• Anonym (josi)

    För hård och elak?

    Min partner vill att vi ska flytta ihop och bli seriösa på riktigt. Jag anser att vi är seriösa ändå. Jag har en orsak att inte vilja bo med honom och det är hans barn.
    Han fick det här brevet och anser att jag är hård och elak.

    Jag älskar dig och vill leva resten av mitt liv med dig, men jag vill inte bo med dig än. Orsaken är att vi inte lever samma typ av liv jämt.

    Jag vill ha mina helger som jag brukar ha dem, jag jobbar hårt som du vet och behöver helgerna till att återhämta mig.
    Jag vill kunna kliva upp 6 om jag vill och sätta mig i soffan med en bok och en tekopp, eller lägga mig i sängen igen med min bok och tekopp och ligga där ostörd tills jag vill gå upp.

    Jag vill kunna strosa runt här i tystnaden och bara njuta utan att störas av tjo och tjim. Jag är klar med barn, jag har gjort mitt och har ingen önskan om att börja om. Det handlar inte om vad jag tycker om ditt barn, det handlar om att jag inte vill ha något barn alls boendes med mig.

    Ni får så gärna komma hit på besök när du har ditt barn, tom sova över ibland, när jag känner att jag vill och orkar. Men inte regelbundet. Ibland vill jag kanske inte ens träffa dig när du har ditt barn. Det är när det varit extra tufft på jobbet, då behöver jag min återhämtning ännu mer.

    Jag har varit utbränd, jag är fortfarande inte helt ok och min hälsa kommer först. Jag vill inte bli sjukskriven igen, jag vill jobba, jag älskar mitt jobb men det tar mycket energi.

    Jag vet att du och kanske ännu mer, barnets mamma tycker att det vore så utmärkt att barnet får bo med mig eftersom jag jobbar med barn som har samma typ av problematik som ert barn har, men jag vill inte jobba dygnet runt. När jag är ledig så är jag ledig, jag har ju till exempel två mobiler, en som jobbet har numret till och en som alla andra ringer på. Är jag ledig är jobbmobilen avstängd. Chefen har mitt privata som han får använda om det är akut, inte annars.

    Jag är rädd om, och mån om min egen tid och du får gärna plats där, men inte ditt barn på det sätt som du vill.
    Vi kommer inte att bli en familj så som du önskar, inte förrän ditt barn klarar sig själv. Det här är vad jag kan erbjuda, vad jag alltid har erbjudit och kan du inte älska mig då så får vi gå skilda vägar. Du kände i början att det var bekvämt och bra att vi hade samma inställning om att bo på varsitt håll, jag har inte ändrat mig och ja, det låter kanske hårt i dina ögon att jag hade bott med dig om du inte hade barn, men du krävde ett svar på varför jag tyckte det var bra som det är. Så du fick det men kanske var det inte det svaret du väntat dig.

    Jag älskar dig som sagt, väldigt mycket och jag tycker också att vi har det fantastiskt och underbart tillsammans. Jag tycker om att umgås med ditt barn när det sker på mina villkor utefter vad jag mäktar med. Och du vet mycket väl att sker något akut så finns jag där, jag vill bara inte tvingas finnas där ständigt. Det var ni som valde att skaffa det här barnet, det är ert ansvar att ta hand om det.

    Nå, vad tycker ni? Min kille (känns knepigt att säga kille, vi är över 40 båda två men men..) tycker att jag är oresonlig och hård som inte ger det en chans. Jag vet dock mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag har heller aldrig hymlat med att jag aldrig flyttar ihop med honom så länge hans barn inte är HELT självgående. Han ar ok med det men har nu ändrat åsikt. (Vi har varit tillsammans i 1½ år och senaste halvåret har hans barn introducerats sakta för att vi ska kunna ses ibland även när han har sitt barn)

  • Svar på tråden För hård och elak?
  • Anonym (Thea)

    Tycker det är ett bra och insiktsfullt brev som förklarar bra hur du känner och varför du känner så...

