Åh det låter jobbigt. Men tror det är vanligt att känna oro. Jag kan ibland tänka "herregud vad har jag gett mig in på" men så kände jag även ibland förra graviditeten men ju längre tiden gick desto mindre blev rädslorna. Jag tror att när du du gått lite längre och sen när du känner bebisen sparka o röra sig kommer all oro och tvivel försvinna och ersättas med kärlek o längtan efter att få hålla din bebis.
Lt16 skrev 2016-05-19 21:28:11 följande:
Hej, har följt gruppen sen i början och vågar nu hoppa med på riktigt. Är 24 år och väntar mitt första barn med bf 18 december, är i skrivande stund i vecka 9+3.
Jag har inte haft så mycket symtom, molvärk och lite illamående bara. Dock så börjar jag oroa mig för graviditetsdepression. Dom värsta dagarna gråter jag från och till hela tiden, jag kan inte känna lycka för graviditeten, vill inte prata om det med min sambo, eller gud förbjud någon annan nära. Jag har alltid velat ha barn och det här var planerat så jag förstår inte varför jag inte kan känna lycka över detta.
Är det någon annan här inne som kan relatera?