Blev ingen dotter

Nu skrev du inte innan könsmognaden och man har väl ett barn även efter dess könsmognaden?

Helt normalt att känna så. Man har bildat sig en bild på personen i magen och gett den kön, personlighet och utseende som man inte ens har en aning om. När ett besked sen kommer och inte stämmer överens med den bilden man haft innan är det som om barnet man tänkt sig inte längre finns. Detta går över när man börjat bilda sig en ny uppfattning om den som är i magen.

Om du finns kvar i tråden TS så tänk på att det kanske blir en jätteflickig/ femenin pojke/kille/man och att dina barn blir supertajta.
Var glad att du har EN dotter det är det så många som vill ha men aldrig får!

Ts, du borde gå i terapi för att bearbeta det här. Detta verkar vara tungt för dig och jag tror att det skulle vara bra med hjälp utifrån. Lycka till med terapin!

Jag kan till viss del förstå att man kan ha en "förbjuden" önskan om ett visst kön, men det är mest föreställningar man skapar själv och inte en verklighet att ha som hållpunkt. Alla mår inte bra under sina graviditeter och hormoner kanske "kapar" känsloliv hos en del. Däremot håller jag med övriga i tråden om att det verkar ha gått lite väl långt i det här fallet. Stackars barn om mamma inte vill knyta an till det?

Vi fick barn via IVF (betalade själv), ett efterlängtat barn som dessutom inte var friskt vid födseln och som kom lite tidigt pga komplikationer. Det kunde ha slutat mycket värre än vad det gjorde. När jag läser trådar som denna slår det mig vilken total brist på ödmjukhet som många ändå har. Vi är otroligt tacksamma för det vi har i nuet, min man och jag. Har ni inte mött några riktiga motgångar i era liv? Sjukdom, död, katastrofer, brott, andra större tråkigheter? Något verkar ju vara allvarligt fel i perspektiven.

Wtf? Det är ett barn, ingen jävla docka. Det här inlägget var det mest korkade jag har läst idag.

Varför inte fostra sonen till att bli en dragqueen likt Christer Lindarw.

Om ts bor i Sverige borde hon inte veta könet om hon inte gjort kub med tillhörande fvp alt mkp. Annars kollar man inte kön så tidigt i graviditeten utan gör det vid RUL i v19-20

Jag och min syster har inte en bra relation. Däremot jag och min bror har en nära och bra relation. Så det är ingen självklarhet att syskon av samma kön ska bli bästa vänner. Var bara glad om du får friska barn. Men du kanske borde få hjälp att bearbeta dig själv. Lycka till!

Det här hör inte hit öht. Så ts ska föda ett barn, fostra det utan vare sig anknytning eller kärlek för att DU inte kan få barn? Stackars alla barn som tvingas till jorden och leva i ett hem där man är oönskad men man inte vill adoptera bort sin avkomma pga alla barnlösa. Man kan aldrig ALDRIG göra något för andras skull som innebär att en tredje part blir drabbad.

Jag har tre systrar. Ändå är det brorsan som står mig närmast. Jag kan förstå att man vill ge barn antingen det man själv hade och älskade, eller det man inte hade och kände att man saknade. Men det är ju bara dina känslor, de är inte direkt överförbara på din dotter.

Inte behöver du göra abort när det rör sig om känslor baserat på barnets kön. Däremot behöver du terapi! Många känslor man inte rår för kan komma upp, det är ju därför människor mår dåligt - man kan inte alltid styra över tankar och känslor. Men man kan däremot tämja dem och lära sig hantera dem och tillslut komma till freds med hur livet blev. Då behöver man ofta professionell hjälp. Var inte rädd för att söka vård när du mår så dåligt!

Jag har en syster som jag står mkt nära, jag är säker på att jag känt samma för en bror.
Men TS allvarligt ? Jag är på vippen till att råda dig til labort faktiskt, du verkar ha gått upp alldeles för mkt i din dotter.
Detta kan ju lika väl ses som en bror som aldrig får bl istorebror? Att det var ett enda stort misstag att din första inte föddes som pojke (o det är lika illa det).
O jo man kan göra könsul i v 15-16 redan i sthlm .