    Önskar jag hade haft den insikten och modet.. Men jag var så jävla rädd att bli ensam att jag inte bara lät mig övertalas till samboskap utan även barn... Så nu sitter jag här med nyfödd och ett stort ångest hål i bröstet för att jag inte mäktar med att allt ska ske på sambon och hans barns villkor... Jag är inte utbränd men har en reumatisk sjukdom som gör att orken tar slut och jag behöver återhämtning vilket jag aldrig får....

  • Pkb
    Anonym (Thea) skrev 2016-02-15 16:16:12 följande:

    Tycker det är ett bra och insiktsfullt brev som förklarar bra hur du känner och varför du känner så...

    Önskar jag hade haft den insikten och modet.. Men jag var så jävla rädd att bli ensam att jag inte bara lät mig övertalas till samboskap utan även barn... Så nu sitter jag här med nyfödd och ett stort ångest hål i bröstet för att jag inte mäktar med att allt ska ske på sambon och hans barns villkor... Jag är inte utbränd men har en reumatisk sjukdom som gör att orken tar slut och jag behöver återhämtning vilket jag aldrig får....


    Var din nyfödda inte planerad?
  • Anonym (hanna)

    Jag förstår vad du menar men jag håller med din pojkvän. Du låter väldigt hård när du skriver att du kan "till och med (vilken hjälte!) låta barnet få sova över", att du känner det som att du jobbar när du är med barnet, att du inte vill träffa din pojkvän ibland. Du lägger skuld genom att påstå att han och sitt ex vill att du ska bo med barnet pga problematiken, som att du utgår från att han ser dig som en barnvakt eller nåt. Det låter som att du är väldigt uppoffrande och helst av allt egentligen inte vill vara i relationen eftersom du tagit upp så många punkter som är fel. Och då spelar det ingen roll att du sen skriver att ni har det underbart tillsammans för du har redan skrivit massor som tyder på motsatsen. Dessutom får du det att framstå som att det är hos själva barnet som person problemet ligger, inte i faktumet att det är ett barn. Att du till råga på allt skriver att du älskar honom men, fritt citerat, skriver att "passar det inte kan jag dra", det känns otroligt hjärtlöst. Att vara tillsammans med nån som har den inställningen att om jag inte får det på mitt sätt så skiter jag i det är väldigt tärande. Du verkar helt ovillig till att kompromissa.
    Du kunde ha skrivit ett brev där du får fram din åsikt och dina synpunkter utan att skuldbelägga alls, det hade räckt med att du vill ha din fritid och frihet, är din pojkvän en normalvettig person hade han förstått det. Klart du inte ska göra något du inte vill men du var onödigt hård i ditt brev, speciellt som du går så hårt åt hans barn. Vilken förälder vill höra sådana saker?

  • Anonym (Thea)
    Pkb skrev 2016-02-15 16:29:04 följande:

    Var din nyfödda inte planerad?


    Nej jag hade spiral
  • Pkb
    Anonym (Thea) skrev 2016-02-15 16:48:25 följande:

    Nej jag hade spiral


    Aa ok jag förstår
  • Miss Skywalker

    Om det är ngn som hård och elak men framförallt egoistisk så är det han. Trots att du förklarar dina begränsningar ingående så försöker han manipulera dig till ngt du varken vill eller klarar av genom att försöka få dig att känna dig som en dålig människa. Det är elakt om något och riktigt lågt..

  • Anonym (m)

    det blir ju spänningar när en vill flytta ihop och inte den andre. Min förra jag dejtade i ca ett år ville inte bli sambo och när jag till slut fattade det tog det ganska så fort slut när jag insåg jag inte kunde "vänta" på nåt som troligen aldrig skulle ske. Jag är över 40. Han blev rätt ledsen men jag kände att vi inte kunde fortsätta tillsammans. 

