• Anonym (josi)

    För hård och elak?

    Min partner vill att vi ska flytta ihop och bli seriösa på riktigt. Jag anser att vi är seriösa ändå. Jag har en orsak att inte vilja bo med honom och det är hans barn.
    Han fick det här brevet och anser att jag är hård och elak.

    Jag älskar dig och vill leva resten av mitt liv med dig, men jag vill inte bo med dig än. Orsaken är att vi inte lever samma typ av liv jämt.

    Jag vill ha mina helger som jag brukar ha dem, jag jobbar hårt som du vet och behöver helgerna till att återhämta mig.
    Jag vill kunna kliva upp 6 om jag vill och sätta mig i soffan med en bok och en tekopp, eller lägga mig i sängen igen med min bok och tekopp och ligga där ostörd tills jag vill gå upp.

    Jag vill kunna strosa runt här i tystnaden och bara njuta utan att störas av tjo och tjim. Jag är klar med barn, jag har gjort mitt och har ingen önskan om att börja om. Det handlar inte om vad jag tycker om ditt barn, det handlar om att jag inte vill ha något barn alls boendes med mig.

    Ni får så gärna komma hit på besök när du har ditt barn, tom sova över ibland, när jag känner att jag vill och orkar. Men inte regelbundet. Ibland vill jag kanske inte ens träffa dig när du har ditt barn. Det är när det varit extra tufft på jobbet, då behöver jag min återhämtning ännu mer.

    Jag har varit utbränd, jag är fortfarande inte helt ok och min hälsa kommer först. Jag vill inte bli sjukskriven igen, jag vill jobba, jag älskar mitt jobb men det tar mycket energi.

    Jag vet att du och kanske ännu mer, barnets mamma tycker att det vore så utmärkt att barnet får bo med mig eftersom jag jobbar med barn som har samma typ av problematik som ert barn har, men jag vill inte jobba dygnet runt. När jag är ledig så är jag ledig, jag har ju till exempel två mobiler, en som jobbet har numret till och en som alla andra ringer på. Är jag ledig är jobbmobilen avstängd. Chefen har mitt privata som han får använda om det är akut, inte annars.

    Jag är rädd om, och mån om min egen tid och du får gärna plats där, men inte ditt barn på det sätt som du vill.
    Vi kommer inte att bli en familj så som du önskar, inte förrän ditt barn klarar sig själv. Det här är vad jag kan erbjuda, vad jag alltid har erbjudit och kan du inte älska mig då så får vi gå skilda vägar. Du kände i början att det var bekvämt och bra att vi hade samma inställning om att bo på varsitt håll, jag har inte ändrat mig och ja, det låter kanske hårt i dina ögon att jag hade bott med dig om du inte hade barn, men du krävde ett svar på varför jag tyckte det var bra som det är. Så du fick det men kanske var det inte det svaret du väntat dig.

    Jag älskar dig som sagt, väldigt mycket och jag tycker också att vi har det fantastiskt och underbart tillsammans. Jag tycker om att umgås med ditt barn när det sker på mina villkor utefter vad jag mäktar med. Och du vet mycket väl att sker något akut så finns jag där, jag vill bara inte tvingas finnas där ständigt. Det var ni som valde att skaffa det här barnet, det är ert ansvar att ta hand om det.

    Nå, vad tycker ni? Min kille (känns knepigt att säga kille, vi är över 40 båda två men men..) tycker att jag är oresonlig och hård som inte ger det en chans. Jag vet dock mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag har heller aldrig hymlat med att jag aldrig flyttar ihop med honom så länge hans barn inte är HELT självgående. Han ar ok med det men har nu ändrat åsikt. (Vi har varit tillsammans i 1½ år och senaste halvåret har hans barn introducerats sakta för att vi ska kunna ses ibland även när han har sitt barn)

  • Svar på tråden För hård och elak?
  • Ascendere

    Vilken tur din man har som är tillsammans med en ärlig människa som du TS som vågar säga precis som det är.
    Tycker du gör helt rätt, du förklarar precis hur du känner utan att anklaga och berättar hur du vill ha er relation, så han vet precis vad han har att förhålla sig till.
    Exemplariskt skött! 

  • Whitehorse1979
    Anonym (keke) skrev 2016-02-16 17:18:45 följande:
    Mitt intryck av det du skrev var ett kantigt förhållningssätt.

