Marsbebis 2016
mammave skrev 2016-02-17 18:17:24 följande:
Elenic: tack för info om samsovning. Kunde själv inte förstå hur det s
Inlägg från: Elenic
|
-
Så lite! Är ju viktigt att man har hela bilden och kan fatta ett underbyggt beslut. Om man t.ex.inte kan ge upp rökning, alkohol eller hund I sängen - ja då är ju spjälis det bästa. Men kan man anpassa sovplatsen så att den blir säker, då är ju den lika säker som nåt annat. Vi är ju liksom flockdjur från grunden och menade att sova tillsammans, det är bara vårt moderna samhälle med allsköns olika droger, fluffiga täcken/kuddar etc. som ställer till det lite.. ;)
-
Det beror väl lite på vad föräldrarna vill tänker jag... Jag har ju försökt att hantera delar av mitt föräldraskap enligt "Vad är naturligt för mitt barn" (finns bl.a. en bok av Tomas Ljungberg med samma titel) för att förstå vad som egentligen är ett problem eller konstigt beteende och vad som bara är naturligt och där jag kanske har en konstig uppfattning om vad som är normalt.Carabellis kusp skrev 2016-02-18 11:32:37 följande:Har du nåt bra tips på hur man ska göra med sin 3-åring som också helst vill sova i sängen?
(Till exempel, innan jag fick barn tyckte jag att det ju är normalt beteende för barn att ha napp och att man inte skulle låta bebisen ha "mamman som napp" och få amma för minsta lilla. Men när man tänker efter är ju det naturliga att barnet tar ut hela sugbehovet vid bröstet och det onaturliga är att stoppa en plastbit i munnen på bebisen istället.) Och utifrån det tänket har vi insett att det är normalt för barnen att inte vilja sova ensamma, och inget konstigt - och då har det inte känts så svårt att låta dem göra det när de har behövt. Eftersom det varit ok för oss.
Vår dotter valde självmant att börja sova i egen säng i eget rum när hon var runt 3, delvis pga. att lillebror kom tror jag. Sen har hon haft perioder där hon behövt sova hos oss pga. mörkrädsla, svårt att komma till ro, på resor etc. Och då har hon fått det. Men hon har sedan några år tillbaka alltid föredragit att sova i sin säng och aldrig nattvandrat.
Sonen däremot har inte alls varit sugen på att sova i egen säng. Han sover gärna tillsammans med sin storasyster, i dubbelsäng eller våningssäng, men inte själv. Nu när bebis kommer har vi därför sett till att vi har en stor säng i vårt sovrum (2x120) men också en stor säng i det som så småningom blir bebisens rum (140). På så sätt kan en förälder sova med bebis och en med sonen, tills dess att han vill sova själv. Alternativt kan storbarnen sova i 140-sängen och föräldrar plus bebis i jättestora sängen.
Sen är det ju så att om man VILL att barnen ska sova i eget rum, då kan man ju få dem att göra det. För barn samarbetar ju gärna med sina föräldrar och vill vara dem till lags. Då skulle jag börja med att sova med sonen i hans rum så att han vänjer sig vid att sova där. Sen bara ligga hos honom tills han somnar. Sen sitta på en stol bredvid sängen tills han somnar, Sen sitta på en stol vid dörren tills han somnar. Sen sitta på en stol precis utanför hans rum. osv. Varje steg i typ 5-7 dagar. Så skulle jag göra det iaf. Fast först testa med att bara säga "Jag vill verkligen att du försöker sova i ditt rum nu när du blivit så stor" och vem vet, det kanske räcker med bara det. :) -
Ja, det är ju så lätt att man bara utgår från vad som är "normalt" utan att ifrågasätta vart den normen kommer ifrån... Oftast när vi vuxna upplever problem med våra barn så uppför sig ju barnen helt normalt enligt vad som är naturligt för dem, det är bara vårt samhälle och våra värderingar som ändrats snabbare än vad evolutionen hängt med liksom...Smilla80 skrev 2016-02-18 10:31:33 följande:Känna skönt att se på det så! Det är ju nästan lite "hets" på att barnen ska lära sig tidigt att sova i egen säng, då är barnet "duktigt"... Och egentligen rimmar det inte alls med vår grund o ursprung, just att vi är flockdjur.