  • ungbrunett
    Anonym (hanna) skrev 2016-02-15 16:31:25 följande:

    Jag förstår vad du menar men jag håller med din pojkvän. Du låter väldigt hård när du skriver att du kan "till och med (vilken hjälte!) låta barnet få sova över", att du känner det som att du jobbar när du är med barnet, att du inte vill träffa din pojkvän ibland. Du lägger skuld genom att påstå att han och sitt ex vill att du ska bo med barnet pga problematiken, som att du utgår från att han ser dig som en barnvakt eller nåt. Det låter som att du är väldigt uppoffrande och helst av allt egentligen inte vill vara i relationen eftersom du tagit upp så många punkter som är fel. Och då spelar det ingen roll att du sen skriver att ni har det underbart tillsammans för du har redan skrivit massor som tyder på motsatsen. Dessutom får du det att framstå som att det är hos själva barnet som person problemet ligger, inte i faktumet att det är ett barn. Att du till råga på allt skriver att du älskar honom men, fritt citerat, skriver att "passar det inte kan jag dra", det känns otroligt hjärtlöst. Att vara tillsammans med nån som har den inställningen att om jag inte får det på mitt sätt så skiter jag i det är väldigt tärande. Du verkar helt ovillig till att kompromissa.
    Du kunde ha skrivit ett brev där du får fram din åsikt och dina synpunkter utan att skuldbelägga alls, det hade räckt med att du vill ha din fritid och frihet, är din pojkvän en normalvettig person hade han förstått det. Klart du inte ska göra något du inte vill men du var onödigt hård i ditt brev, speciellt som du går så hårt åt hans barn. Vilken förälder vill höra sådana saker?


    Jag håller inte alls med det. Vad är det för fel med det hon skriver om det är så hon känner? 
    Jag tycker det låter som att personen vill vara i relation med mannen (precis som det ska vara), men inte med hans barn på samma sätt och definitivt inte bli någon extramamma. Alternativet hade varit att personen flyttat ihop med mannen och sedan bara blivit less. Detta undviker ju allt sådant, för alla kort är på bordet. Måste man vilja vara en extramamma till sin partners barn?
    Varför ska hon kompromissa om hon vet hur hon vill ha det? Hon tjänar ingenting på att göra uppoffringar i form av att börja leva med mannen fast hon inte vill.
    En förälder bör kunna ta att höra såna saker. Det är ju helt ärligt och finns ingen form av hat mot barnet utan bara en ovilja att leva som en småbarnsfamilj.
    Klarar han inte av att höra det så är det ju bara för honom att säga att han måste ha en partner som vill vara barnvakt och leka mamma till barnet. Då är han nog ute efter fel saker. Varför har alla föräldrar ett sådant behov av att alla måste älska deras barn? Ts vill ha en relation med mannen. Utan barnet. Vill mannen ha en relation med ts så vet han förutsättningarna. Ingen behöver bli besviken pga andra förväntningar, perfekt!

    Jag tycker detta brev är det bästa jag hört. Bra gjort, ts! 
  • Anonym (josi)
    Anonym (hanna) skrev 2016-02-15 16:31:25 följande:

    Jag förstår vad du menar men jag håller med din pojkvän. Du låter väldigt hård när du skriver att du kan "till och med (vilken hjälte!) låta barnet få sova över", att du känner det som att du jobbar när du är med barnet, att du inte vill träffa din pojkvän ibland. Du lägger skuld genom att påstå att han och sitt ex vill att du ska bo med barnet pga problematiken, som att du utgår från att han ser dig som en barnvakt eller nåt. Det låter som att du är väldigt uppoffrande och helst av allt egentligen inte vill vara i relationen eftersom du tagit upp så många punkter som är fel. Och då spelar det ingen roll att du sen skriver att ni har det underbart tillsammans för du har redan skrivit massor som tyder på motsatsen. Dessutom får du det att framstå som att det är hos själva barnet som person problemet ligger, inte i faktumet att det är ett barn. Att du till råga på allt skriver att du älskar honom men, fritt citerat, skriver att "passar det inte kan jag dra", det känns otroligt hjärtlöst. Att vara tillsammans med nån som har den inställningen att om jag inte får det på mitt sätt så skiter jag i det är väldigt tärande. Du verkar helt ovillig till att kompromissa.
    Du kunde ha skrivit ett brev där du får fram din åsikt och dina synpunkter utan att skuldbelägga alls, det hade räckt med att du vill ha din fritid och frihet, är din pojkvän en normalvettig person hade han förstått det. Klart du inte ska göra något du inte vill men du var onödigt hård i ditt brev, speciellt som du går så hårt åt hans barn. Vilken förälder vill höra sådana saker?


