Hjälp, mina barn är accepterar inte min pojkvän

Nej, jag har varit den vuxna.
Vad det nu har med saken att göra.
Det jag säger är att det är jävligt lätt att sitta på internet och säga hur andra ska leva eller att i teorin måla upp sig själv som en rättrådig hjältinna.
I verkligheten är de tinte lika enkelt och inte lika svartvitt, människor är lite för komplicerade för det. 
Vi försöker alla så gott vi kan med dom tillgångar och svagheter som vi alla bär på.
Döm inte innen du har gått en mil i någons skor.

Nu är det din tur, har du varit barnet i historien och vad råkade du i så fall ut för? 

Det spelar ingen roll att du är lyckligt gift sedan länge. Det är själva inställningen. Det är att göra sig själv till offer att hänga upp sin lycka på andra på det sättet. Jag växte upp med en mamma som du. Hon är för övrigt också lyckligt gift. Vågade aldrig berätta för henne om mina svårigheter under min uppväxt. Visade upp en fasad av lycka för att inte göra henne olycklig med. Det är först som vuxen som jag insett hur hennes inställning skadat mig. Därför jag blir irriterad på henne och såna som dig som likt min mamma som inte påstår sig kunna skapa sin egen lycka oberoende av sina barn. Det är egoistiskt och lägger en alldeles för stor börda på andra. Andra vuxna kan oftast värja sig och bara strunta i att bry sig men barn kan inte det.

Det hjälper oss inte bara att tänka att barnen är oförskämda Det kanske de är, men vi måste försöka förstå dem. 

Har du försökt prata med dem? Det är ju lättare att hantera om man vet vad problemet är. 

Det här kan det vara: 
- De är inte vana att dela dig med andra och får en chock
- De tycker att det är pinsamt att du är kär när du är "gammal"
- De tycker att du prioriterar bort dem
- De tycker inte att din man har bra inflytande på dem
- De tycker inte om mannen som person, kanske uppfattar de honom som otrevlig
- De tycker att du behandlar dem sämre efter att ha träffat mannen
- De är rädda att du skall bli sårad
- De tycker att ert förhållande går för snabbt.
O.s.v. 

Om man förstår vad problemet är går det bättre att lösa det. Om det är på grund av hans person så tycker jag att du skall reflektera kring det och fundera på om de har en poäng. 

Men en 22-åring är vuxen och om hon tycker att mammans nya man är olämplig eller rentav farlig för mamman eller syskonet så skulle hon föra fram sakliga argument, inte vara otrevlig mot både honom OCH mamman. Ärligt talat verkar hon störd på något sätt och hon har säkert påverkat 14-åringen i negativ riktning. TS bör strunta i henne, ett vuxet barn uppför sig bara inte så mot sin mamma!

Ja , jag har varit barn i liknande sitation och jag hade anledning att ogilla min förälders nya.

Det du skriver kan lika väl appliceras på TS barn " Döm inte innen du har gått en mil i någons skor. " mm.

TS kille kan såklart vara toppen, men barnen kan också ha annat skäl än egoism att ogilla TS pojkvän.

Det behöver inte vara så drastisk som misshandel. Alla är inte trevliga mot sin partners barn när de är själva.

Om du inte redan har gjort det,så försök att prata med dina barn om det här.
Det kan finnas flera tänkbara orsaker till att de ogillar din nya partner.

* Kanske vill de ha dig för dig själva då de har haft det i 6,5 år.
* Kanske har han varit otrevlig mot dem när de varit ensamma.
* Kanske ser de något hos honom som du inte ser.
* Kanske tycker de att du har behandlat dem annorlunda sen du träffade din nya.

