Är vi ensamma om o göra så ?

[quote=76595530][quote-nick]Sessie82 skrev 2016-05-04 14:21:48 följande:[/quote-nick]Att han är överbeskyddade ?[/

Han e för överbeskyddande. Han gör inte barnet en tjänst utan barnet kan bli rädd för normala saker när din sambo alltid finns där o övervakar o griper in

Dels låter det som att sambon vill kompensera sin frånvaro med att ständigt vara med sin son, men att han bestämmer hur DU ska göra låter inte sunt och inte som att han är van vid barn sedan tidigare. Även om ni står precis bredvid kommer det kunna hända att barnet skadar sig och ni måste kunna hantera detta också. Barn går inte och ska inte skyddas till 100%. Självklart ska man barnsäkra trappor, lådor med farliga saker som knivar mm, men alla möjliga faror går ju inte ta bort som att ramla från soffan o s v. En vacker dag gör barnet saker som ni inte har kunnat tänka er ens i er vildaste fantasi. Jag fasar för första dagen min 5-åring sticker ut, utan att fråga. En kusin på 1,5 år hittade de ute på gatan, då hon plötsligt lärt sig öppna ytterdörren när den var olåst, en rejält trafikerad väg dessutom, så bilarna hade fått stanna ... Snacka om hjärtsnörp.

Med första barnet hade vi två grindar, en mellan köket och hallen och en mellan hallen och nästa rum, just för att vi hade en brant källartrapp med en dörr som katterna kunde putta upp. Om jag var ensam, så var barnet där jag var, om hon inte sov. Var vi hemma satt oftast en vid datorn i rummet närmast hallen (med uppsyn över toan) och en i rummet intill (vardagsrummet) där vi också hade uppsyn över sovrummet. Barnet började krypa vid ca 8 månader och gick 10 steg vid 10,5 månader.

Efter drygt ett år blev jag ensamstående och flyttade till lägenhet. Jag hade då en grind mellan kök och hall just för att kunna ha uppsyn när jag lagade mat. I köket hade barnet egen spis och matgrejer att sysselsätta sig med. Likaså en grind vid vardagsrummet då skorna var väldigt intressanta och hon fick hålla sig där jag var för att jag skulle kunna koppla av något, då vi dessutom samsov, så jag oftast fick lägga mig samtidigt för natten. Oftast var hon i närheten, men ibland traskade hon iväg. När jag duschade fick hon sitta i en barnstol och underhållas med en bok med ljudpanel, senare på en låg pall. Så länge hon grejade med den var det lugnt, så jag hann med en snabb dusch om jag inte vaknade före. Absolut inte det mest optimala, men en nödlösning. Gick jag på toa var det med öppen dörr och hon fick bara vara i hallen dit jag såg till viss del.

Nu med tredje barnet är det mycket svårare då de äldre småsyskonen leker med Barbie, pärlor och smålego ... En kompis med syskon i samma ålder hittade en pärla i blöjan.

Jag förutsätter att du har en extra matstol bredvid toastolen om det är aktuellt, det hade vi, annars kommer han ju en vacker dag ställa sig i den och då har du ingen koll ...

Men att förfölja barnet låter fullständigt överdrivet.

Genom att följa minsta lilla steg ger ni rätt tydliga signaler till barnet att det inte klarar sig själv. Sitt hellre en bit ifrån och låt barnet komma till dig. Läs på lite om trygghetscirkeln så blir det tydligare. I grunden handlar det om att barnen ger sig ut och upptäcker saker. På vägen finns det olika förhållningssätt du som förälder kan ha för att stötta ditt barn. När barnet är längst bort kommer det sedan att återvända till dig. Här är mottagandet också av betydelse. Sedan går det runt så. Som en cirkel. Agerar du rätt får du ett självsäkert och tryggt barn som vet att du alltid finns där. Ger du fel signaler (som att alltid gå bakom eller styra barnets lek) får du ett barn som inte vågar upptäcka saker på egen hand utan konstant övervakning.

