Lurad att bli pappa för längesen

Skrämmande att det påriktigt verkar finnas människor som tycker att mannen får skylla sig själv eftersom han litade på att hans partner skötte skyddet trots att hon medvetet lurat honom.

Jag tycker att det är ett otroligt svek och att hon berättar nu är knappast för din skull utan för att lätta på sina egna skuldkänslor.

Men eftersom du skaffat fler barn med henne och skrev något om att hitta någon som är lika bra så låter det ju som att det finns kärlek mellan er idag även om du hade tankar på att göra slut för länge sedan.

Det är jättebra att du tänkt söka professionell hjälp. Jag tror att du måste komma fram till ett beslut, antingen göra slut och försöka leva singellivet du tror dig sakna eller leva familjelivet fullt ut med din sambo och dina barn, men då måste du släppa tankarna på att du går miste om singellivet. Att gå runt och vela gör bara att du tycker synd om dig själv och dagdrömmer bort ditt faktiska liv. Det är inte rättvist mot varken dig själv eller dina barn.

Jag tycker att din sambo borde hållt tyst och låtit dig vara lyckligt ovetande. Men om man ska se det från sen ljusa sidan så får du en ypperlig möjlighet att bearbeta dina känslor om förlorad ungdom som du verkar ha haft redan innan du fick vetskapen om detta.

Frågan är inte huruvida du blivit lurad eller inte. Du hade valet att stanna eller gå redan då och då borde konsekvensen av hur barnet blev till vara det sekundära. Vad vill du med ditt liv nu? Ska du säga till barnet att mamma lurade mig så nu är jag besviken. Vad sänder det för signaler till barnet? Och du har ändå valt att skaffa två till barn med kvinnan. Då kan hon inte vara så genomruttet hemsk för då hade du inte skaffat fler barn med henne.
Hur du än agerar finns det en risk att ditt barn tar på sig skulden och att barnet ser det som om du inte vill ha henne/honom och det kommer krossa barnets självkänsla, skapa agg osv.

Skulle också säga tänk dig för, hur såg er relation ut innan du fick reda på det?

Anna74a: Jag har tvekat mycket tidigare, kännt att vi inte alltid haft så mycket gemensamt. Dock så har det kännts väldigt bra sista 1-2 åren och vi har kommit närmre varann och tagit hand om varandra på ett bra sätt. Håller med nån som skrev att det bästa kanske hade varit att inte veta

En bild som hela tiden återvänder är hur vi satt hos en familjerådgivare (via barnmorskan) och diskuterade abort mm. Vi var ledsna båda två, grät mycket. Där och då kände jag en oerhörd sympati för henne. Att hon inte skulle lida och tvingas igenom detta som ensamstående pga. vårt gemensamma ansvar för skydd. Det stör mig nu något oerhört att hon där och då visste att detta var vad hon ville och bestämt sig för.

Jag har jobbat väldigt hårt (på ett jobb jag inte gillat), avstått från att läsa vidare för att kunna försörja familjen, avstått från mycket med kompisar och tappat kontakten med många. Jag ville VERKLIGEN inte ha barn såpass tidigt.

Fjanten: Det var ärligt. Tack. Ligger mycket i det. Det jag egentligen tycker känns jobbigt nu är att det kändes som helt okej uppoffringar att göra innan men nu är allt är baserat på en lögn känns det jobbigare.