"Avundsjuk" sambo

Det är just detta jag försöker säga till mannen. För dottern har det blivit "normalt" att få stå tillbaks. Jag vill inte att hon ska lära sig att hon måste förtränga sina egna behov och känslor, och jag tycker att vi vuxna måste skapa utrymme för henne där hon kan känna att hon är i centrum. Hon tycker ibland att lillebror är "skitjobbig" och ibland ryter hon till åt honom. Då blir mannen irriterad på henne, men jag har sagt till henne att det är ok! Vi kan inte bädda in sonen i bomull för att han har ADHD och hon måste få ge utlopp för sina känslor också. Vilka syskon blir inte irriterade på sina småsyskon ibland???

Jag ser det hopplösa i vår situation när jag beskriver den här. Har varit så ledsen och håglös hela semestern, men nu förstår jag att så mycket handlar om att jag förträngt mina egna känslor väldigt länge. Jag har inte vågat erkänna för mig själv att det inte fungerar och jag vill ju inte att sonen ska behöva utsättas för en separation. Samtidigt är det kanske inte bättre att ha en mamma som går runt med gråten i halsen och sällan är glad...