"Avundsjuk" sambo

Jag vet faktiskt inte om jag älskar honom längre. Han tär så otroligt på mig. Han tar aldrig initiativ till någonting, men gör jag något utan honom blir han lite småsur.

För några år sedan hade jag varit med barnen på ett lekland hela dagen när han jobbade. Vi hade haft det jättemysigt och kom hem lite livliga och glada. Han sa då att han tyckte att det var tråkigt att jag och barnen hade det så roligt utan honom, för han tyckte inte att jag verkade som att jag hade lika roligt när han var med.

Alla sådana här händelser har etsat sig fast i mig och ligger och gnager. Märker ju själv att detta tär på både kärleken och livsglädjen...

Nej det handlar inte om att han tycker att det är jobbigt att ha sonen ensam.

Eftersom sonen har ADHD får dottern stå tillbaka väldigt mycket. Det är svårt att åka ensam med dem båda två eftersom sonen kräver mycket tillsyn.

Åker vi alla fyra så vill båda barnen ha min uppmärksamhet konstant och jag känner mig helt slut. Brukar sluta med irritation mellan mig och mannen och en storasyster som tappar tålamodet med lillebror.

Jag erbjöd mig att åka själv med sonen en vecka, alternativt att han åkte själv med sonen. Inte nödvändigtvis utomlands. Sonen blir oerhört stressad av nya miljöer och nya rutiner, men han älskar stugsemester och vi har varit iväg bara vi tre när tonåringen inte velat följa med.

Med två barn i så olika åldrar och med funktionshinder så tycker jag att det är nödvändigt att hitta alternativa lösningar för att barnen ska få sina behov tillgodosedda och för att vi vuxna ska orka.

Jag har inga problem med att mannen åker iväg någonstans ensam heller om han behöver vila.

Jag känner inte att jag kan åka någonstans ensam, även om jag går på knäna ibland. Att ta med dottern var ett sätt att få ge henne egentid och för mig att få vila. Jag drar allt det praktiska här hemma eftersom mannen jobbar kväll och hur mycket jag än älskar min son, så var det underbart att kunna sitta ner och äta en måltid utan att behöva hålla koll på bestick och glas som åker till höger och vänster och att kunna lyssna färdigt på dottern utan att behöva bli avbruten stup i kvarten.

Vi går naturligtvis på bio separat med barnen också ibland. Hade vi haft två barn i samma ålder hade ju detta känts märkligt, men har man 6 år mellan barnen så måste det få vara så. Ser inget konstigt i det...

Det känns som att mannen är så ovillig till alla typer av lösningar, trots att vi är helt överens om att 15-åringen behöver få lite ensamtid med mig ibland.

Att jag raljerar över detta vet jag inte riktigt hur du får till. Jag konstaterade detta för att det är så. Vet inte vad det är som gör dig så upprörd?

Sonen har behov av så mycket annat. Jag går och simmar med honom en gång i veckan. Jag är tränare för hans handbollslag. Han behöver mycket stöd och hjälp i vardagen och jag brukar vara med honom i skolan en halv dag i månaden.

Jag är inte av den åsikt att rättvisa är att alla barn får samma, utan att alla barn får efter sina behov. Jag är ensam med barnen alla kvällar i veckan och en hel del helger också så jag känner verkligen inte att sonen är åsidosatt eller saknar "mammatid".

Jag gör inget annat. Han ser ju själv att sonen tar större delen av min uppmärksamhet och tid och varje gång vi pratar om detta säger han "ja men det är väl klart att hon ska få ensamtid med dig" och ändå surar han. Jag har börjat få smärre utbrott på honom på regelbunden basis för att jag är så TRÖTT. Jag hade önskat att han kunde jobba mindre kvällar men då säger han att han måste få ha ett jobb han trivs med annars kommer han inte att trivas med sin fritid heller. Det förstår jag, det finns inget värre än att ha ett jobb man inte trivs med. Så då får det ju vara så här. Tror inte att det är så mycket sonen som gör mig trött. Han är en normalbegåvad kille med ett härligt humör - även om han är en liten duracellkanin. Det är vår situation här hemma som känns tärande. Jag känner mig minimerad. Har inga valmöjligheter och kan aldrig göra något på vardagarna. Samtidigt känner jag att hur jag än gör så blir det fel för någon.

Jag, mannen och sonen åker i väg ibland.

Mannen åker aldrig i väg med något av barnen.

Mannen jobbar kväll för att han vill det, vilket gör att vi så gott som aldrig ses på vardagarna. Jag sköter hushållet och barnen själv. Sonen och jag är tillsammans hela kvällarna och vissa helger när mannen jobbar och dottern är hos pappa så är sonen och jag ensamma hela helgen.

