"Avundsjuk" sambo

Åker han på semester utan sonen (och er då naturligtvis)?
Är svaret nej så har du två alternativ:
1. Hans värderingar är "att man gör inte så". Då får ni väl skilja er åt för det kan inte du eller någon annan rå för.
2. Du kväver honom. Släpp iväg han lika mycket.

Npf-diagnoser är väl ofta ärftliga. Kan din man möjligen ha någon släng av det? Jobbar jättemycket för att "trivas" men gnäller när du åker iväg. Tar inga egna initiativ. Gör aldrig något själv med sonen, bortsett från småsaker. Osv. Jag säger inte att du ska skilja dig, men naturligtvis ska du inte finna dig i den här situationen TS. Blir det inte bättre så lämna. Jag tror att det skulle vara nyttigt för din sambo att vara ensam med sonen mer (läs: ta större ansvar för pojken), men jag får också känslan av att han kanske jobbar så mycket för att slippa just det? Och därför gnäller när du och dottern åker iväg...

Han manipulerar dig för att ge dig falskt dåligt samvete som i sin tur får honom att både slippa undan sådant han inte egentligen vill göra och samtidigt kunna framstå som en martyr. 

Snudd på värsta sortens människor. 

Tack så jättemycket för alla svar! Jag har vänt och vridit på alla tankar och synpunkter och funderar massor. Dessa tankar har jag ju umgåtts med i ett par år och känslan av att något är "förvridet och fel" i min relation har sugit så mycket energi, att jag bara orkat med alla "måsten", och då dör ju livsglädjen ut.

Insikten om att jag tagit på mig alla andras känslor är så otroligt stark, att jag inte fattar hur jag kunnat missa att se detta tidigare.

Ett exempel. Jag är ensam hemma med sonen i dag. Vi ska gå ut på långpromenad , handla, laga mat och sen har vi bestämt att vi ska titta på film och äta popcorn.

Mannen kommer hem vid 19-tiden och jag VET att han kommer att säga något i stil med "jaha, ni har redan ätit, det hade ju varit trevligt om vi ätit tillsammans men jaja" sen tar han på sig sin sedvanliga "offermin". Jag får då dåligt samvete, säger något i stil med "ja men du kan ju äta här inne med oss". Han svarar då något i stil med "jo men nu har ni ju redan börjar se filmen, jag kanske också hade velat se den". Då får jag ångest och sen maler irritationen i hjärnan...

Sonen behöver duscha och komma i säng och jag är kvällstrött. Mannen är kvällspigg och förstår inte riktigt att sonen OCH jag behöver komma i säng i tid. Ska vi vänta med att äta tills mannen kommit hem och SEN se på film, så slutar detta ofta med att sonen stimmar rundor och jag är trött och irriterad och sen gnäller mannen över att det är lite tråkigt att komma hem eftersom jag ändå är så trött. Han lägger iofs oftast till att "jag förstår ju det, men ändå..."

I dag tänker jag planera dagen så att den blir bra för mig och mitt barn, PUNKT! Vi ska ha det mysigt, och eventuella synpunkter från mannen kommer att bemötas med "ja, det är ju tråkigt att du inte vill äta här inne, men sätt du dig i köket och koppla av i stället".

Väljer mannen då att sitta i köket och sura tillsammans med sin mobil, så är det ju just så - han VÄLJER det!

Jag vet inte om jag är riktigt mogen för parterapi än, just nu har jag en del jag behöver jobba med när det gäller mig själv. Jag behöver få låta tankarna landa och få lite rätsida på känslolivet.

I natt drömde jag fruktansvärt intensivt! Jag drömde om att jag var ståuppkomiker och uppträdde inför massor av ungdomar. Alla vred sig av skratt och applåderade massor när jag rakryggad och med ett stort leende lämnade scenen. Symboliken känns otvetydig!

Tack så jättemycket för alla svar! Jag har vänt och vridit på alla tankar och synpunkter och funderar massor. Dessa tankar har jag ju umgåtts med i ett par år och känslan av att något är "förvridet och fel" i min relation har sugit så mycket energi, att jag bara orkat med alla "måsten", och då dör ju livsglädjen ut.

Insikten om att jag tagit på mig alla andras känslor är så otroligt stark, att jag inte fattar hur jag kunnat missa att se detta tidigare.

Ett exempel. Jag är ensam hemma med sonen i dag. Vi ska gå ut på långpromenad , handla, laga mat och sen har vi bestämt att vi ska titta på film och äta popcorn.

Mannen kommer hem vid 19-tiden och jag VET att han kommer att säga något i stil med "jaha, ni har redan ätit, det hade ju varit trevligt om vi ätit tillsammans men jaja" sen tar han på sig sin sedvanliga "offermin". Jag får då dåligt samvete, säger något i stil med "ja men du kan ju äta här inne med oss". Han svarar då något i stil med "jo men nu har ni ju redan börjar se filmen, jag kanske också hade velat se den". Då får jag ångest och sen maler irritationen i hjärnan...

Sonen behöver duscha och komma i säng och jag är kvällstrött. Mannen är kvällspigg och förstår inte riktigt att sonen OCH jag behöver komma i säng i tid. Ska vi vänta med att äta tills mannen kommit hem och SEN se på film, så slutar detta ofta med att sonen stimmar rundor och jag är trött och irriterad och sen gnäller mannen över att det är lite tråkigt att komma hem eftersom jag ändå är så trött. Han lägger iofs oftast till att "jag förstår ju det, men ändå..."

