14-åring utan regler

Det enda du kan göra är att orosanmäla honom. Samt ev söka egen vårdnad och flytta så dottern kommer ifrån skiten.

Hur orosanmäler man?

Nja, man orosanmäler inte föräldrar utan man anmäler oro för att barn far illa. Dock så när det handlar om ett eget barn så är det rimliga istället att man ANSÖKER om hjälp för sitt barn och sig själva som föräldrar. Finns ingen anledning att anmäla.

TS: Jag tror inte att det är fruktbart att tjafsa med pappan om vilka regler som ska gälla, det är inte det som är problemet utan detta problem med dotterns umgänge och revolt är ju något ni har bäddat för innan hon hamnade i tonåren. Nu ska ni försöka hjälpa henne igenom tonårstiden på väg mot vuxenlivet och du lägger istället fokus på att klaga på pappan och att han inte håller regler. Det blir inte precis bra för dottern. Regler kanske inte är vad hon mest behöver?

Ring socialtjänsten. I växeln säger du att du vill lämna en orosanmälan. Den kan man göra anonymt om man vill, men då får du aldrig uppge ditt namn ens i växeln. Dock tas det på större allvar om man gör det.

Var saklig och berätta hur du upplever att det är hos pappan. Skolan kanske också har gjort en orosanmälan med tanke på skolket. Skriv ner innan olika incidenter som har hänt och säg att du oroar dig och behöver råd hur du ska gå tillväga. Säg att pappan inte vill lyssna.

Bered dig dock på att de är ganska luttrade och får in anmälningar som är enkom av hämndlust så de kan tvivla på dina uppgifter. Du kan även tala med skolan innan om du vill och fråga dem hur de upplever situationen så har du även deras att berätta (även om det är hörsägen så kan ju soc ta kontakt med skolan och höra efter) 

Nej, anmälningar tas inte på större allvar för att man uppger sitt namn när man anmäler.

Jag tycker inte i nuläget det verkar som att problemen är tillräckligt stora för att det skulle kunna vara aktuellt med omhändertagande av er dotter enligt LVU eller socialtjänstlagen och placera henne i ett fosterhem.

Ni som föräldrar har ju delad vårdnad (efter vad jag kan gissa) och ett gemensamt ansvar att försöka hjälpa er dotter på rätt väg. Åtminstone du verkar förstå problemet och då tror jag inte soc. vill göra ett tvångsomhändertagande som ju en orosanmälan kan resultera i. 

Det är alltså ni båda som är vårdnadshavare som måste ta itu med problemet, eventuellt med stöd från t.ex. en stödfamilj.

Det finns förstås ingen patentlösning mer än att prata, prata och prata med flickan och försöka sätta upp gränser för vad hon får och inte får så gott du kan. Jag förstår verkligen att du känner dig frustrerad över att pappan har helt andra gränser än du, men så länge som flickan inte direkt och uppenbart far illa (t.ex. börjar missbruka) av att han sätter gränserna på ett annat sätt så tror jag att det är svårt att komma åt detta.

Det är väldigt bra att du engagerar dig, tyvärr finns det inget annat gott råd tror jag än att kämpa på dag för dag!

Pappavecka hit mammavecka hit...

Det låter snarare som ni misslyckades kapitalt som föräldrar. Jättemisslyckade.

Jo. Här gör vi det iaf. Det har varit en tid med en massa hämndanmälningar av anonyma personer som visat sig vara svartsjuka/förbannade ex.

Det är inget nytt fenomen...men som förhandsbedömare så lär man sig att ganska bra urskilja de anmälningar som har substans och de som inte har det. Om inte förr så läser man av det ganska snabbt vid första samtalet med föräldern.

Jobbar du som socialsekreterare med barnutredningar och har den åsikten så tycker jag att det är sorgligt faktiskt. Det finns väldigt många anmälningar från privatpersoner som är mycket allvarliga och privatpersoner vill ofta vara anonyma för att de är rädda. Hemskt om man skulle generalisera så som du påstår att ni gör att deras anmälningar tas på mindre allvar.

Jag tycker snarare att det problem som TS beskriver verkar vara något som vilka föräldrar som helst kan råka ut för oberoende av hur "bra" eller "dåliga" föräldrar de varit (vad nu en bra förälder är?)

Jättebra att TS tar problemet på allvar och försöker hjälpa sin dotter så bra hon kan.

Du verkar tro att man gör en orosanmälan för att man ska bedöma om barnet behöver omhändertas? Så är det ju inte alls faktiskt. Man anmäler för att kunna utreda om barnet och föräldrarna behöver någon hjälp. Omhändertagande är den sista åtgärden man tänker på.

Nej hon har inte "stora" problem men jag

jag vill stävja innan det går för långt och det lät på honom som att han ville det också men han gör tvärtom.

Jag vill få honom att förstå att ibland är det läge att hämta sitt barn istället för att vänta tills hon kommer hem.. men han har aldrig tagit vuxenansvar så egentligen är det konstigt att jag trodde de blivit bättre.

Appropå umgänge så är man faktiskt ansvarig över vad ens barn gör så att säga att jag lägger fokus fel känns lite som att du missförstår mig.

Det går faktiskt att be sin 14-åring att komma direkt hem efter skolan och ta hem kompisar istället för att hänga hos dom eller på stan.