Denna menar jag :) Det finns kurser i detta som ordnas via BVC, MVC eller någon familjecentral. Behöver inte finnas någon särskild anledning till att man vill gå.

www.psykologiguiden.se/www/pages/

Jag var väldigt orolig för första barnet när han började krypa och klättra, men hans pappa sa en väldigt smart sak då:
När han blir äldre kommer han att göra saker när vi inte är med. Om vi tillåter honom att lära sig klättra/springa vad det nu är han vill göra för att spränga sina gränser när vi är med, så kan vi hjälpa honom om han behöver det, och låta honom lära sig var hans egna gränser finns.

Det är ok att oroa sig och att ha barnet inom synhåll, men inte att hindra barnet från att lära sig saker.
Vi har bara ett par år på oss att få vara nära barnet hela tiden, det gäller att utnyttja den tiden till att fostra en självständig individ, inte att hämma den naturliga utvecklingen.

Om barnet inte är direkt korkat kommer det snabbt att lära sig att akta sig för vassa saker.

Men jösses! Det finns ingen rimlighet i din sambos beteende. Förskolorna har som regel gårdar som är anpassade för barn. Visst kan de göra illa sig ibland, men det hör till livet. Ni kan inte skydda honom från skador. Det är väl bättre att han får lära sig försiktighet genom rimliga erfarenheter?

Det som ni håller på med kallas för socialism. Tyvärr har historien visat att människor utsatta för allt för mycket socialism och beskyddande blir korkade och lata.
Låter man aldrig barnet göra misstag och lära sig av dom så kommer det aldrig att lära sig nånting. Första gången ditt barn är ensamt kommer det att gå ut på vägen och bli överkört av en bil.

De va ju snällt sagt. .

När våra barn har varit i den åldern har vi haft ett öga och/eller öra på dem hela tiden. Köket har vi grind till och sen är dörrarna till rum vi inte har uppsikt över stängda. Stolar i de rummen vi är mest i har vi haft undanställda i den där perioden ni är i nu - de kan ta sig upp men har för dålig kroppskontroll för att hålla sig kvar på dem. På så vis har de kunnat knata runt som de velat. Nu fyller yngsta snart två och klarar av stolar bra.

Jag ser ingen poäng i att barnen skadar sig i onödan.

Jag har pratat med sambon igår och sett förbättringar redan.

Även jag har kunnat slappna av lite mer och faktiskt kunna sitta i soffan o dricka kaffe istället för på golvet brevid han medans han leker.

Han gnäller/gråter en del och vill man sitter med han men jag har stått på mig. Att han för börja leka själv. Så kan man hoppa in senare istället.

Det blir nog folk av våra barn med ! Barn är hårdprogrammerare att växa upp och bli självständiga så det är inget att bekymra sig om att ge dem "för mycket" närhet. Det finns liksom inte, om man inte tar det till någon perverterad extrem.

Vissa barn behöver mer övervakning eller sällskap än andra. Min äldste var (är) extremt social och ville alltid, alltid, alltid ha sällskap och lärde sig nog inte leka mer självständigt förrän han var närmre tre.
Min mittenkille var en liten livsfarlig klätterapa och det var rena rama självmordsövervakningen på den ungen från det att han började krypa tills han fick lite mer självbevarelsedrift vid tre-fyra års ålder.
Med minstingen nu så var hemmet inte alls lika barnsäkrat (pga äldre syskon och alla deras pinaler) och vi fick hänga med och övervaka för den sakens skull.

Har ni testat att initiera lekar och smidigt där er ur? Visa på t.ex. duplo och hur man kan bygga. När sonen är igång drar ni er undan. Om du ska laga mat så starta upp något i köket.

Att du vill dricka kaffe är bra för pojken att se/lära sig. Andra människor är ju inte främst till för honom utan har en egen vilja och en egen agenda. I förskolan kommer han att få dela vuxen med 3-5 andra barn som alla vill olika saker.