Hur definierar man alkoholism?

Efter 11 år ihop har jag gjort allt. Utan något som helst resultat. Han vill inte förstå. Han skulle kunna ha adhd, stämmer in ganska mycket på dom kriterierna.

Hej igen! Tack alla som har engagerat sig. Min man har helt klart bekymmer.Problemet är att han aldrig vill medge ATT han har problem. Någon enstaka gång har det gått att snacka om det, men rätt snart är han tillbaka på ruta ett och förnekar sin egen del i det hela. För han har ett stort ansvar i sin egen problemsituation. Dels talar inte vår äldste son med sin far. Den dagen han fyllde arton slutade han med det. Som förälder har han alltid varit av den naturen som kritiserar mycket (Höga krav på sig själv därav även på andra) och är faktiskt en riktig gnällspik. Har alltid haft oerhört lätt att bli arg även som nykter. Kort stubin precis som många andra i sin familj, bland annat hans egen far. Han är själv uppväxt i detta med krav och petimeter-beteende. Det har givetvis satt sina spår. Han var hårt hållen hemma och gick i "dressyrkoppel" hos sina föräldrar väldigt länge. Fram till att det spårade ur och numera har han ingen kontakt alls med dem. Hans yngre bror har tagit parti för föräldrarna och vill inte ens lyssna på min man. Hans mor bär tydliga narcissistiska drag och lever i förnekelse.

Jag har vid flera tillfällen föreslagit att han kunde gå och tala med någon. Försöka reda ut - först och främst  - situationen med vår son. Familjerådgivning tex. Det hela är svårt dels därför att jag vet hur dåligt min man mår. Egentligen. Fast samtidigt gör det mig lite knäckt att han inte fattar att han gör andra ledsna. Han påminner i mångt och mycket om sin egen mamma på den punkten. Han förnekar vad har sagt eller gjort. Jag tycker att han stundvis uppvisar narcissistiskt beteende själv, vilket i sig inte är konstigt. Han är ganska självcentrerad. Vår situation är oerhört svår. Jag talar med några av mina vänner om detta men funderar på att själv söka hjälp för att få stöd i detta.. 

Vad det gäller alkoholen så har jag nog förstått att det är medicin. Tyvärr kan man inte ens diskutera detta under lugna former eftersom han tittar på mig och säger att han minsann sköter sig. Han har ju inga problem. "Lider vi någon nöd här?" kan han fråga. Nej, naturligtvis inte. Inte på det praktiska planet.Han är osocial och har inga vänner utanför vår familj. Han tillbringar flera timmar framför TV:n på kvällarna. Ibland tillsammans med ölburken ibland inte. Ska tilläggas att han har en tendens att bli lite manisk i perioder och går in till 100 % för det han gör då. Han har samlat, tränat hysteriskt eller haft fem jobb. Flyktbeteenden alltihop enligt mig

Är det någon som känner igen sin partner på min?  

 

Som ett tillägg på ovanstående stycke så kan jag säga att jag har funderat på om han har en diagnos.Asperger?

Det låter som min exman.
Han har kronisk depression och kommer alltid att behöva medicin. Han slutade dricka och blev ännu obehagligare nykter. Efter några år lämnade han mig och barnen. 
Jag har det bra nu, men barnen lider fortfarande av sviterna efter hans missbruk. En är själv missbrukare.
Gör inte samma misstag som jag.
Lämna.
Det blir inte bättre.

ADHD och alkohol, är en dålig kombo.
Om du mår dåligt, och försökt i 11år.
Så kanske du inte ska tveka längre.

Du får väl ställa ett sista ultimatum, exakt hur detta ska utformas är en bra fråga.
Men kanske endast lite på fredag på kvällen och lite mer på lördagen.
Och se hur det funkar, men antagligen kommer det inte funka alls.
När du väl valt och ställa ultimatumet, så får man ha fingertoppskänsla.
Om det är ett mini avkall på er uppgörelse, är det ett stort avkall.
Ja, då är det inte mycket att diskutera längre.

