TS, jag ser vad det är du vill diskutera i tråden, men jag kan bara inte hålla med i det här.
Jag är själv ofrivilligt barnlös men väntar nu vårt första barn efter många om och men, så jag har varit inne i den här svängen länge. Jag upplever att de som inte har en aning om vad de pratar om gärna säger till mig att stressa mindre. Jag var besatt av att minska stressen för jag trodde att det var det som var felet, men det var det aldrig! Jag blev gravid (med IVF) samtidigt som jag gått in i väggen, och det ordentligt in i väggen. Jag hade ingen ägglossning, men det behövdes ju inte, så det funkade hur bra som helst.
Det enda med stress som eventuellt hindrar en graviditet är när man slutar ägglossa, men det är allt!!! Du kan inte få missfall för att du är för stressad, du kan inte hindra embryon från att fästa på grund av stress, du kan inte hindra befruktning med stress, det är bara struntprat. Människor i krig blir gravida för sjutton gubbar, och jag tror att stressen över ens eget och sin familjs liv är värre än i stort sett någon annan stress. Människor i svältande länder blir också gravida, så varför skulle stress hindra dig?
Vad du ska göra först och främst är inte att jobba på din "inre stress", för ärligt talat, det är klart du är stressad i din situation. Jag tror inte att du kan lätta på den stressen bara för att du vill det eller tror att den orsakar det som händer, för den är där eftersom du inte vet när situationen löser sig. Däremot tycker jag att du ska jobba med ditt psykiska mående. Du behöver må bra, men inte för att det ska bli en graviditet, utan för att du måste kunna leva. Din misstanke om att det är din "inre stress" som spökar tror jag snarare har att göra med att du skuldbelägger dig själv. Det är inte ditt fel. Du kan inte påverka det här. Du har inte orsakat missfallen. Du har bara haft ren och skär otur. Låt ingen annan säga något annat till dig.
