Efternamn och barn sedan tidigare

Mina äldsta barn har mitt flicknamn plus pappans efternamn, typ Svensson Karlsson (bara exempel på namn, vi heter något helt annat)
Min yngste son har sin pappas efternamn
Jag har mitt flicknamn+min makes efternamn.

Det har aldrig förvillat barnen och ingen har haft någon åsikt, de är syskon oavsett namn.

Ok. Glöm mitt inlägg, det känns som det bara blir påhopp. Jag skrev bara hur JAG känner och hur JAG kommer att göra.

Jag sa INGENTING om hur TS ska/borde göra över huvud taget. Bara att TS ska lägga sina egna känslor åt sidan och tänka på barnet, sedan vad som är bäst för barnet har väl inte jag eller ni andra någon aning om.... 

Fast ditt barn får ju ditt efternamn varför skall ts barn inte kunna få det då? Bara för att Skatteverket benämner det mellannamn så är fakta att ert barn får era båda efternamn. För båda namnen kommer skrivas ut som två efternamn. Det jag reagerade på var att du tycker ts barn skall ta pappans efternamn men du själv har både ditt å pappans efternamn på ert barn. Det är lätt å säga hur andra ska göra men sen gör man inte så själv....för att ja antagligen har ju Du dina orsaker till att du vill att ditt barn har Ditt namn. Varför är dom orsakerna till detta mer värt än ts vilja att hennes barn har sitt namn? Du är ju inte den enda i tråden som tycker ts skall ta pappans namn men som själva valt bådas namn till sina barn. Väldigt märkligt tycker jag bara! Man lever inte som man lär! ;)

Alltså bäst för barnet? Bäst för barnet är ovillkorlig kärlek. Inte ett efternamn.

Håller med. Jag har skilda föräldrar och därmed syskon med annat efternamn vilket jag aldrig någonsin reflekterat över och aldrig någonsin känt någon skillnad mot dem med samma efternamn. Dottern till min sambo har ju även en bror hos mamman som inte kommer att ha samma efternamn som henne kommer de då att ha en sämre relation till varandra? Nja knappast! Jag tycker att argumentet att vi får samma alla den dagen vi gifter oss är väldigt rättvist :) och att jag skev tidigare att barnet är mitt var lite att ta i det är självklart vårt varken mer mitt eller hans. För mig så känns det fel i hjärtat att ta hans efternamn på vår son så blandas det med den tidigare relationen och deras gemensamma dotter, jag lämnas alltså som utanför då jag inte får samma efternamn som de andra. Att jag känner så här tycker jag inte är något konstigt i och med att jag bärt detta barn över 9 månader och fött det.

Ja jag förstår dig. När man kommer till en redan etablerad familj kan det ibland finnas stunder där man känner att man är just utanför den familjen. Det går inte komma ifrån att det kan vara tufft ibland. Nu är ju inte ett namn som gör en familj, men jag tycker kanske att ert barn skall ha bådas namn. Men det är ju min åsikt. Sen vilket som väljs till mellannamn och vilket som väljs till efternamn spelar eg ingen roll, Båda namnen skrivs ut som efternamn. Mellannamn är bara ngt skatteverket benämner det som. Barnet kommer alltså ha era båda efternamn som efternamn.

Jag ville att vårt barn skulle ha min sambos namn också, eg aldrig på tanken på enbart syskonen utan på att henom även tillhör henoms pappa och att jag tyckte det var viktigt att hen skulle ha den kopplingen i namnet med och inte bara vårt barns syskon. 

Förstår inte din sambo det så skulle ja ta ditt så länge, ni kan lägga till hans senare. Det är liksom inte skrivet i sten det ni väljer nu. 

Snacka om överdrift, du fick knappast påhopp.

Japp! När vår första föddes hade vi varit ett par i över tio år. Förlovade men han ville inte gifta sig. Så när vi pratade efternamn på barnet sade jag att det blir mitt efternamn. Hade du velat ha ditt så hade du kunnat agera för många år sedan.

Vilket namn är finare? Det finns ingen anledning att välja pappans namn automatisk i 2016.