    Jag skriver inte att man "på riktigt ska tassa på tå" (hur fick du det till den ytterligheten - dit är det ju långt), men ärlighet varar inte alltid längst som du skrev. I vissa lägen är det bäst att hålla sin ärlighet för sig själv, som exempelvis om hur ansträngande man tycker att andras barn är och liknande. Är man för ärlig kan man lätt såra människor omkring sig.
    Jag tycker att det är värre att ljuga faktiskt.

    Dessa människor har ju ett förhållande.

    Ska hon ljuga och hymla istället?

    Barn både med och utan funktionsnedsättningar kan vara jobbiga.

  • Lord Hans

    Läste mest bara jag,jag och jag. Och att skicka ett brev? Du är inte hård, däremot absolut ingen person som nån borde lägga energi på i en relation. En sån fullblodsegoist som du ger inget mervärde. Hoppas han förstår att gå vidare.

  • Anonym (josi)
    Lord Hans skrev 2016-02-17 09:18:45 följande:

    Läste mest bara jag,jag och jag. Och att skicka ett brev? Du är inte hård, däremot absolut ingen person som nån borde lägga energi på i en relation. En sån fullblodsegoist som du ger inget mervärde. Hoppas han förstår att gå vidare.


    För att få hela bilden bör u läsa alla mina inlägg.
  • Jesper f

    Hade det vart jag, hade jag i vart fall uppskattat din ärlighet OCH tydlighet, även om budksapet inte hade gjort mig glad. Men då viste jag i vart fall. Då har man en bas att ta ett beslut ifrån hur man vill ha det i sitt liv.

    Generellt tror jag att det är svårt för människor som inte arbetar "aktivt" med andra människor i problematik, att förstå hur mycket man ger av sig själv. Att det inte bara är en fråga om kompetens, utan att man lägger ned så mycket av sin "själ" i sitt arbete, att tystnaden och tiden för återhämtning ÄR ett måste. Det går inte att bara ge. Någon gång måste man få vila själen. Och det är ganska otrevligt att det förvandlas till nästan anklagelser att man är egoistisk, för det är verkligen inte vad det handlar om. Men att vara tydlig med vad man behöver för att fungera i en relation, fungera i livet och som människa, det är väll verkligen en ärlighet som minst är miniminivå i en relation? Hur skulle det annars fungera, att andra parten har RÄTT att kräva musten ur en, för att man är i relation? Rent logiskt tror jag att dom flesta förstår hur den relationen kommer må i framtiden, och även om jag emotionellt kan förstå att din särbo har önskemål om att prova - vilket i sig är ett GOTT betyg åt er relation - rent logiskt kommer han över tid också inse att det inte skulle fungera. Och det är bara så.

    Utifrån mitt perspektiv, tycker jag inte att du kunde gjort på så många andra sätt, och jag tycker inte du behöver känna något dåligt samvete eller ångest för ouppfylda krav för att en relation MÅSTE se ut på ett visst sätt eller MÅSTE fungera si eller så. Min erfarenhet från relationer som gått "illa", är att det är precis när man överger sig själv - det som är positivt i våra liv - det är då det börjar barka åt.... för då har motparten antingen inte sätt eller förstått ens egna förutsättningar, och dom måste respekteras om någon ska må bra över tid - oavsett vad ens egna drömmar och tankar är. Sen kan det i dom flesta fall gå att hitta kompromisser som fungerar bra. Men det är något som växer fram över tid, inget som bara rasslar ned per automatik här och nu.

  • sextiotalist
    Jesper f skrev 2016-02-17 09:44:05 följande:

    Hade det vart jag, hade jag i vart fall uppskattat din ärlighet OCH tydlighet, även om budksapet inte hade gjort mig glad. Men då viste jag i vart fall. Då har man en bas att ta ett beslut ifrån hur man vill ha det i sitt liv.

    Generellt tror jag att det är svårt för människor som inte arbetar "aktivt" med andra människor i problematik, att förstå hur mycket man ger av sig själv. Att det inte bara är en fråga om kompetens, utan att man lägger ned så mycket av sin "själ" i sitt arbete, att tystnaden och tiden för återhämtning ÄR ett måste. Det går inte att bara ge. Någon gång måste man få vila själen. Och det är ganska otrevligt att det förvandlas till nästan anklagelser att man är egoistisk, för det är verkligen inte vad det handlar om. Men att vara tydlig med vad man behöver för att fungera i en relation, fungera i livet och som människa, det är väll verkligen en ärlighet som minst är miniminivå i en relation? Hur skulle det annars fungera, att andra parten har RÄTT att kräva musten ur en, för att man är i relation? Rent logiskt tror jag att dom flesta förstår hur den relationen kommer må i framtiden, och även om jag emotionellt kan förstå att din särbo har önskemål om att prova - vilket i sig är ett GOTT betyg åt er relation - rent logiskt kommer han över tid också inse att det inte skulle fungera. Och det är bara så.

