"Avundsjuk" sambo

Jag tycker att din man beter sig som en bortskämd snorunge och jag skulle ha väldigt svårt att finna mig i det. Självklart ska du åka iväg med bara dottern och göra saker med bara henne. Att han blir svartsjuk är inte ditt problem och inte något du kan ta på dig eller anpassa dig efter.

Jag skulle säga åt honom att det här är ett behov som du och dottern har och att han helt enkelt får acceptera det. Du hör vad han säger men kommer inte att ändra dig om detta och skulle i fortsättningen uppskatta om han kunde hålla sina passivt aggressiva kommentarer för sig själv.

Att sitta ihop vid höften som siamesiska tvillingar bara för att man har en relation eller är en familj för den delen har jag aldrig förstått mig på. I en familj måste man, enligt min mening, kunna göra saker tillsammans, var för sig eller i olika konstellationer. Att en 15 årig tjej och en nioårig pojke skulle ha samma behov finns ju liksom inte. Självklart måste man kunna dela upp sig för att kunna tillfredsställa barnens olika behov.

Jag tror att det vore bra för er familj att vara särbo eller att separera. Då skulle mannen vara tvungen att ta eget ansvar för sitt agerande och för sitt beteende runt sonen. Det skulle också göra honom tvungen att välja mellan att reduceras till en varannanhelgspappa (vilket han i praktiken redan är) eller att byta arbetstider och få mer tid med sitt barn (bra för sonen att få uppmärksamhet och tid med sin pappa).

Du skulle vinna på det genom att du mår bättre när du slipper energitjuven i vardagen. Dottern skulle vinna på det genom att du kan ha ensamma helger med henne när sonen är hos sin pappa. Sonen skulle antingen få det som nu (dig 80% av tiden och lite tid med pappan varannan helg) eller vinna på det genom att hans pappa engagerade sig i honom mera.

Ok, en bortskämd snorunge som ska spela martyr också . Nej, jag hade blivit TOKIG!! Förstår till 100% att du känner att du skulle ha det bättre själv. Jag har själv väldigt låg tolerans för gnäll, både från make och barn. Säg vad du vill utan att gnälla eller gå härifrån....Har väl inga råd förutom att du ska stå på dig angående egentid med dottern och inte acceptera hans beteende.

Men herregud till alla som ska hålla på att skuldbelägga TS!

1: det verkar som att TS är den som tar det stora ansvaret för familjen AB, att sonen får det han behöver och att hon och maken får egentid i alla fall ibland

2: Det är skitjobbigt att vara syskon till ett barn med NPF, man hamnar i skymundan för det är tidskrävande att stötta dessa barn. De kan vara underbara också men det är krävande. Det är väl perfekt att TS tar sig tid till bara dottern, hon får stå tillbaka så mycket i vardagen ändå. Alla barn ska väl få sina behov uppfyllda, dottern "behövde" säkert en resa och det ska inte per automatik betyda att brorsan ska resa också, i så fall kan ju maken ta tag i det :)

TS, jag är ingen som skriker lämna i första taget, men lämna maken, detta funkar inte. Vad skulle du själv ge för råd till en vän i samma situation?

Oavsett hur ni gör så önskar jag dig lycka till och hoppas allt löser sig.