"Avundsjuk" sambo

Älskar du honom?
Annars för din egen skull så skulle jag lämna! Det är inte ett sunt beteende från hans sida.
Omoget att vara avundsjuk på sin styvdotter för att hon vill ha ensamtid med mamma :/

visst kan man åka på olika resor, även om man skulle vara en helt hundra procent "kärnfamilj" så gör ju en del så även i det fallet. 

Låter mest som om mannen i fråga gärna hade velat åka på en resa han också, alt att han inte såg fram emot att behöva ta hela ruljansen hemma den veckan ni var borta.
Dåligt om han pratat på ett "tjurigt" sätt med sonen om saken. Men visst är det bra om sonen också får åka på en resa

Jag vet faktiskt inte om jag älskar honom längre. Han tär så otroligt på mig. Han tar aldrig initiativ till någonting, men gör jag något utan honom blir han lite småsur.

För några år sedan hade jag varit med barnen på ett lekland hela dagen när han jobbade. Vi hade haft det jättemysigt och kom hem lite livliga och glada. Han sa då att han tyckte att det var tråkigt att jag och barnen hade det så roligt utan honom, för han tyckte inte att jag verkade som att jag hade lika roligt när han var med.

Alla sådana här händelser har etsat sig fast i mig och ligger och gnager. Märker ju själv att detta tär på både kärleken och livsglädjen...

Fast det är ju inte konstigt om en 9 åring känner sig bortvald som inte får följa med på semester, det är knappast så att pappan måste ha packat på honom de känslorn. 9åringar kan vara ganska känsliga.

Åkte ni på en utlandssemester med bara sonen sen?

Jag tycker inte nödvändigtvis att det är fel att dela på sig ibland, men ett barn ska ju heller få mycket mer.

Sen vet jag inte hur pass vanligt det verkligen är att en kärnfamilj delar på sig på semestrarna som det verkar i det här forumet. Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om att någon kärnfamilj i min närhet har delat sig på semestrarna förutom när det vandrar om äldre tonåringar som valt att vara hemma...

Varför hittar inte mannen på egna saker med sonen? Pappa-son saker liksom.
Eller är det så att sonen är så krävande att mannen därför surar när du åker iväg? Att han inte orkar/vill vara själv med sin son?re

Du raljerar över att du och dottern var en familj innan sambon kom in i bilden. Men vart finns sonen i detta?
När tänker du resa med bara honom?
Eller det är kanske inte din son?

Nej det handlar inte om att han tycker att det är jobbigt att ha sonen ensam.

Eftersom sonen har ADHD får dottern stå tillbaka väldigt mycket. Det är svårt att åka ensam med dem båda två eftersom sonen kräver mycket tillsyn.

Åker vi alla fyra så vill båda barnen ha min uppmärksamhet konstant och jag känner mig helt slut. Brukar sluta med irritation mellan mig och mannen och en storasyster som tappar tålamodet med lillebror.

Jag erbjöd mig att åka själv med sonen en vecka, alternativt att han åkte själv med sonen. Inte nödvändigtvis utomlands. Sonen blir oerhört stressad av nya miljöer och nya rutiner, men han älskar stugsemester och vi har varit iväg bara vi tre när tonåringen inte velat följa med.

Med två barn i så olika åldrar och med funktionshinder så tycker jag att det är nödvändigt att hitta alternativa lösningar för att barnen ska få sina behov tillgodosedda och för att vi vuxna ska orka.

Jag har inga problem med att mannen åker iväg någonstans ensam heller om han behöver vila.

Jag känner inte att jag kan åka någonstans ensam, även om jag går på knäna ibland. Att ta med dottern var ett sätt att få ge henne egentid och för mig att få vila. Jag drar allt det praktiska här hemma eftersom mannen jobbar kväll och hur mycket jag än älskar min son, så var det underbart att kunna sitta ner och äta en måltid utan att behöva hålla koll på bestick och glas som åker till höger och vänster och att kunna lyssna färdigt på dottern utan att behöva bli avbruten stup i kvarten.

Vi går naturligtvis på bio separat med barnen också ibland. Hade vi haft två barn i samma ålder hade ju detta känts märkligt, men har man 6 år mellan barnen så måste det få vara så. Ser inget konstigt i det...

Det känns som att mannen är så ovillig till alla typer av lösningar, trots att vi är helt överens om att 15-åringen behöver få lite ensamtid med mig ibland.

Att jag raljerar över detta vet jag inte riktigt hur du får till. Jag konstaterade detta för att det är så. Vet inte vad det är som gör dig så upprörd?

Sonen har behov av så mycket annat. Jag går och simmar med honom en gång i veckan. Jag är tränare för hans handbollslag. Han behöver mycket stöd och hjälp i vardagen och jag brukar vara med honom i skolan en halv dag i månaden.

Jag är inte av den åsikt att rättvisa är att alla barn får samma, utan att alla barn får efter sina behov. Jag är ensam med barnen alla kvällar i veckan och en hel del helger också så jag känner verkligen inte att sonen är åsidosatt eller saknar "mammatid".

Men om ni redan är överens ang. 15-åringen så borde det ju inte vara något problem. Du kanske får påminna honom om det?

Jag gör inget annat. Han ser ju själv att sonen tar större delen av min uppmärksamhet och tid och varje gång vi pratar om detta säger han "ja men det är väl klart att hon ska få ensamtid med dig" och ändå surar han. Jag har börjat få smärre utbrott på honom på regelbunden basis för att jag är så TRÖTT. Jag hade önskat att han kunde jobba mindre kvällar men då säger han att han måste få ha ett jobb han trivs med annars kommer han inte att trivas med sin fritid heller. Det förstår jag, det finns inget värre än att ha ett jobb man inte trivs med. Så då får det ju vara så här. Tror inte att det är så mycket sonen som gör mig trött. Han är en normalbegåvad kille med ett härligt humör - även om han är en liten duracellkanin. Det är vår situation här hemma som känns tärande. Jag känner mig minimerad. Har inga valmöjligheter och kan aldrig göra något på vardagarna. Samtidigt känner jag att hur jag än gör så blir det fel för någon.