Till er som följer kan jag säga att jag har ett inlägg under psykisk ohälsa som hänger ihop med detta. Tyckte att det hörde bättre in där. Kolla om ni vill."Manisk eller narcissistiska drag"

Är du diagnostiserad?
Varför inte söka om du inte gjort detta innan, och red ut detta.
Om nu det är så du misstänker, att det kan vara nått med dig(om det nu ens gäller dig, och inte bara undrar)..

Blir osäker på vem av oss i tråden du syftar på? Menar du mig så är svaret nej, jag har ingen diagnos eller är diagnostiserad. 

Jag har läst din andra trådstart.

Om jag ska vara ärlig, tycker jag att du ska sluta bekymra dig om vilka ev. diagnoser din man har, det hjälper inte på din situation. 

Du har det inte bra. Sök hjälp till dig själv.

Hej och tack för att du kollade i den andra tråden!

Jo, givetvis har du rätt i det du säger. Du är inte den första som säger det och innerst inne vet jag ju att du/ni har rätt. Jag kan älta hans problem och försöka analysera detta i evigheter men det förändrar ingenting. Då gäller det att han själv vaknar och börjar tänka till först för att förändring ska ske. Och för det ger jag tyvärr inte så mycket. Saken är väl den att när man sitter i en sådan här situation så känner man sig ensam på något vis. Intellektuellt sett förstår jag att jag inte är ensam, men det känns så.

Sedan är det ju också det att hans problem har skiftat hela tiden. Antingen så är det det ena eller det andra. Många gånger med tvära kast. Exempel på det är detta. Han hade en fylleperiod för dryga tjugo år sedan. Helt plötsligt började han jobba som en besatt istället, bla som taxichaufför. Detta gjorde ju att han höll sig nykter och då blev man lättad för det. Tänkte att vad skönt, nu dricker han inte. Man insåg ju inte förrän det var för sent att han istället hade börjat med en ny hang up som i sig var jobbig. Det var upptakten till att han började jobba dygnet runt på fem ställen.

Vi var arton när vi träffades. Innan dess hade man haft kortare relationer som alltså inte varit tillräckligt långa för att man skulle hinna se skillnader med det som man sedan gick in i. Allt är ju bra i början. Så var det för oss också. Och är man då tillsammans med en människa som "säljer in sig" som jävligt duktig och kompetent så är det lätt att man tror på det. Det krävs att det går ett antal år för att man ska börja fatta och börja se olika mönster. Har man varit ihop så länge som vi så blir man dessutom lätt hemmablind och kanske behöver jag lite reflektioner från personer som inte är känslomässigt mig nära stående, för att se om detta är galet eller ej. Antagligen är det mycket mera komplext än vad det verkar för han har inte bara ett enda problem utan allt det här krokar i varann på nåt sätt. 

    

Att förstå en annan person, kan visst hjälpa TS situation.
Dock inte lösa den.

Har du hört om medberoende?

All "förståelse" och "tycka synd om" tar energi och tid från TS, som hon kunde använda på sig själv och barnen.

Att förstå en annans psykiska problem, har inget med medberoende att göra.

Så säger vi det.

Jag hoppas att du säger till TS när hon ska ge upp och börja tänka på sin egen situation.

Du har buntat ihop två saker till en, det är detta jag opponerade mig emot.

Har inte satt mig in i hela problematiken och frågeställningen.
Så ska se sen om jag gör detta och återkommer med ett svar.

Är själv på väg att trilla dit, vet om det. Är ensamstående.
Dricker 1 flaska vin 3-4 ggr i veckan. Har inte råd, mår dåligt på morgonen och arbetet blir lidande.
Arbetar hemifrån, kör bil i tjänsten, träffar mkt kunder och mår dåligt.
har barn hemma, har hund, har egentligen inga pengar för sprit.
Köper sprit istället för presenter och nödvändiga saker till barnen.
Sitter på en sytråd över vattenfallet, men hur gör jag för att sluta ?
Tycker sprit är äckligt men den avkopplande känslan är väldigt sköön.
Ibland funderar jag på att börja testa kokain eller amfetamin

Mår sämre och dåligare.....