BF Mars/April 2016 - för oss som vill prata här på FL! :)
Jag har börjat fundera en del kring föräldraskapet. Detta är ju vårt första barn. Jag skulle vilja att pappan är lika stor del av babyns liv som jag är, att det inte bara är "jag som duger". Många bekanta och kompisar har blivit hel fast i sina barn och kan inte lämna dem med pappan (frivilligt eller ej det vet jag inte). Det vill barnets pappa också, förstås kan han ju inte amma men jag har tänkt pumpa också och förhoppningsvis är hon ok med att även dricka från flaska. Och han kommer att vara på jobb dagtid. Har själv alltid varit pappas flicka (även om det nog uppstått senare och inte då jag var nyfödd) och vill att våra barn ska ha en lika bra relation till sin pappa som till mig. Och jag kommer att behöva min egen tid för att inte bli galen och också komma iväg och träna några gånger i veckan.
Är det någon som lyckats med det eller har tips på hur vi lyckas med detta? Eller är det bara att acceptera att leva i en babybubbla ett år framöver :\... Hur har ni gjort?
Beror förstås en hel del på hurdan babyn är. Det inser jag nog.
Min man ville alltid ta bebisen när han kom hem från jobbet. De hade rutin att ta en tupplur tillsammans och sen när hon vaknade så gick de upp och bara gosade, bytte blöja etc. Då fick jag tid för mig själv.
Vår dotter har aldrig varit mammig eller pappig utan båda dög oavsett situation men det är oxå olika för alla. Vissa barn blir extremt mammiga eller pappiga.
Det gäller att låta pappan bli delaktig. Att de umgås tillsammans. Bara för att man ammar betyder inte att pappan inte kan göra det andra som hör till. Tror att många mammor kanske tar barnet mer utan låta pappan göra saker då man tror att man känner barnet bäst. Jag minns att jag tyckte att min man gjorde saker "fel" som tex hur han tröstade dottern (höll barnet annorlunda än jag och sjöng en konstig sång ) men jag blundade för det eftersom de skapade en rutin som passade dem två. Och det blev jättebra! Jag har aldrig tagit barnet ifrån pappan när han haft henne och hon varit ledsen eller något. Om barnet var hungrig var ju en annan sak. Då matade jag och gav barnet tillbaka.
Första tiden lever man i en bubbla, vi var trötta och skittråkiga men efter några månader så blev det bättre. Då hade vi kommit in i rutinerna.