Varför fortsätter soc utreda mm om polisen utrett och lagt ner?

Det är ganska så självklart att det är lättare att äldre barn kan komma hem till sina föräldrar äldre barn kan själva säga ifrån, klara av att fixa mat och berätta för andra om de far illa.
Föräldrar som inte ens klarar av ett mycket litet barn som i princip bara behöver basala behov tillgodosedda lär ju knappast klara av ett barn som kräver passning och skydd när de börjar krypa, börjar gå osv.

Fast å andra sidan är en förälder verkligen lämplig att ha hand om småbarn om de använder en medicin som ger så kraftiga biverkningar att föräldern behöver hålla sig i möbler för att inte ramla? 

Är det en seriös fråga?? Anser du verkligen att yrsel är skäl att ifrågasätta föräldraförmågan?

Påstådda missbruksproblem är inte samma sak som faktiska drogproblem.

Ditt resonemang är helt sjukt; om någon anmäls för drogbruk skulle det vara ett bevis i sig på att personen missbrukar och därmed är olämplig som förälder? Men då så, varför ens lägga tid och pengar på utredningar, ta barnet/barnen ifrån den personen direkt vet jag! Tänk vad mycket tid soctanterna skulle få över att förkovra sina medicinska, juridiska och psykiatriska kunskaper genom att läsa DN och Tara.

Jag led av fruktansvärda nervsmärtor i många år. Dygnet runt, i långa perioder hade jag vansinnigt ont. Läkarna försökte så gott de kunde att åtminstone mildra smärtan, men nervsmärtor är svåra att lindra. Ofta hjälper inte ens de starkaste opiaterna. Till slut fick jag prova Tegretol, som är en epilepsimedicin. Man har upptäckt att den hjälper många människor med nervsmärta, Jag provade gärna, dock med stor skepsis eftersom jag hittills inte fått mycket lindring av något. Men, o fröjd, de funkade! De tog inte bort smärtan helt, men de lindrade den i alla fall.

Men de hade otrevliga biverkningar. Jag blev väldigt trött, ibland fick jag kraftig yrsel och var tvungen att hålla mig i möblerna här hemma för att inte trilla omkull. För det mesta brukar biverkningar försvinna eller åtminstone lindras efter en tids användning, men så blev det inte för mig. Jag hade inte lika ont, men istället såg jag ut att vara berusad ibland. Nyckelorden här är "såg ut", för jag var helt klar i skallen och inte ett dugg berusad, men jag var som sagt yr och vinglig.

Jag höll mig oftast hemma, men ibland gav jag mig ut och träffade vänner o.s.v. De visste om att jag åt stark medicin så de brydde sig inte, men tänk om jag stött på "fel" människor, människor som utgick från att jag var påverkad och en dålig mor? Enligt dig hade det ju varit okej att anmäla mig, dessutom tycker du att bara det faktum att jag blev anmäld skulle talat för min skuld.

Vansinne.

Du vet väl om att det sker ett antal okynnesanmälningar till soc varje år? Folk som ligger i vårdnadstvist använder soc som slagträ mot varandra, och varför inte? Det är ju ett effektivt slagträ. Eftersom man kan anmäla anonymt (vilket är åt h-e) kan man enkelt hävda att det nog var grannar, folk i affären etc som anmälde.

Ett idiotiskt system, men jag antar att det är helt okej i dina ögon?

Hur tänkte du nu? Så jäkla lätt är det inte att vara tonårsförälder heller till en ungdom som hittar på mängder av dumheter och håller sig till fel sällskap.

Fast å andra sidan är en förälder verkligen lämplig att ha hand om småbarn om de använder en medicin som ger så kraftiga biverkningar att föräldern behöver hålla sig i möbler för att inte ramla? 

Ok tillbaka till dosering och biverkning. En socialchef påstår att om man har epilepsi ska man inte ha barn. Samma chef säger att om man använder benzodiacepin kan man inte sköta barn. Hon har alltså satt sig över specialistläkare också. En person med epilepsi som inte får anfall och fått klartecken från neurolog att hon kan skaffa barn och fostra dem, köra bil, ha ett jobb och leva normalt och inte uppträder som om hon var berusad eller håller sig i möbler borde inte vara rädd för socialen. Men tydligen har de skäl att oroa sig likväl som varje person som någonsin varit deprimerad.

Har läst flera gånger om hur barn misstänks misshandlas hemma och där både polis och socialen kopplats in. Polisen gör utredning som påvisar att det inte skett nån misshandel men socialen ger sig inte utan fortsätter hävda att det sker/skett och i vissa fall omhändertagit barn med den motiveringen. Anser sig socialen sitta över polisens arbete eller vad tusan pysslar de med?

Liknande scenario är att socialen anklagar en förälder för missbruk och när denna föräldern under en lång tid uppvisat genom tester att det inte finns något missbruk så fortsätter socialen hävda det och placerar barn. 

Det sista har jag själv bevittnat via en närstående som fick göra drogtester under 6 månader via en klinik socialen själva skickade henne till, rapporter skickades till socialen om att det INTE fanns några droger eller ens spår i urin och blodprov, ändå beslutade socialen om ett akut omhändertagande på grund av grovt missbruk  //  och i förvaltningsdomstolen trodde de på socialen fastän både kliniken intygade med närvaro och papper på att det inte finns missbruk.

Nån socionom som kan förklara hur tusan ni tänker eller varför ni ens gör såhär?? Ni underminerar ju er själva totalt!