Jag ska berätta min historia.
När jag var 19 år så dog min pappa.
Min mamma träffade en tid senare en ny man.
Jag och min syster fick senare reda på att han redan hade en sambo och bara utnyttjade min mamma för en sak.
Min mamma befann sig fortfarande i sorg och såg nog inte riktigt klart när hon träffade den här mannen utan ville nog mest ha närhet.
Vi,min syster och jag,försökte prata med henne men hon ville inte lyssna just då.
Inte förrän i efterhand insåg hon vilket svin han verkligen var.
Jag pratade även med honom och lät honom få veta vad jag ansåg om hans utnyttjande av en kvinna i sorg,och bad honom att hålla sig borta från min mamma.
Hon träffade senare en annan man som hon fortfarande är tillsammans med.
En riktigt bra man som vi alla tycker bra om. Som aldrig skulle göra min mamma illa.
Det var alltså inte et att vi missunnade vår mamma lycka.
Vi ville bara inte att hon skulle bli utnyttjad av ett sådant svin.

Jag tror att du också behöver prata med dina barn och försöka ta reda på varför de är så anti mot din nya.
Framförallt din 22-åring är stor nog att kunna ge dig en rimlig förklaring.
Hon är också stor nog att inse att du inte ska behöva leva ensam för resten av ditt liv.
14-åringen är i en lite känsligare ålder,men kan nog ändå förstå att du inte vill leva ensam.
Förklara för dem båda att du inte har slutat älska dem bara för att du har träffat en ny man.
Kanske är det det de behöver höra?

Jag hoppas att det ordnar sig till det bästa för alla inblandade parter!

Molly, kanske din mamma behövde tröst och närhet av en man just då, kanske det hjälpte henne genom sorgen? Kanske de utnyttjade varann?

Jag menar inte att släta över hans beteende, menar bara att allt inte behöver vara svart eller vitt... 

Men herregud, den äldsta är 22 år. Man kan inte skylla på att det "har gått för fort" eller att det kan vara svårt att acceptera att de inte får ha TS för sig själv längre. Den äldsta är vuxen och jag förutsätter att hon har ett eget liv? Varför lägger hon sig i vem hennes mamma träffar? Så länge det inte är någon som skadar mamman eller familjen.

14-åringen kan jag i viss mån förstå. I den åldern är man känslig och hon är mer "beroende" av sin mamma fortfarande. MEN att säga fula ord eller elaka saker om en ny partner, måste det var nolltolerans på även för henne! De måste inte gilla honom, men de ska bete sig civiliserat.

Nu förutsätter jag att mannen är "normal" och ingen skitstövel eller dylikt. Om så är fallet blir det förstås en annan sak.

Jag håller med dig och dessutom kan det ofta vara så att barnen inte vet vad det är de inte gillar med andra personer, som exempelvis en frånskild förälders nya partner, utan de tycker bara det är jobbigt med nya personer att lära känna och dela den uppmärksamhet de får. Självklart måste man lyssna och bry sig om sina barn, men vissa omständigheter är helt enkelt inte rimligt att låta sitt liv styras av.

Ja,hon behövde förmodligen närhet. Men jag tror inte att hon utnyttjade honom.
Hon blev inte speciellt glad då hon fick höra talas om hans sambo.
Men oavsett vilket så ursäktar det inte att han utnyttjade henne när hon befann sig i sorg.
Och det ursäktar heller inte att han behandlade sin sambo så illa.
Jag har än idag svårt för den människan.
Han ringer fortfarande till min mamma ibland fast han vet att hon numer har en annan man.

Är skillnad på att acceptera din pojkvän och respektera att du har en ny.
Vad säger de för fula saker?


+1Nu kan jag inte svara för hennes påhittade situation men bara för att man lyssnar på barnen betyder inte att man låter dem bestämma.
Det är argument som avgör och det är den vuxna som ansvarar för besluten.Du kan knappast så frisk själv som anklagar någon för att vara störd för att hon säger fula saker om någon.

Med tanke på den lilla info TS skrivit och att de är helt okända för mej så kan jag inte vara helt 100% på att barnen inte är ärliga eller att TS har bra omdöme när det gäller män.

Tragiskt att du inte uppfostrat dina barn ordentligt. Nu är det du som får ditt kast.