Jag menar mer att hon säkerligen kommer att älska en son lika mycket som son dotter när hon väl har honom här. Inte att hon inte kommer att knyta an... Och ibland kan det vara bra att påminna sig själv om hur bra man faktiskt har det som ens kan få barn. Ibland blir vi naiva i vårt samhälle för att vi tar allt gör givet och ser inte det vi redan har. Och vad menade du med att endel inte vill adoptera pga alla barnlösa?

Min bror är det bästa jag har i mitt liv och vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Och mina systrar har jag inte alls den kemin med. Sluta var egoistisk och full i fantasier om att det ena könet skulle vara bättre än det andra.

Vår son och dotter är ganska jämngamla ca 1 år emellan och de leker jättebra ihop och trivs bra i varandras sällskap. Även fast du ts hellre vill ha en dotter kan din dotter tycka väldigt mycket om sin bror. Terapi kan du nog ha nytta av och jag tror känslorna ändras när du väl fött din son och lärt känna honom.

Har ej läst tråden utan endast ta. Du kan få hjälp via mvc för att bearbeta din sorg. Det går att komma över sång här och sedan kunna glädjas åt din son. Lycka till.

Why not

Jag har två av varje, döttrarna är äldst och yngst och killarna i mitten.

Inför första hade jag en bild av att jag helst hade velat ha en pojke, dock sa känslan i min kropp hela tiden att det var en tjej och det visade det sig också vara. Det var jag helt ok med, var så inställd på det.

Med tvåan så var det helt självklart att önska sig en flicka igen, jag ville nog egentligen mest omedvetet ha en kopia av min perfekta dotter en gång till. Vi hade inte kollat könet och när han föddes kändes det verkligen bara helt fel. Han var (helt objektivt) inte det minsta söt, var utmärglad (fått för lite mat i magen på slutet), storkbett över hela pannan. Var tungen att ligga inne en vecka, orkade inte amma själv p g a problem att hålla blodsocker o s v. Just då kändes allt bara väldigt fel, det var inte en sån unge jag skulle få.

Ungen i fråga är nu 9 år, världens härligaste kille men det tog några månader innan jag liksom vant mig och det kändes som jag fått rätt barn (bissarr känsla som är svår att förklara när det känns fel).

Inför trean så valde jag att kolla könet, inte för att jag nu eg hade några problem med fler söner men för att jag inte ville riskera känslan av att det var fel som jag haft med tvåan. När jag fick reda på att det var en till pojke så kändes det helt ok och när han föddes så kändes det verkligen helt rätt på alla sätt.

Likaså kollade vi könet med fyran, där var det dock mest för att storasyster faktiskt verkligen ville ha en syster och jag ville inte att hon skulle vara besviken när barnet var fött utan isf ha varit beredd innan. Det var en tjej och det hade säkert gått lika bra med en kille men faktiskt lite kul med 2 av varje, det kan jag också tycka.

Sen kan jag eg inte tycka att det är så stor skillnad på mina barn utifrån kön, de är 4 väldigt olika individer. Men allt det där vet nog TS logiskt, egentligen.

Jag tycker du ska be att få prata med en psykolog, bena ut dina känslor och få en chans att bearbeta det innan barnet är ute. För det är inte jättekul att sitta och hålla i en nyföding och känna att allt bara är fel.

När jag läser trådar som denna slår det mig vilken total brist på ödmjukhet som många ändå har. Vi är otroligt tacksamma för det vi har i nuet, min man och jag. Har ni inte mött några riktiga motgångar i era liv? Sjukdom, död, katastrofer, brott, andra större tråkigheter? Något verkar ju vara allvarligt fel i perspektiven.

Citat från gina 43 skulle ovanstående vara