Blev ingen dotter

Att inte acceptera andras val, känslor och tankar är för mig helt obeskrivligt. Varför kommenterar ni ens om ni inte kan skriva på ett ok sätt. Jag har aldrig sagt att jag är knäpp utan att jag förstår att just denna fråga/ tanke/ känsla kan upplevas på ett sånt sätt. Att skriva som sista inlägget gör är helt galet. Det sista jag ( eller nån som skriver pga av att man mår dåligt) behöver är slag.

Bort adoption efter att man jobbat med sånna frågor så skulle de aldrig komma på tanken. Så många av dessa barn mår dåligt och av erfarenhet av vänner som är adopterade är det ingen lösning.

Min man stöttar mig oavsett men självklart vill han behålla fostret oavsett kön.

För mig är det allt från en utebliven dotter/ syster/ till hur pojkar är/ leker/ kläder hur jag ens ska kunna hålla i nån jag inte ens kan föreställa mig att älska.

I detta läge mår jag så pass dåligt i grav att jag varken sover pga av klåda samt ryggen bråkar så em/ kvällar kan jag inte ens gå. Att de var en pojke var droppen för mina tårar. Hade innan könstitten nästan gett upp. Att inte kunna leka/ bära/ dansa med vår dotter tar död på min själ.

För mig känns mitt bästa alt att bara lämna och låta mannen finna en annan kärlek och ge vår dotter syskon då detta beslut är för stort för mig.

Döm och slå gärna alla ni som inte förstår för jag ligger redan och gråter.

Har enbart svarat och kommenterat här för att jag önskar att förståelsen ska kunna finnas om ni mötet en vän, medmänniska eller framtida barn med mina känslor.

Inget av mina val kommer bli bra.

Farligt att bara dömma.