KaosArt skrev 2016-04-17 07:48:05 följande:
Finee - det är helt okej att ta en paus härifrån, brukar känna desamma ibland. :)
Jag känner helt igen mig i dina känslor, jag har haft två kriser kring detta, första var samma som dig i samband med att vi sökte hjälp. Då blev allt verkligt, så påtagligt att det här händer verkligen. Sedan kände jag samma fast värre när utredningen var klar. Oförklarligt barnlös, det kändes så fel, det jag var räddast för nästan, att inget fel ska hittas så man inte vet vad man kn göra för att lösa det hela.
Men just nu är jag i en bättre period, börjar bli mer peppad att sätta igång. Rädd och orolig såklart men jag försöker välja att känna hopp och vara positiv. Nu har vi ju ändå tre försök på oss!
Men sorgen över att inte kunna bli gravid finns alltid för mig med, som du beskriver.
Vad skönt att ni fick starta vid nästa mens! Då är det ju nära nu :) jag är så otålig och vill att tiden ska gå fort ;)
Du startar med menopur, viken spruta kommer du lägga till sedan för att förhindra äl?
Kram!
Jag tror att det kommer att fortsätta vara på det där viset att det går fram och tillbaka i krisandet, lite beroende på var man befinner sig i processen. Skönt att höra att du är i en bättre period nu i alla fall :) Känner själv att jag mår lite bättre nu jämfört med för några dagar sedan. Gällande det här med oförklarlig barnlöshet så känner jag mig kluven - å ena siden känns det bra att alla resultat kom tillbaka "så himla bra", å andra sidan är det frustrerande att inte veta varför det inte funkar. Och en rädsla att det är något fel som inte går att åtgärda eftersom det inte går att hitta.
Yes, nöjd över att få sätta igång vid nästa mens - vill att tiden rusar på nu! Efter några dagar med menopur kommer jag att lägga till Orgalutran. Är det samma för dig?
provi87 skrev 2016-04-17 08:59:13 följande:
Finee: Jag vet precis hur du känner! Jag tror många av oss går igenom samma sak.
För mig har krisandet varit nästan konstant sedan oktober då vi fick reda på vad som var fel med oss. Min killes spermier är för få för att vi ska bli gravida och lite för slöa också. Det finns ju lite han kan göra då, t.ex. sluta röka, sluta med energidricka/cola, dra ner på kaffe och alkohol. Men han har bara dragit ner på allt det där, inte slutat helt. Han tror inte han kan påverka eftersom vi försökt i två år utan nåt resultat! Han säger att det är såååå svårt att sluta röka och jag blir förbannad; är inte detta svårt för mig?! För oss? Detta har gjort mig så arg och jag har funderat på att lämna honom så många gånger sedan vi började den här processen. Hade det varit mig det var fel på så hade jag slutat med allt. Men det är inget fel på mig, jag kan bli gravid men inte med honom. Det har varit så mycket ilska från min sida, jag är typ alltid bitter över detta. Nu är det sprutstart i veckan och hela helgen har varit känslomässig katastrof.. Trots att inget är fel på mig så ska jag gå igenom sprutor och ägguttag och sen (hoppas) en graviditet. Det känns så orättvist! Jag vill vara tjejen som kan ha ett normalt sexliv och sedan överraska min kille med ett positivt grav.test. Vi har varit hos psykologen på reproduktionsmedicin men hon sa till oss att kommunicera bättre, men det rådet hjälpte inte alls. Jag läser hela tiden att folk som går igenom detta är väldigt starka tillsammans, ehhh.. inte vi direkt liksom.
För de som är oförklarligt barnlösa förstår jag att det blir mer diffust, jag har ju lagt all ilska på min kille. Inte för att det är bra. Men jag har iaf en anledning till att det inte blir nåt och det har varit skönt på nåt sätt.. Samtidigt så vet jag att det inte kommer funka på vanligt sätt så jag har inget hopp att mensen ska utebli varje månad, och det är himla trist.
Känns så skönt att höra att det är fler som går igenom samma sak. Jobbigt att ni fått vänta med IVF-start ända till nu (om utredningen blev klar i oktober). Förstår att du krisat konstant sedan dess! Hur kom det sig att det tagit sådan tid?
Visst är det jobbigt när man har lite olika ingång i det här jämfört med sin partner... Att han inte är lika angelägen som dig att göra livsstilsförändringar. Förstår att tanken slagit dig att du skulle kunna lämna honom. För våran del är vi lite "ojämna" gällande det här med IVF på det sättet att jag är mycket mer angelägen att göra det, medan min man egentligen tycker vi kan försöka på egen maskin och blir det inga barn alls - så blir det inga. Han säger att han nog kan leva ett meningsfullt liv i alla fall, utan barn. För min del är det inget alternativ, så det är verkligen jag som pushar för IVF. Han har väl mer eller mindre blivit tvungen att gå med på det... Det här gör att vi kanske ligger lite olika i vår process kring det här.