-
Jag får också sammandragningar jättelätt, bara jag rör mig typ. Har också fått ännu ondare I fogarna, och nu också I hela svanken, bäckenet, korsryggen. Känns som molande mensvärk hela tiden typ. Så nä, inte så rörlig här heller längre tyvärr.. :(sanna1975 skrev 2016-02-18 20:21:52 följande:
Hur mycket sammandragningar har ni? Jag går in i v 35 i morgon, och nu börjar sammandragningarna komma rejält. Tidigare var det knappt några alls, och jag kände mig oförskämt rörlig. Men nu har det verkligen vänt. Ett par dagar har jag haft sd till och från hela dagarna, och samtidigt har jag även fått mer ont i fogarna och en smärta som strålar på insidan av låren. Att gå på någon promenad är bara att glömma, jag sitter mest hemma. Jag kommer inte ihåg hur det var förra gången, det är trots allt 8 år sen jag var gravid sist! :)
-
Jag tänker också rätt mycket på förlossningen... Och är för första gången faktiskt också lite rädd. Antagligen för att det var så länge sen och att jga är lite rädd för att kroppen kanske inte minns eller fungerar likadant längre.AKF skrev 2016-02-18 21:43:21 följande:
Börjat tänka rätt mkt på förlossningen nu. Jag får olika scenarion framför mig och funderar på om det kommer att vara likt den förra. Minns kroppen och hjärnan eller har man blivit ringrostig, äldre och sämre på att föda barn? Typ såna tankar... Jag är rätt trygg med det som kanske var jobbigt sist, som allt som kommer efteråt, amningsproblem etc oroar mig inte nu, för jag har gått igenom det och vet hur jag ska göra. Men själva förlossningen - jag minns inte så mycket när jag tänker efter... Det var ett snabbt förlopp, från öppen ca 3 cm till 10 på 2,5 timma. Personalen hann inte med på det snabba förloppet riktigt, jag födde många timmar tidigare än vad de 'räknat ut' så jag har bett att man har det i åtanke den här gången. Jag satt på pilatesboll första delen. Smärtlindringen blev lustgas och akupunktur. Vi hann inte med så mkt annat...
Någon mer som funderar mkt? Hur tänker ni kring smärtlindring? Vad är era erfarenheter ni som fött fler än ett barn, var det liknande förlopp de olika gångerna eller skiljde de sig åt?
Min första förlossning var ganska normal, typ 14 timmar lång och jag minns att jag var väldigt trött (hade inte sovit på ett och ett halvt dygn). Min andra var som du beskriver supersnabb, åkte in direkt efter första två värkarna då de var kraftiga och fick mig att störtblöda och var då redan öppen 7 cm. Hann bara krysta en gång så var han ute typ..
Så jag funderar mycket på om det går fort eller långsamt denna gång, då uppladdningen inför de olika skiljer sig jättemycket åt (rent mentalt).
Smärtlindringsmässigt har jag bara kört på värmekuddde och lustgas och det har räckt och jag hoppas att det funkar den här gången också. Vill helst slippa epidural då jag tycker att det är att jinxa lite för mycket med det "naturliga" och är rädd för mer utdraget förlopp, värkstimulerande dropp etc. plus att jag inte vill bli snuvad på att känna den asmäktiga kraften i krystvärkarna. ;)
-
Har ingen aning och är jättenyfiken! (men tror på en liten kille)Smilla80 skrev 2016-02-19 09:56:27 följande:
Visst är det nån mer av er som liksom jag inte vet könet på bebisen? :)
-
Frida Li skrev 2016-02-18 21:49:58 följande:
Börjar tänka på hur det kommer bli sen när bebisen kommer... Denna gång har man ju redan ett barn att ta hand om o man kan inte bara sitta där i soffan o amma o amma o sova när bebisen sover. Är rädd för att bli trött, helt slut! Min man ska dessutom operera sin hand nästa vecka så han får man också ta hand om ett tag. Min mamma ska ta semester då bebisen ska komma, har bett om lite hjälp då. Mycket känslor o tankar o detta har ju gjort att jag fått ta upp kontakten med min psykolog igen. Ni som väntar tredje fjärde..barnet. Hur kände ni? Hur blev det? Blir man en supermom som klarar allt?:)
Alltså, det är ju himla tur att man är så anpassningsbar ? för man fixar faktiskt det mesta! Nu minns jag inte hur stor din stora är, men min dotter var precis 3 när lillebror föddes och det fungerade utmärkt. Första dagarna var ju lite kaos så klart, men så länge man kunde acceptera det också tycka att det är helt ok att gå i pyjamas till 12 och bara hinna med en sväng till lekparken som enda dagsutflykt så funkar ju det.
