Lurad att bli pappa för längesen

Hej.

Tack för svaren.

Beaktar dessa. Noterar att de är lite splittrade, precis som jag känner mig.

Jag har till och från längtat efter att vara själv och leva ett singelliv. Men dessa tankar har jag alltid lyckats vifta undan med att det vore ett svek mot min sambo och mina barn. We are in this together liksom. Det som kommit fram nu har väl gjort att hela den grunden sviktat

Samtidigt skrämmer mig tanken på att lämna något oerhört också. Kommer jag att p göra det för resten av livet? Hur kommer relationen till barnen påverkas? Kommer jag att kunna träffa någon annan lika bra?

Vi har pratat mer om det hemma under dagen. Sambon är ledsen. Är också ledsen för hennes skull. Hon är ju gravid och ska snart föda. Nu detta. Borde vara glädje men just nu bara sorg.

Ringer en psykolog i veckan men har ni några insikter är dessa välkomna.

Hej.

Hon valde att berätta för att hon tänkt på det till och från. Hon kände sig ångerfull (för handlingen, ej för barnet).

Anna74a: Jag har tvekat mycket tidigare, kännt att vi inte alltid haft så mycket gemensamt. Dock så har det kännts väldigt bra sista 1-2 åren och vi har kommit närmre varann och tagit hand om varandra på ett bra sätt. Håller med nån som skrev att det bästa kanske hade varit att inte veta

En bild som hela tiden återvänder är hur vi satt hos en familjerådgivare (via barnmorskan) och diskuterade abort mm. Vi var ledsna båda två, grät mycket. Där och då kände jag en oerhörd sympati för henne. Att hon inte skulle lida och tvingas igenom detta som ensamstående pga. vårt gemensamma ansvar för skydd. Det stör mig nu något oerhört att hon där och då visste att detta var vad hon ville och bestämt sig för.

Jag har jobbat väldigt hårt (på ett jobb jag inte gillat), avstått från att läsa vidare för att kunna försörja familjen, avstått från mycket med kompisar och tappat kontakten med många. Jag ville VERKLIGEN inte ha barn såpass tidigt.

Fjanten: Det var ärligt. Tack. Ligger mycket i det. Det jag egentligen tycker känns jobbigt nu är att det kändes som helt okej uppoffringar att göra innan men nu är allt är baserat på en lögn känns det jobbigare.

Anna74a: Jag är glad för dem. Det är jag. Men med vår första var det svårt i början att känna något på "riktigt". Idag har vi en bra och fin relation och han ser upp till mig mycket. Med hans lillasyster var det lättare från start, rent känslomässigt. Jag önskar bara att de hade kommit nu istället för då.

Förstår också att det finns en stor risk att man skönmålar livet som det hade kunnat vara. Jag inbillar mig att jag hade gjort en massa saker. Framförallt legat runt, rest och sedan hittat någon (eller samma) sambo och startat ett familjeliv när jag velat. Inte säkert det blivit så dock. Har kompisar som ännu inte hittat någon som känns rätt ensamma.

Detta är det enda förhållandet jag varit i och den enda tjej jag haft (100% nyktert) sex med.