    Utifrån mitt perspektiv, tycker jag inte att du kunde gjort på så många andra sätt, och jag tycker inte du behöver känna något dåligt samvete eller ångest för ouppfylda krav för att en relation MÅSTE se ut på ett visst sätt eller MÅSTE fungera si eller så. Min erfarenhet från relationer som gått "illa", är att det är precis när man överger sig själv - det som är positivt i våra liv - det är då det börjar barka åt.... för då har motparten antingen inte sätt eller förstått ens egna förutsättningar, och dom måste respekteras om någon ska må bra över tid - oavsett vad ens egna drömmar och tankar är. Sen kan det i dom flesta fall gå att hitta kompromisser som fungerar bra. Men det är något som växer fram över tid, inget som bara rasslar ned per automatik här och nu.


    Jag vill även tillägga, vilket jag skrivit i andra trådar. När man flyttar ihop ska båda känna sig som vinnare. Vilket inte ts skulle ha gjort ifall de blev sambos.

    Så generellt. Flytta inte ihop om inte båda känner att man vinner på detta. Båda ska känna att de får mer fördelar än nackdelar när man flyttar ihop. Det inte bara ekonomiskt, utan även i vardagen och mentalt.
  • AnnaZL
    Lord Hans skrev 2016-02-17 09:18:45 följande:

    Läste mest bara jag,jag och jag. Och att skicka ett brev? Du är inte hård, däremot absolut ingen person som nån borde lägga energi på i en relation. En sån fullblodsegoist som du ger inget mervärde. Hoppas han förstår att gå vidare.


    Naturligtvis är det mycket mindre egoistiskt ifall ts skulle gå med på en situation hon vet att hon inte klarar av fysiskt, pressa sig till det yttersta och bli utbränd igen. Hon är ju kvinna och ska per automatik sätta andras behov före sina egna. Sedan måste sambon ta hand om både henne och barnet, kanske tom försörja båda helt.

    Är det då sambon ska inse sina egna begränsningar och dumpa henne mjukt och fint (tex genom att bara råka vara otrogen för att han inte kan styra över sitt hjärta)?

    Jag är uppriktigt sagt imponerad av ts- rak och ärlig, känner sig själv. Inte som de flesta som vägrar självanalys, trycker undan allt och låter underjaget styra mot katastrofer.
  • sextiotalist
    Lord Hans skrev 2016-02-17 09:18:45 följande:

    Läste mest bara jag,jag och jag. Och att skicka ett brev? Du är inte hård, däremot absolut ingen person som nån borde lägga energi på i en relation. En sån fullblodsegoist som du ger inget mervärde. Hoppas han förstår att gå vidare.


    Men skrev inte ts detta brev för att förklara hur hon upplever detta inför frågan om att flytta ihop. Det var inte hennes särbos eller sons eller mammans uppfattning, utan hennes.
    Någon fullblodsegeoist är hon absolut inte. Utan en person som inte är intresserad av att vara sambo med en man med barn, speciellt ett barn med svårigheter.
  • Palestrina
    Lord Hans skrev 2016-02-17 09:18:45 följande:

    Läste mest bara jag,jag och jag. Och att skicka ett brev? Du är inte hård, däremot absolut ingen person som nån borde lägga energi på i en relation. En sån fullblodsegoist som du ger inget mervärde. Hoppas han förstår att gå vidare.


    Är man en fullblodsegoist för att man bryr sig om sitt eget välbefinnande och sin egen hälsa?? Det var nytt för mig.
  • sextiotalist
    Palestrina skrev 2016-02-17 14:51:04 följande:
    Är man en fullblodsegoist för att man bryr sig om sitt eget välbefinnande och sin egen hälsa?? Det var nytt för mig.
    Du vet väl att det är så när man är kvinna, för en man är det helt OK (i varje fall om man läser vissa trådar, själv tycker jag inte det).
    En riktig kvinna ska uppoffra sig själv och ta hand om man och barn och hem, förutom att bidra ekonomiskt, det är vad jag har lärt mig av vissa här.
    En kvinna som inte ställer upp på det är en fullblodsegoist
Svar på tråden För hård och elak?