Om JAG dessutom ska ombesörja att jag och mannen får egentid så undrar jag, finns det NÅGONTING som mannen ska ta ansvar för?

Han är ju snäll på många sätt, men samtidigt har jag svårt för den här passivaggressiva stilen och den tar död på så mycket glädje och känslor...

Nej jag kan absolut tåla att bli ifrågasatt på ett konstruktivt sätt, men jag har svårt att se att allt här hemma är mitt ansvar.

Hade mannen ordnat barnvakt och fixat en helg på spa åt oss hade jag gärna följt med, men det har aldrig hänt...

Nej det är onekligen svårt att kompromissa med barnens behov. Hon vill kanske åka och shoppa lite. Mitt ständiga svar är att vi får ta det nästa helg när sambon är hemma. När den helgen kommer så blir han irriterad över att vi åker iväg ensamma. Att ta med lillkillen på shopping slutar med att jag får tillbringa all tid med att hålla koll på honom och till slut är jag genomsvettig och hon besviken också åker vi hem.

När vi går i affärer alla fyra så vill hon ha mig som smakråd och då blir mannen irriterad eftersom han tycker att han blir reducerad till "barnvakt"...Då står han i bakgrunden och stönar och gör miner.

Jag tänker ofta att jag hade haft det bättre själv faktiskt...att slippa ta hänsyn till mannens behov och åsikter hela tiden.

Det värsta är hans sätt att kommunicera sina behov. Han kan vara sur efter en av våra "shoppingrundor", och när jag frågar honom varför så säger han typ "JAG hade kanske också velat titta på något". "Jaha men varför sa du inte det då?". "Nej ni var ju så upptagna med ert att jag kände att det får vara".

Jag blir galen på sådant! Det förstör stämningen totalt och det märker ju barnen också! Jag vill ha rak och vänlig kommunikation! Står inte ut med muttrande och surande...

Om du visste hur många gånger jag funderat på denna lösning! Samtidigt är min man engagerad i sonen när han väl är hemma. Han gör inte så mycket med honom men pratar med honom och hjälper honom med Ipadrn o.s.v. Då kan jag åtminstone få städa i lugn och ro!

Nej jag fixar inte heller gnällande och martyrskap. Antingen är man tydlig med sina behov eller också är man tyst!

Det är just detta jag försöker säga till mannen. För dottern har det blivit "normalt" att få stå tillbaks. Jag vill inte att hon ska lära sig att hon måste förtränga sina egna behov och känslor, och jag tycker att vi vuxna måste skapa utrymme för henne där hon kan känna att hon är i centrum. Hon tycker ibland att lillebror är "skitjobbig" och ibland ryter hon till åt honom. Då blir mannen irriterad på henne, men jag har sagt till henne att det är ok! Vi kan inte bädda in sonen i bomull för att han har ADHD och hon måste få ge utlopp för sina känslor också. Vilka syskon blir inte irriterade på sina småsyskon ibland???

Jag ser det hopplösa i vår situation när jag beskriver den här. Har varit så ledsen och håglös hela semestern, men nu förstår jag att så mycket handlar om att jag förträngt mina egna känslor väldigt länge. Jag har inte vågat erkänna för mig själv att det inte fungerar och jag vill ju inte att sonen ska behöva utsättas för en separation. Samtidigt är det kanske inte bättre att ha en mamma som går runt med gråten i halsen och sällan är glad...

Tack!

Vi har haft så många samtal. Jag har bett honom om att vara tydlig och rak med hur han känner. Han tar aldrig initiativet till någon kommunikation. Frågar jag honom om det är något han är sur för så kan det komma fram och då lägger han ofta till "det är därför jag inte varit så intresserad av att hjälpa till här hemma de senaste dagarna"....

Jag vägrar lägga tid på att springa runt och gissa mig fram till hans känslor. Det tar så otroligt mycket energi...

Tack så jättemycket för alla svar! Jag har vänt och vridit på alla tankar och synpunkter och funderar massor. Dessa tankar har jag ju umgåtts med i ett par år och känslan av att något är "förvridet och fel" i min relation har sugit så mycket energi, att jag bara orkat med alla "måsten", och då dör ju livsglädjen ut.

Insikten om att jag tagit på mig alla andras känslor är så otroligt stark, att jag inte fattar hur jag kunnat missa att se detta tidigare.

Ett exempel. Jag är ensam hemma med sonen i dag. Vi ska gå ut på långpromenad , handla, laga mat och sen har vi bestämt att vi ska titta på film och äta popcorn.