    Jag sa så från början, att jag vill leva ensam och ha min frihet. Men han kunde inte förstå på vilket sätt min frihet skulle bli begränsad om vi bodde ihop. Han menade att det blir ju halva hushållsarbetet var då = mer frihet.
    Han pressade på tills jag blev tvungen att säga att det är ditt barn jag inte vill bo med. Jag vill inte bo med NÅGONS barn (vilket jag även skev i brevet)

    Ja, det är ett jobb att vara med hans barn pga problematiken. Det krävs rutiner mestadels av tiden, kanske kan man med tiden ha lite mer spontana grejor men det är långt dit.
    Jag vill kunna kliva upp eller inte på helgen. Vill jag äta fil till middag så kan jag göra det, får jag för mig att ta en promenad eller gå på bio mitt i veckan så kan jag det osv.

    Om det verkar som att han ser mig som en barnvakt så är det inte meningen för det gör han inte. Han ser mig som en tillgång iom min kunskap, men menar inte att jag ska göra allt jobb. Men jag tror inte att han inser att för mig ÄR det som att vara på jobbet om jag ska bo med hans barn.
    Mamman är överlycklig att han träffat just mig som kan så mycket om barnets diagnoser men accepterar att jag inte alls vill tala om sånt på min fritid. OM än med lite purken min vilket jag kan förstå, hon vill ju det bästa för sitt barn och jag har redan kunskapen så hon/de slipper leta.

    Jag kan ju dessutom tala om vilka hjälpmedel som finns och som de kan ansöka om osv så det blir ju enklare. Visst, jag kan ställa upp och ge råd i mån av ork och tid så de vet vad de kan göra för att hjälpa sitt barn. Men därifrån är det LÅNGT till att faktiskt ta ansvar för barnet.


  • Ess
    ungbrunett skrev 2016-02-15 18:22:16 följande:
    Jag håller inte alls med det. Vad är det för fel med det hon skriver om det är så hon känner? 
    Jag tycker det låter som att personen vill vara i relation med mannen (precis som det ska vara), men inte med hans barn på samma sätt och definitivt inte bli någon extramamma. Alternativet hade varit att personen flyttat ihop med mannen och sedan bara blivit less. Detta undviker ju allt sådant, för alla kort är på bordet. Måste man vilja vara en extramamma till sin partners barn?
    Varför ska hon kompromissa om hon vet hur hon vill ha det? Hon tjänar ingenting på att göra uppoffringar i form av att börja leva med mannen fast hon inte vill.
    En förälder bör kunna ta att höra såna saker. Det är ju helt ärligt och finns ingen form av hat mot barnet utan bara en ovilja att leva som en småbarnsfamilj.
    Klarar han inte av att höra det så är det ju bara för honom att säga att han måste ha en partner som vill vara barnvakt och leka mamma till barnet. Då är han nog ute efter fel saker. Varför har alla föräldrar ett sådant behov av att alla måste älska deras barn? Ts vill ha en relation med mannen. Utan barnet. Vill mannen ha en relation med ts så vet han förutsättningarna. Ingen behöver bli besviken pga andra förväntningar, perfekt!

    Jag tycker detta brev är det bästa jag hört. Bra gjort, ts! 
    Instämmer.
    Ska han begripa att hon menar allvar, så måste hon säga rakt på sak. Sen är det ju upp till honom att acceptera eller gå vidare.
Svar på tråden För hård och elak?