Bim Juli 2016

Det var en fin historia! Att ni först fick göra ivf och att det sen gick av sig självt. Känns ju som det oftare är tvärtom!

Ja vi har gjort utredning och allt ser bra ut förutom en liten myom på livmodern. Det ska inte kunna påverka eventuell graviditet enligt gynekologen men jag är ytterst tveksam. Förstår inte varför det ska ta så lång tid annars? Jag har bara några år på mig att få mina två barn också så just nu ser det nattsvart ut i mina tankar. Till vintern får vi försöka med ivf, jag hoppas verkligen att förhållandet håller så länge, han har inte bråttom. Jag har väldigt bråttom, vill ju bli gravid innan jag fyller 36. Jaja bara att ta av hatten och ha ödmjukhet inför det som sker, se det som ödet eller något. Stor kram tillbaka!

Ja det sa de till mig också, att det beror på var det sitter. Det ska inte vara några problem med det läget det har och att det är så litet. Och när man blir gravid ska det sluta växa och kan försvinna. Hur många barn har du? Ett barn? Ja det finns fina historier, men jag känner att 7 år till är alldeles för länge, då är jag 42. Att få första barnet vid 42... Nä, då blir jag en gammal mamma. Är 35 nu och kan verkligen inte tänka mig ett plus, som att det är som att vinna på en trisslott typ. Så känns det. Det gör man inte ofta, inte över 25 kronor.

Om du redan har fått barn så tror jag absolut att du kan bli gravid igen, det har ju din kropp bevisat att den kan Kram

Några dagar sen jag skrev nu, hoppades då på en graviditet eftersom min mens var sen och fick spökstreck på testet. Dock kom mensen sen och värken kom på dag tre, fattade inget.. Nu har jag dock kommit till den grad att jag gett upp. Har gråtit varje dag sen mensen kom och klarar inte av att se ett barn eller någon gravid. Vänder bort blicken direkt. Så nu ska jag och mannen försöka oss på en utredning, för jag tror något är fel. Och när folk säger att t.om tankarna och stressen kan påverka, ja då är det ju kört för oss för det går inte en dag utan att jag tänker på det. Räknar ner dagarna tills vi kan försöka igen och sen när vi väl är där känner mannen prestationsångest så vi kan aldrig få till det tillräckligt endå så det känns omöjligt. Och det gör inte saken bättre att jag gråter varje dag och han får trösta mig och sen får han pressen på sig att försöka göra så jag inte gråter månaden därpå. Nä usch.. Vill köra på en utredning direkt! Hade vi haft pengar hade jag gått raka vägen till en ivf mottagning men förhoppningsvis får vi hjälp. Någon mer som snart ger upp eller redan gjort de? :(

Nä, varför kan de inte engagera sig mer och försöka lägga lite energi och vilja i det hela? Så tänker jag ofta. Det FINNS ju såna män! Som verkligen vill. Jag tror min verkligen vill och skulle bli överlycklig om det blev ett plus, han kanske till och med skulle gråta en skvätt. Men vägen dit är för honom helt obekymrad...

Varför vill han inte söka hjälp? Är det pga rädslan för att runka i en kopp? Eller nåt annat? Att hans spermier ska vara felaktiga? Hur länge hade ni försökt nu?

Ok, så han anser att problemet ligger hos dig då? Eller är han som min kille, oroar sig inte? Du kan göra en utredning själv också, kolla möjligheterna för det. Det kan ju kännas skönt att få det svart på vitt, att inget är fel!

Förstår inget. Jag borde vara på ÄL +1 idag. Tester är helt blanka. Har plötsligt fått en världens mensvärk och rosa flytningar direkt efter. Nu har bara lätt ont/ pirrande i livmoder och i ryggen som om någon håller min rygg inte ont direkt utan konstig känsla . Känner inte igen symptom från ÄL +1 utan de symptom brukar jag ha en vecka efter.

Har du fått två positiva graviditetstest? Då är du ju gravid?! Varför tror du mensen kommer?

Men jahaaaa!:) såklart! Fattar ju det när jag läser igen *stupid* :)