller bättre med snitt om det inte är nödvändigt. Tänk inte ens på det. Bättre med vaginalt alla gånger.
Det är mycket mer risker med kejsarsnitt. Sämre för barnet med kejsarsnitt...
För mig är snitt bara ett nödvändigt ont. Bra att det finns, men ska inte användas i onödan.

Vad jag läst mig till så är det större risker vid urakut och akut snitt. Mycket mindre skador/risker vid planerat snitt.
Men man får inte glömma att det är en operation, så det är ju "inte så bara".
Personligen tycker jag bara snitt ska användas i nödfall, när situationen kräver det.

Vecka 24 idag och första målet är gjort! Att klara 22 fulla veckor! Min lilla kämpe där inne!

Efter 22+6 finns en ytterst liten chans att bebisen klarar sig, det finns tydligen något sjukhus i Sverige (Uppsala om jag inte minns fel) där de kan försöka rädda från 21+6, men det är så få som klarar sig, så det är klart att man inte vill föda så tidigt.
Men från 22+6 räknas de ju som barn, och även om få klarar sig som behöver plockas ut så är det skönt att veta att det kanske klarar det.
Sen är ju varje dag efter det och varje vecka bättre och bättre såklart.

Det går att njuta lite nu, känner ju honom varje dag och det är så mysigt.
Dock är jag orolig över mitt onda i magen som läkaren inte kan svara på vad det är...allt ser ju liksom bra ut. Är även lite orolig eftersom det finns fostervatten kvar hos den döda...börjar tänka hemska saker. Tänk om det läcker över till Olle och att det inte är bra. Dock trodde läkaren att det är Olles fostervatten som läcker över till Edvin, eftersom det togs hål på hinnan vid operationen. Lät inte som det skulle vara nån fara, men jag är bra på att skrämma upp mig själv!!

Härligt med magbilder!! Ser så mysigt ut!

Det är just det som är så svårt att förklara. Kan verkligen inte sätta fingret på vad det är som gör ont och vart det gör ont. Det gör ont på olika ställen och det känns olika...skumt.

Oftast är det när jag går och står för länge, men det kan komma annars också. Även om jag bara går kortare sträckor eller har legat still och sen reser mig. Känner inte igen det onda alls från de andra graviditeterna.

Det är oftast som ett tryck längst ner, utmed hela magen, men kan även kännas runt hela magen eller bara på ett ställe på sidan eller mitt på magen...det är ibland som en känsla av håll på sidan...
Det är super skumt och det gör ju att jag inte kan röra mig så fort.
Det är inte det att det gör ONT, men det är en obehaglig känsla. Känns liksom inte bra.
Men läkaren ser inget fel, allt ser bra ut, men som hon säger så är det ju något, men det behöver ju inte betyda att det är nåt farligt.

Kan ju hoppas att det är så enkelt som att det är det, men kan inte riktigt få det till att det är ligamenten...
På natten när jag vänder mig om ibland och nästan börjar gråta av smärta, då är jag säker på att det är ligamenten, men på dagen när det gör sådär konstigt "ont" är jag osäker... känns nästan som lite mensvärks-aktigt på nåt sätt också.
Har nog aldrig haft så svårt att förklara en sak tror jag...haha
Men samtidigt vet jag ju att jag är extremt nojjig denna graviditet och känner efter på minsta lilla, så allt kanske känns värre än vad det är..?

Idag är det läkarbesök igen. Först blodprov för att se om mitt järnvärde gått upp efter 3 veckor med massa Järn tabletter och b-vitamin tabletter, sedan ultraljud för att se att allt är bra.

Stressigt för er att behöva tänka på om det är fullt eller inte på BB. Det är ju rätt stressande.
Själv har jag alltid fött på varbergs BB, och där är det lugnt och skönt. Hade sett fram emot att få vara där nu också, men det jag vet denna gång är att det inte blir där iaf...
Det blir antingen Östra i Gbg eller i Halmstad. Det beror lite på när han kommer ut och hur han mår... Halmstad är ju bäst eftersom det är lugnare där känner jag, men samtidigt har de något bättre vård på östra ifall han mår dåligt och kommer tidigt...men kan känna att ett storstads sjukhus är stressande för mig.
Dock är det ju inte jag som beslutar vart det blir, utan jag får ju göra som läkaren säger.
De beslutar ju vart det är bäst för honom.