Det som också händer med barn nr 2 är att man faktiskt fokuserar mindre på bebisen? Och det är helt ok! Bebben får liksom ?hänga mer? med. Man lär sig amma stående, gående, samtidigt som man lagar mat (i sjal..), ammar samtidigt som man sitter på golvet och leker lego etc. Man får också hitta sätt att ?mysa på? tillsammans, t.ex. ladda upp med bra filmer så att man kan mysa i soffan och amma, eller amma och samtidigt läsa bok för storasyskonet etc. ÖF är också en höjdare för storasyskonet att roas lite.
Det som brukar bli knepigast är första gångerna man ska natta storasyskon och samtidigt ha hand om bebis. (Om man fortfarande ligger hos storbarnet när det ska sova.) Vi löste det så genom att jag låg med båda i min säng, ammade småsyskonet så det var tyst/nöjt (och kanske tom somnade), läste för storbarnet och sen låg kvar till h*n sov.
Iom att man har syskon att ta hand om kan man inte lika bra sova på dagen när bebis sover, så jag började helt enkelt att gå och lägga mig när storasyskonet gick och la sig. (19:30 ? I know, galet, men det som behövdes för att jag skulle få tillräckligt med sömn?)
Så, om man sammanfattar: Nej, det är inte omöjligt. Nej, man dör inte av uttröttning, men man måste hitta strategier som gör att man får tillräckligt med sömn. Ja, man måste se över ?kraven? och komma fram till en acceptabel nivå för sig själv. Ja, det blir lite konstigt ibland men man måste hitta sätt att skratta åt det och inse att det är en övergående period av livet. Och det är underbart, underbart härligt att ha flera barn ? de får sån glädje av varandra!
-
På hotellBB dit jag hoppas att vi kommer hade de typ 140-säng om jag minns rätt, och då känns nestet rätt smart att ha med. Sen tar jag med bärsjal också för jag tycker att de där plastbaljorna känns så kalla och hårda, då bär jag hellre bebis. :)Smilla80 skrev 2016-02-20 10:56:47 följande:Ja precis, kan vara bra att ha med det av den anledningen också... Tycker sängen på BB är så liten men tror nestet får plats i den lilla vagnen man har bebisen i också.
-
Haha, precis, bra mine - jag hade en sån där hollywoodvariant med första barnet. ;) Mycket överraskande. Tipset med en binda är jättebra. Är det vatten som läcker borde den bli ordentligt blöt på några timmar, är det vattnig flytning så blir det inte det typ. Och som alltid, är man osäker så kontakta förlossningen. De tycker inte alls att det är en konstig grej att kolla upp.Smilla80 skrev 2016-02-21 10:57:06 följande:Det kan nog egentligen vara båda delar! Ofta sipprar ju vattnet ut om det gått, de splashiga vattenavgångar man ser på film är nog inte så vanliga... Även om Elenic hade en sådan variant! ;) Ta på dig en binda och se hur den känns efter ett tag, om den är ordentligt blöt så kan det vara vattnet, om inte så var det nog bara en flytning. Säkert inte ovanligt med lite urinläckage heller så här sent i grav när det trycker på, men det känner man väl i så fall på lukten. Uppdatera gärna hur det går!
-
Vilken koll du har! Ja, jag har en av varje sedan tidigare - en stor flicka och en lillebror. Båda önskar sig faktiskt en lillasyster nu, men jag tror tyvärr då att det inte är det... Lite märkligt, med båda de andra var jag bergsäker och hade helrätt. Den här gången var jag övertygad om att det var en tjej sådär första 14-15 veckorna, till att sen bytas mot en liten kille. Och nu är jag säker på att det är en kille..Smilla80 skrev 2016-02-20 09:01:42 följande:
Åh kul, då är det ni Emzaan, Elenic, LisaKMB och Nelliemeja som inte vet, eller har jag missat någon? :) Könet spelar ju ingen roll men kan ändå vara kul att ha lite koll på oss som väntar överraskning! ;) Lisa du väntar andra barnet va, har en dotter? Och Nelliemeja du har väl två flickor och Elenic en pojk och en flicka...? Emzaan vad har du för "sort" sedan innan nu igen? :) Har du nån känsla av vad du väntar nu? Jag har två små killar, och har ingen direkt känsla av vad det blir nu. Hade bara det med första barnet, och då hade jag rätt!
För mig har det varit en grymt bra grej att inte veta de tidigare förlossningarna, för när det blivit sådär superjobbigt så har jag bara kunnat tänka på att snart, snart, snart får jag veta vem det är där inne. Eftersom jag är meganyfiken har det tagit överhanden över smärtan och allt det jobbiga. :)