"Avundsjuk" sambo

Jag har en 15-årig flicka sedan tidigare. Jag lever sedan många år tillbaks i en ny relation och vi har en 9-årig son med ADHD. Han tar naturligtvis mycket av vår tid och uppmärksamhet och ibland vill jag göra saker ensam med min dotter.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att åka utomlands en vecka med henne och mannen blev då vansinnigt upprörd. Menade på att han aldrig hört talas om att man inte åker hela familjen på semester. Jag genomförde resan men efteråt sa mannen saker som att sonen sagt "får vi följa med när vi ska åka på semester till sommaren?" och "är vi inte samma familj eftersom mamma och NN åker utan oss?". Jag sa då till honom att jag var övertygad om att han lagt över dessa känslor på sonen och att det inte är särskilt moget.

Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att man delar på sig ibland för även om vi är en familj så är vi fyra individer med olika behov och jag och dottern var ju trots allt en familj innan jag träffade min sambo. Hon behöver få ha mig för sig själv ibland men så fort vi gör något ensamma känner jag sambons ogillande. Han kommer med kommentarer som "jaja, en timme, det vet man ju hur det blir med det" och ibland gör han en stor affär av om han ska räkna med oss till middagen eller inte. Är vi ute i skogen och promenerar så kan han ringa och stressa om att middagen snart är färdig och om vi inte är hemma snart...Det handlar kanske om att vi gör saker på egen hand max 2 ggr/månad.

Jag känner att jag börjar tappa livslusten och glädjen i livet. Känner mig kvävd av sambon.

Vi har diskuterat detta framlänges och baklänges men kommer ingen vart...

Kan tillägga att sambon och dottern har en jättefin relation. Hon pratar ofta med honom om saker och ibland följer han med henne på saker i skolan eller om hon behöver handla något...

Jag mår uruselt i vår relation men vill helst inte behöva separera...

Jag vet faktiskt inte om jag älskar honom längre. Han tär så otroligt på mig. Han tar aldrig initiativ till någonting, men gör jag något utan honom blir han lite småsur.

För några år sedan hade jag varit med barnen på ett lekland hela dagen när han jobbade. Vi hade haft det jättemysigt och kom hem lite livliga och glada. Han sa då att han tyckte att det var tråkigt att jag och barnen hade det så roligt utan honom, för han tyckte inte att jag verkade som att jag hade lika roligt när han var med.

Alla sådana här händelser har etsat sig fast i mig och ligger och gnager. Märker ju själv att detta tär på både kärleken och livsglädjen...

Jag har en 15-årig flicka sedan tidigare. Jag lever sedan många år tillbaks i en ny relation och vi har en 9-årig son med ADHD. Han tar naturligtvis mycket av vår tid och uppmärksamhet och ibland vill jag göra saker ensam med min dotter.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att åka utomlands en vecka med henne och mannen blev då vansinnigt upprörd. Menade på att han aldrig hört talas om att man inte åker hela familjen på semester. Jag genomförde resan men efteråt sa mannen saker som att sonen sagt "får vi följa med när vi ska åka på semester till sommaren?" och "är vi inte samma familj eftersom mamma och NN åker utan oss?". Jag sa då till honom att jag var övertygad om att han lagt över dessa känslor på sonen och att det inte är särskilt moget.

Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att man delar på sig ibland för även om vi är en familj så är vi fyra individer med olika behov och jag och dottern var ju trots allt en familj innan jag träffade min sambo. Hon behöver få ha mig för sig själv ibland men så fort vi gör något ensamma känner jag sambons ogillande. Han kommer med kommentarer som "jaja, en timme, det vet man ju hur det blir med det" och ibland gör han en stor affär av om han ska räkna med oss till middagen eller inte. Är vi ute i skogen och promenerar så kan han ringa och stressa om att middagen snart är färdig och om vi inte är hemma snart...Det handlar kanske om att vi gör saker på egen hand max 2 ggr/månad.

Jag känner att jag börjar tappa livslusten och glädjen i livet. Känner mig kvävd av sambon.

Vi har diskuterat detta framlänges och baklänges men kommer ingen vart...

Kan tillägga att sambon och dottern har en jättefin relation. Hon pratar ofta med honom om saker och ibland följer han med henne på saker i skolan eller om hon behöver handla något...

Jag mår uruselt i vår relation men vill helst inte behöva separera...

Låter som du aldrig gör sådana saker med bara sonen? Då skulle din son väl aldrig säga så! Åker du iväg med bara mannen ibland eller bara mannen å sonen?

Om det är viktigare att bara få egentid med dottern än egentid med de andra två i familjen förstår jag dem faktiskt.

Tycker du resonerar otroligt klokt ts och verkligen försöker göra der absolut bästa för din familj. Din sambo däremot verkar vara av den mer kontrollerade sorten och jag förstår att dina känslor för honom förvinner. Kanske du får det bättre utan honom.. Jag personligen hade aldrig klarat en man så var så kontrollerande och gnällig.

Man blir trött till slut när man drar största lasset att vuxet och balanserat ombesörja fördelningen av både praktisk och känslomässig uppmärksamhet. Förstår verkligen att det är jobbigt, förstår dock mindre av varför du blir ifrågasatt här.