I dag tänker jag planera dagen så att den blir bra för mig och mitt barn, PUNKT! Vi ska ha det mysigt, och eventuella synpunkter från mannen kommer att bemötas med "ja, det är ju tråkigt att du inte vill äta här inne, men sätt du dig i köket och koppla av i stället".

Väljer mannen då att sitta i köket och sura tillsammans med sin mobil, så är det ju just så - han VÄLJER det!

Jag vet inte om jag är riktigt mogen för parterapi än, just nu har jag en del jag behöver jobba med när det gäller mig själv. Jag behöver få låta tankarna landa och få lite rätsida på känslolivet.

I natt drömde jag fruktansvärt intensivt! Jag drömde om att jag var ståuppkomiker och uppträdde inför massor av ungdomar. Alla vred sig av skratt och applåderade massor när jag rakryggad och med ett stort leende lämnade scenen. Symboliken känns otvetydig!

Vi är en kärnfamilj och delar på oss då och då under loven.

Förra året och detta åkte maken själv en vecka till utlandet med 7-åringen (till släkt i hemlandet). Jag var hemma och njöt med 3-åringen Nästa år byter vi nog barn så att maken åker med minsta tjejen och stora får stanna hemma eller resa själv med mig en vecka. Resten av sommaren är vi ihop hela tiden så den där "lediga" veckan känns som om den behövs för oss alla. Massor av tid med bara en unge i taget. Vet ej hur vanligt det är dock. Jag hade föräldrar som gjorde så med alla oss barn, så kanske är därför jag inte reagerar på att det skulle vara något konstigt med det...? Men då är vi ju å andra sidan överens om detta upplägg i familjen och ingen känner sig utanför, vare sig man är den som åker iväg eller den som stannar hemma.

Svara inte överhuvudtaget när han kör sina manipulativa "tycker synd om mig själv" repliker. Du behöver inte förklara dig eller tala om för honom hur han ska göra istället. Du har redan ett krävande barn att ta hand om. Fråga bara hur länge han tänker gå omkring med sin loppiga offerkofta..

Hej!

Att du och dottern har åkt iväg ensamma är inget konstigt, jag har en bästis som brukar åka iväg 1 gång per år med bara sin pappa eller mamma utomlands och då har hon ändå 2 äldre systrar och är en kärnfamilj, ingen gnäller över det utan de unnar varandra detta och verkar må bra av det :)

Det verkar som din man är avundsjuk på att ni kan ha roligt utan honom, det verkar nästan som att han är rädd för att ni ska upptäcka hur bra ni kan ha det när han inte är med. Eftersom ni redan har diskuterat detta sinsemellan och det inte verkar fungera så är nästa steg att gå till en kurator eller parterapi. Men bara om du känner att du fortfarande vill vara med honom.

Ha inget dåligt samvete bara, du har inte gjort något fel 

Lycka till!

Jag får i alla fall bilden av att ni annars har en fin relation och även din dotter och sambo. Försök att lösa det. Jag tror inte att det är värt att kasta bort. Lycka till

www.varningstecken.n.nu/passiv-aggressiv

Han later mycket omogen. Jag föreslar par- och/eller -famileterapi om du tror att det finns en chans att han kan ändra sig, och om du själv är villig att prova pa det.

Jag anser inte att ert förhallande fungerar sasom det ser ut nu. Det later som om du har ett tredje barn att ta hand om när du behöver en man och en far till ditt/dina barn. Det är ett helt oacceptabelt beteende, vissa kan ändra sig, andra inte och den som vet bäst vilka chanser ni har är nog du.

Jag skulle försöka ordna barnvakt at pojken och be flickan att hälsa pa en kompis och därefter sätta mig ned och ta ett ordentligt prat med honom, inga anklagelser eller liknande, utan bara förklara hur du känner inför hans agerande utifran ditt perspektiv.

Undvik ord som omogen och sa vidare sa gott det gar, det kan fa honom defensiv, fokusera istället pa hur det far dig att känna, att du försöker halla ihop familjen men att du upplever det som att han tar det personligt och dessutom inte diskuterar det ordentligt.
Gör honom medveten om att han ägnar sig at passiv aggressivt beteende (utan att vara för anklagande) Det kan vara inlärt beteende fran barndomen och har du tur vill han förbättra sig. Om inte vet du var han star och har i alla fall försökt.

Vad säger din tonårsdotter om allt det här. Är hon sansad, lugn och klok i denna fråga? Våra tonåringar är oftast mycket kloka och insiktsfulla. När du lyfter problemet med henne om hur du känner dig, uytan att anklaga för de är känsliga för sånt, vad säger hon då? Jag känner så igen mig vad du skriver. Min man surar också. Jag ryter ifrån säger till honom att sluta sura. "Ta nåt att äta eller en promenad och kom tillbaka när du är människa igen" . Jag har nämt för honom att jag inte inte vill ha det så här och blir det inte bättre så sticker jag. Jag har börjat ryta mer angående tonen, påpekar att den är tråkig. Du verkar så otroligt insiktsfull i ditt sätt att uttrycka dig. Du behöver inte honom. kram

Du ska absolut lämna karln, för det där beteendet är psykisk misshandel och kontrollbehov! Du har givetvis rätt att kunna åka iväg o ha roligt utan din sambo, utan att han sen när du kommer hem, få dig att bli ledsen och utan energi.
Tro mig när jag skriver att jag har varit i din situation. Du kommer få det så mycket bättre för dig själv utan honom.

Tänk, en styvförälder som vill vara en hel familj trots att det äldsta barnet inte är hans biologiska barn. 

Slyföräldrar kan visst aldrig göra rätt.