Hjälp, mina barn är accepterar inte min pojkvän

Det här är en fruktansvärd börda att lägga på sina barn.
Du gör dom ansvariga för ditt kärleksliv, ditt socilaa liv samt din lycka.
Det är på tok för stort ansvar för dom att bära.
Det ska du bära själv, inte lämna över på dina barn. 

Du behöver inte oroa dig. Jag är lyckligt gift sen 20 år och svarade utifrån en fiktiv verklighet.

Men jag anser det vara extremt viktigt att mina barn respekterat och tycker om de människor som kommer in i deras liv. Så jag svarade sanningsenligt utifrån hur det hade varit om jag inte varit gift.

3,5 månader är ingenting.
Dina barn har fått ha dig för sig själv och ditt fulla fokus i 6 år, det är jättelång tid för barn.
Det blir en stor omställning för dom nu, ge dom tid att vänja sig. 
Ta det pö om pö, acceptera ingen skit, sätt gränserna som du alltid gjort för hur dom får bete sig. 
Men låt för guds skull inte dom få avgöra er relation.
Ge dom inte den makten, för med makt kommer ett ansvar, och det ansvaret är inte rätt att lägga på dom.
Dom ska inte behöva leva med att dom sabbade sin mammas relation.
Dom ska inte behöva slitas mellan att vara den duktiga snälla sonen/dottern som inte förstör sin mammas relation och att leva ut sin osäkerhet, avundsjuka eller irritation mot din partner.
Dom ska helt enkelt inte ha det valet. 

Ni är vuxna, ni har mer livserfarenhet och är förhoppningsvis smartare.
Använd det för allas skull. 

Det förklarar saken, det är alltid fruktansvärt lätt att utgå ifrån något som inte existerar och som man inte behöver leva upp till.
I teorin är vi alla rättrådiga hjältinnor. 
Verkligheten är något helt annat. 

En sak som funkade för oss, nu var visserligen dottern bara 6 när jag träffade min sambo, men hon var väldigt anti i början,
Hon tyckte att han kom in och la beslag på hennes mamma och så hade han mage att ställa krav på henne också.
Nu hade han redan sen innan två vuxna barn så han visste vad han gjorde.

Men det vi gjorde var att låta dom två spendera tid tillsammans bara dom två.
Och det gjorde han även med sonen som då var 14.
Dom hittade på saker tillsammans.
Sonen och han åkte till London på långhelg. 
Och dottern och han stack iväg till Göteborg.
Tanken med det var att framförallt dottern då skulle vara tvungen att vända sig till honom och samarbeta med honom, samt förstås för att dom skulle få tid att lära känna varandra utan att nån annan (läs jag) la sig i.
Det funkade suveränt, dom kom hem från Göteborg med en jättestor Toblerone, och dottern bubblade av lycka när hon berättade om deras helg. 
Efter det gick det mycket lättare.
Men då hade dom känt honom innan betydligt längre än 3,5 månader.

Det är ännu värre att ta för givet att det kan endast berå på " barnens egoism" om de inte gillar pappas/mamma nya.

Tror du på allvar att föräldrar endast dejtar perfekta genomgoda människor?

Barn blir misshandlade , våldtagna av sina " styvföräldrar" i vissa fall.

De var förstås " fantastiska och bra" enligt barnens föräldrar.

Föräldern ska såklart inte dumpa genast , men man bör lyssna på båda parten.

Tobleronen hade han hjälpt henne att vinna i ett stånd på Liseberg, där plockade han rejält med pluspoäng. 

Plus att han lät henne veta hur bra hon var när hon gjorde något bra som när hon hämtade tidningen åt honom vid frukosten på hotellet.
Då var hon den bästa flickan och hur skulle han kunna klara sig utan henne.
Hon bara sken som en sol.
Gullunge. 
En klok man. 

Som någon annan sa, de har haft dig för sig själva i 6,5 år och nu plötsligt kommer det en man och tar deras mammas uppmärksamhet.

3,5 månad är väldigt kort tid i sammanhanget. Jag tror att det är chocken över en man överhuvudtaget som gör att de reagerar.

Jag tycker du ska ta ett steg tillbaka och kanske träffa honom mer utan barnen och mer sällan när de är med (det var inte riktigt tydligt hur ni träffas).

När du inte träffar mannen, vinnlägg dig om att ge barnen uppmärksamhet (=messa inte med mannen hela tiden) och prata med dem om varför de känner som de gör.

Sen kan jag tycka att det är stor skillnad på 14 och 22 år. 14-åringen behöver dig fortfarande väldigt mycket. 22-åringen borde kunna hantera detta lite bättre.

MEN- det kan också vara så att de har anledning att inte gilla honom. Rannsaka situationen och deras argument att inte gilla honom.

Jag har en 13-åring hemma. Jag har träffat en ny man sedan ca 1,5 år. Mitt barn träffade honom inte förrän vi var säkra på att det var seriöst mellan oss - efter ca 10 månader. Mannen och barnet träffar varandra ca 1 gång varannan vecka och någon gång varannan månad så träffas även alla barn varandra med oss vuxna. Min 13-åring tycker att detta funkar ok, men skulle fortfarande hellre bara ha mig för sig själv och hittar gärna små fåniga fel hos min nya man (typ "han tittar i sin mobil på ett konstigt sätt").

Har du varit barnet i historien?

Självklart lyssnar man på sina barn och misstänker man något sånt som du beskriver, ja då ska man framförallt skydda sina barn.
Något annat har jag aldrig påstått.
Men det är något helt annat än att i normala fall dumpa en partner för att barnen har svårt att vänja sig vid en ny människa.