Mannen kommer hem vid 19-tiden och jag VET att han kommer att säga något i stil med "jaha, ni har redan ätit, det hade ju varit trevligt om vi ätit tillsammans men jaja" sen tar han på sig sin sedvanliga "offermin". Jag får då dåligt samvete, säger något i stil med "ja men du kan ju äta här inne med oss". Han svarar då något i stil med "jo men nu har ni ju redan börjar se filmen, jag kanske också hade velat se den". Då får jag ångest och sen maler irritationen i hjärnan...

Sonen behöver duscha och komma i säng och jag är kvällstrött. Mannen är kvällspigg och förstår inte riktigt att sonen OCH jag behöver komma i säng i tid. Ska vi vänta med att äta tills mannen kommit hem och SEN se på film, så slutar detta ofta med att sonen stimmar rundor och jag är trött och irriterad och sen gnäller mannen över att det är lite tråkigt att komma hem eftersom jag ändå är så trött. Han lägger iofs oftast till att "jag förstår ju det, men ändå..."

I dag tänker jag planera dagen så att den blir bra för mig och mitt barn, PUNKT! Vi ska ha det mysigt, och eventuella synpunkter från mannen kommer att bemötas med "ja, det är ju tråkigt att du inte vill äta här inne, men sätt du dig i köket och koppla av i stället".

Väljer mannen då att sitta i köket och sura tillsammans med sin mobil, så är det ju just så - han VÄLJER det!

Jag vet inte om jag är riktigt mogen för parterapi än, just nu har jag en del jag behöver jobba med när det gäller mig själv. Jag behöver få låta tankarna landa och få lite rätsida på känslolivet.

I natt drömde jag fruktansvärt intensivt! Jag drömde om att jag var ståuppkomiker och uppträdde inför massor av ungdomar. Alla vred sig av skratt och applåderade massor när jag rakryggad och med ett stort leende lämnade scenen. Symboliken känns otvetydig!

Tack så jättemycket för alla svar! Jag har vänt och vridit på alla tankar och synpunkter och funderar massor. Dessa tankar har jag ju umgåtts med i ett par år och känslan av att något är "förvridet och fel" i min relation har sugit så mycket energi, att jag bara orkat med alla "måsten", och då dör ju livsglädjen ut.

Insikten om att jag tagit på mig alla andras känslor är så otroligt stark, att jag inte fattar hur jag kunnat missa att se detta tidigare.

Ett exempel. Jag är ensam hemma med sonen i dag. Vi ska gå ut på långpromenad , handla, laga mat och sen har vi bestämt att vi ska titta på film och äta popcorn.

Mannen kommer hem vid 19-tiden och jag VET att han kommer att säga något i stil med "jaha, ni har redan ätit, det hade ju varit trevligt om vi ätit tillsammans men jaja" sen tar han på sig sin sedvanliga "offermin". Jag får då dåligt samvete, säger något i stil med "ja men du kan ju äta här inne med oss". Han svarar då något i stil med "jo men nu har ni ju redan börjar se filmen, jag kanske också hade velat se den". Då får jag ångest och sen maler irritationen i hjärnan...

Sonen behöver duscha och komma i säng och jag är kvällstrött. Mannen är kvällspigg och förstår inte riktigt att sonen OCH jag behöver komma i säng i tid. Ska vi vänta med att äta tills mannen kommit hem och SEN se på film, så slutar detta ofta med att sonen stimmar rundor och jag är trött och irriterad och sen gnäller mannen över att det är lite tråkigt att komma hem eftersom jag ändå är så trött. Han lägger iofs oftast till att "jag förstår ju det, men ändå..."

I dag tänker jag planera dagen så att den blir bra för mig och mitt barn, PUNKT! Vi ska ha det mysigt, och eventuella synpunkter från mannen kommer att bemötas med "ja, det är ju tråkigt att du inte vill äta här inne, men sätt du dig i köket och koppla av i stället".

Väljer mannen då att sitta i köket och sura tillsammans med sin mobil, så är det ju just så - han VÄLJER det!

Jag vet inte om jag är riktigt mogen för parterapi än, just nu har jag en del jag behöver jobba med när det gäller mig själv. Jag behöver få låta tankarna landa och få lite rätsida på känslolivet.

I natt drömde jag fruktansvärt intensivt! Jag drömde om att jag var ståuppkomiker och uppträdde inför massor av ungdomar. Alla vred sig av skratt och applåderade massor när jag rakryggad och med ett stort leende lämnade scenen. Symboliken känns otvetydig!