Tycker det är bra att du bryr dig så mycket om din dotter! Du är säkert en bra mamma"
Förstår inte menigen med att säga att ni misslyckats totalt.. Jag menar dom flesta har väl testat på sånt spännande, i den åldern. testat gränser, skolka lite röka och sådär. Inte bra för det KATASTROF nja.. Tycker att du ska prata med pappan komma övers med honom. försöka att inte skylla på varandra. Kör så stränga regler ni vill tills det blir förbättring. Förklara din upplevelse av det hela. Utan att ni ska bråka det är helt misslyckat. Mår ditt barn dåligt? Dom flesta barnen som sysslat med sånt blir människor dom med när dom mognar ;)

Tyvärr så misslyckas ni ofta till både barnen och oskyldiga föräldrars bedrövelse. Det hade varit önskvärt att ni hade fått en bättre utvildning men tyvärr så nöjer kommunerna sig med den låga kunskapsnivå som man får som nyexad. Väldigt många agerar utifrån förutfattade åsikter, vilket inte alls har i ett rättssäkert samhälle att göra.

Varför mår hon dåligt? Varför är hon självdestruktiv? Tror du verkligen att du hjälper henne genom att skylla problemen på hur pappan agerar som förälder?? Det här sitter djupare än så och ni är båda ansvariga för att det har gått snett för henne och ni måste samarbeta för att lösa problemen, om ni ska ha en chans att kunna hjälpa henne.

Det man kan göra är:

Stämma på boendet (har ingen aning om hur stor chns du har att få det igenom dock. Då behövee du nog ha en hel del belägg för att barnet skulle må betydligt bättre av det)

Boka ett samarbetssamtal hos familjerätten (soc), för att få en utomståendes bild av det hela. Kanske kan det hjälpa pappan att ta problemet på allvar.

Om du anser att barnet far direkt illa hos pappan kan du/bör du göra en orosanmälan. Man kan också vända sig till soc för att få stöd som någon skrev, har dock ingen aning om hur den hjälpen ser ut och hur effektiv den är och vad en anmälan/hjälpansökan i övrigt kan leda till. Läs på om det först, men då handlar det ju mer om att ni anser att barnet far illa och behöver stöd. Soc kan ibland erbjuda vissa föräldrautbildningar också (som brukar vara öppna för alla, då brukar man bara behöva anmäla sig till själva kursen, ingen kontakt med soc i övrigt).

Det övriga du kan göra är att ha en strategi för dina veckor.

Vad gäller skolket - prata med barnet om långsiktiga konsekvenser sv skolk. Ta hjälp av skolan och ta fram ett gemensamt bemötande/strategi kring detta. Det är nog ganska svårt att "reglera" bort skolk, då en 14-åringar aom skolkar regelbundet redan tydligt visat att hon inte respekterar regler. (Eller menar du att pappan tillåter skolk och att flickan bara skolkar på hans veckor då det är tillåtet)?

Sen förstår jag inte om flickan röker och dricker pch om pappan okejar det? Det är ju allvarligt i så fall. Hur man hanterar barn med tidig alkoholdebut vet jag inte, men o regel är det rätt svårt att förbjuda bort saker för så stora barn. Jag tror mer på att förklara konsekvenser och risker, men det beror ju mycket på hur ens barn fungerar.

Kan du alltså se var barnet är via telefonen? Då borde du ju kunna rycka in och hämta 14-åringen om hon hänger på fel ställen på sena kvällar/nätter även på pappans veckor.

I övrigt tror jag på dialog. Prata med barnet (utan att förmana) om alla dessa saker som du upplever som problem. Hur ser hon på saken? Går hon resonera med? Går det att kompromissa kring vissa saker?

De unga män hon hänger med - vet du vilka de är? Kan du ta direktkontakt med dem om att de inte borde hänga med högstadietjejer? (Jag kände dock folk i den åldern när jag var 14 eftersom vi höll på med samma fritidsintressen vilket inte var några problem alls, men jag utgår från att det inte är det det handlar om här på grund av din oro).

Eftersom flickan varit hos kurator utgår jag från att hon inte mår så bra. Se till att hon får en bra "stödperson", kurator/beteendeterapeut eller liknande som passar just henne. Gå genom skolan eller BUP eller sök privat. Viktigt att få tag på rätt person som "förstår" din flicka och kan ge henne verktyg för att hantera sig själv och sånt som hon upplever jobbigt utifrån den person hon är.

Tack för era svar!

Jag har sett många bra föräldrar göra allt för att leda sina bångstyriga tonåringar rätt men misslyckas. Även trots att de har varit två engagerade föräldrar i en kärnfamilj. Att du så gärna skyller problemen på pappan visar att du inte sitter i samma båt utan du leker kapten och sen är det besättningens fel när det går åt skogen. Var är du under pappaveckor? Du vet väl om att du aldrig slutar vara förälder? Hjälp till att ta ansvar oavsett vem av er som hon är hos. Sluta skylla på pappan och ta det ansvar som du vet att dottern behöver att bi föräldrar tar. Prata med pappan. Se till att ni kommunicerar om allt som gäller dottern. Klarar ni inte av henne själva då be soc om hjälp. Räkna med att ni kommer att hållas ansvariga oavsett om saker händer hos dig eller pappan.