Hjälp, mina barn är accepterar inte min pojkvän

Det här är en fruktansvärd börda att lägga på sina barn.
Du gör dom ansvariga för ditt kärleksliv, ditt socilaa liv samt din lycka.
Det är på tok för stort ansvar för dom att bära.
Det ska du bära själv, inte lämna över på dina barn. 

3,5 månader är ingenting.
Dina barn har fått ha dig för sig själv och ditt fulla fokus i 6 år, det är jättelång tid för barn.
Det blir en stor omställning för dom nu, ge dom tid att vänja sig. 
Ta det pö om pö, acceptera ingen skit, sätt gränserna som du alltid gjort för hur dom får bete sig. 
Men låt för guds skull inte dom få avgöra er relation.
Ge dom inte den makten, för med makt kommer ett ansvar, och det ansvaret är inte rätt att lägga på dom.
Dom ska inte behöva leva med att dom sabbade sin mammas relation.
Dom ska inte behöva slitas mellan att vara den duktiga snälla sonen/dottern som inte förstör sin mammas relation och att leva ut sin osäkerhet, avundsjuka eller irritation mot din partner.
Dom ska helt enkelt inte ha det valet. 

Ni är vuxna, ni har mer livserfarenhet och är förhoppningsvis smartare.
Använd det för allas skull. 

Det förklarar saken, det är alltid fruktansvärt lätt att utgå ifrån något som inte existerar och som man inte behöver leva upp till.
I teorin är vi alla rättrådiga hjältinnor. 
Verkligheten är något helt annat. 

En sak som funkade för oss, nu var visserligen dottern bara 6 när jag träffade min sambo, men hon var väldigt anti i början,
Hon tyckte att han kom in och la beslag på hennes mamma och så hade han mage att ställa krav på henne också.
Nu hade han redan sen innan två vuxna barn så han visste vad han gjorde.

Men det vi gjorde var att låta dom två spendera tid tillsammans bara dom två.
Och det gjorde han även med sonen som då var 14.
Dom hittade på saker tillsammans.
Sonen och han åkte till London på långhelg. 
Och dottern och han stack iväg till Göteborg.
Tanken med det var att framförallt dottern då skulle vara tvungen att vända sig till honom och samarbeta med honom, samt förstås för att dom skulle få tid att lära känna varandra utan att nån annan (läs jag) la sig i.
Det funkade suveränt, dom kom hem från Göteborg med en jättestor Toblerone, och dottern bubblade av lycka när hon berättade om deras helg. 
Efter det gick det mycket lättare.
Men då hade dom känt honom innan betydligt längre än 3,5 månader.

Tobleronen hade han hjälpt henne att vinna i ett stånd på Liseberg, där plockade han rejält med pluspoäng. 

Plus att han lät henne veta hur bra hon var när hon gjorde något bra som när hon hämtade tidningen åt honom vid frukosten på hotellet.
Då var hon den bästa flickan och hur skulle han kunna klara sig utan henne.
Hon bara sken som en sol.
Gullunge. 
En klok man. 

Självklart lyssnar man på sina barn och misstänker man något sånt som du beskriver, ja då ska man framförallt skydda sina barn.
Något annat har jag aldrig påstått.
Men det är något helt annat än att i normala fall dumpa en partner för att barnen har svårt att vänja sig vid en ny människa. 

Nej, jag har varit den vuxna.
Vad det nu har med saken att göra.
Det jag säger är att det är jävligt lätt att sitta på internet och säga hur andra ska leva eller att i teorin måla upp sig själv som en rättrådig hjältinna.
I verkligheten är de tinte lika enkelt och inte lika svartvitt, människor är lite för komplicerade för det. 
Vi försöker alla så gott vi kan med dom tillgångar och svagheter som vi alla bär på.
Döm inte innen du har gått en mil i någons skor.

Nu är det din tur, har du varit barnet i historien och vad råkade du i så fall ut för?