Hej, vad jag känner med dig för så där kände jag också med mitt barn (och jag skriver mitt barn men självklart är det även min sambos barn). Min sambo har också ett barn sen tidigare förhållande och de var gifta så min sambo, hans barn och barnets mamma har samma efternamn. Jag är så glad för min egen del att mitt efternamn gick till mitt barn automatiskt och att min sambo tyckte det var okej men i vårt fall  var det hans barn som hade många funderingar kring det här med efternamnet och det hade han långt innan vi ens hade vårt barn på väg. Jag har till exempel fått höra att här får bara familjen X vara, vilket var sagt på skoj men det tog hårt eftersom jag tyckte det var en konstig sak för ett så litet barn att ens fundera över vad man hade för efternamn.
Är det planerat att ni ska gifta er och är det i så fall självklart att du ska ta hans efternamn? För det måste man ju inte göra, och som du själv säger så har du ju växt upp med att man kan heta olika och att det inte spelar någon roll. Det är också vad min sambo har talat om för sitt första barn och nu har barnet fått acceptera att det är så och förhoppningsvis släppt tanken på att det är så viktigt att ha samma efternamn.
Jag känner så väl igen det där med att känna sig utanför, i mitt fall var det min sambos barn som pratade med sin mamma om att jag väntade barn och så berättade hon saker och ting om sin graviditet för honom och han i sin tur berättade för mig. Inget konstigt i sig, men jag blev så trött på det till slut. Han kunde till och med tala om för mig vad jag fick och inte fick göra. Och att hans mamma borde veta bäst som redan hade fött barn, då gick jag i taket, men bara inombords, utåt sett höll jag masken. Det här med efternamnet fick jag bara höra via pappan men det kändes som att det var pappan och hans barn som väntade barn och att jag var någon som bara skulle föda fram barnet till dom.
Jag kan absolut förstå hur viktigt det är att känna att det här barnet är mitt barn, inte deras. Det kan bli missvisande att säga så för det låter som om man tycker att det här är mitt och bara mitt barn men så är det ju inte, självklart är det även pappans barn, men just det här att känna att det håller på att bli bara deras barn, det kan jag förstå, det känslan har jag också haft.

I min släkt och vänkrets har det alltid varit naturligt att man gifter sig och tar mannens namn innan man skaffar barn, och sedan får barnen det namnet automatiskt. Att sedan en exfru, en svärmor eller andra på pappans sida som man inte är så förtjust i heter samma namn, är inte så mycket att göra åt. Jag hatar min ex-svärfar men har ändå behållit exmakens efternamn för att jag vill fortsätta heta samma som våra barn. Man får försöka sätta sig över privata känslor och tänka på vad som är bäst för barnen och släkten i stort.

Min dotter har en äldre halvbror som jag inte ens kommer på vad han heter i efternamn, troligen mammans. När min dotter föddes fick hon ta hans efternamn som mellannamn och mitt som efternamn, hans är ett son-namn, mitt lite ovanligare liknande Berg. Det är inget min dotter brytt sig det minsta om.

Sedan träffade jag min nuvarande sambo. Hans äldsta dotter fick bara heta mammans von-namn och inte sambons efternamn. Däremot har hennes halvsyskon på mammans sida fått båda.

Så vi har bonusdottern med bara von-namn.
Min dotter med A-son Berg.
Vår dotter med B-son Berg.
Vår son med B-son Berg.

Självklart räknar de alla sig som syskon, då de umgås åtminstone varannan helg som familj. Mina barn ser varandra på heltid förutom varannan helg. Sedan har samma efternamn varit smidigt då jag märker kläderna med det. 

I ert fall förstår jag inte varför pappan ska ha ett släktnamn som mellannamn och sitt som efternamn, snacka om egoistiskt. Däremot vore det väl rimligt att barnet får var sitt av er, om det så är mellannamn eller efternamn kanske spelar mindre roll. Alternativet bara köra på ditt av ren princip.

Ni kan väl gifta er och du ta hans efternamn, så får ni alla samma? Jag har nog inte möjlighet att förstå dig riktigt, då jag inte är i samma situation, men för mig sitter inte tillhörigheten i efternamnet. Om din sambos barn bär hans namn och inte mammans, ser jag inte riktigt problemet, bara för att inte du heter samma sak. För mig var det självklart att barnen skulle få sin pappas efternamn (av våra), för att det är mycket vackrare och ovanligare än mitt efternamn. Själv behåller jag mitt eget, för att det är en så viktig del av min identitet. Barnen är mina även om vi inte heter samma och jag känner inte behov av att markera ägarskap eller tillhörighet med namnet. Att vi hör samman är självklart ändå.

Kan även meddela att på passet så är båda namnen betecknade som efternamn. Så vilket man väljer som 'mellannamn' el efternamn har absolut ingen betydelse. 'Mellannamnet' skrivs ut som ett första efternamn bara. Ex Karlsson Engberg där Karlsson är mellannamnet.