Hur definierar man alkoholism?

Han är 45 år. En person med höga krav på sig själv. Mycket prestationskrav om man säger så. Vi har levt ihop i 27 år och har två barn i övre tonåren. Det är svårt detta för när vi träffades var man alltid ute o festade. I perioder har han jobbat hysteriskt o då har han druckit mindre. Aldrig avstått helt om man säger så. Men på ett ok sätt. Man kan säga att alkoholen har kommit och gått i hans liv. Senare år har han dock druckit intensivare och starkare öl. Tycker de sista åren att hans lynne har försämrats när han dricker o det tycker jag är oroväckande. Jag är inte rädd för honom även om han är otrevlig. Tycker det är ledsamt bara. Detta har kommit smygande. Han vill alltid ha öl hemma

Hej igen! Tack alla som har engagerat sig. Min man har helt klart bekymmer.Problemet är att han aldrig vill medge ATT han har problem. Någon enstaka gång har det gått att snacka om det, men rätt snart är han tillbaka på ruta ett och förnekar sin egen del i det hela. För han har ett stort ansvar i sin egen problemsituation. Dels talar inte vår äldste son med sin far. Den dagen han fyllde arton slutade han med det. Som förälder har han alltid varit av den naturen som kritiserar mycket (Höga krav på sig själv därav även på andra) och är faktiskt en riktig gnällspik. Har alltid haft oerhört lätt att bli arg även som nykter. Kort stubin precis som många andra i sin familj, bland annat hans egen far. Han är själv uppväxt i detta med krav och petimeter-beteende. Det har givetvis satt sina spår. Han var hårt hållen hemma och gick i "dressyrkoppel" hos sina föräldrar väldigt länge. Fram till att det spårade ur och numera har han ingen kontakt alls med dem. Hans yngre bror har tagit parti för föräldrarna och vill inte ens lyssna på min man. Hans mor bär tydliga narcissistiska drag och lever i förnekelse.

Jag har vid flera tillfällen föreslagit att han kunde gå och tala med någon. Försöka reda ut - först och främst  - situationen med vår son. Familjerådgivning tex. Det hela är svårt dels därför att jag vet hur dåligt min man mår. Egentligen. Fast samtidigt gör det mig lite knäckt att han inte fattar att han gör andra ledsna. Han påminner i mångt och mycket om sin egen mamma på den punkten. Han förnekar vad har sagt eller gjort. Jag tycker att han stundvis uppvisar narcissistiskt beteende själv, vilket i sig inte är konstigt. Han är ganska självcentrerad. Vår situation är oerhört svår. Jag talar med några av mina vänner om detta men funderar på att själv söka hjälp för att få stöd i detta.. 

Vad det gäller alkoholen så har jag nog förstått att det är medicin. Tyvärr kan man inte ens diskutera detta under lugna former eftersom han tittar på mig och säger att han minsann sköter sig. Han har ju inga problem. "Lider vi någon nöd här?" kan han fråga. Nej, naturligtvis inte. Inte på det praktiska planet.Han är osocial och har inga vänner utanför vår familj. Han tillbringar flera timmar framför TV:n på kvällarna. Ibland tillsammans med ölburken ibland inte. Ska tilläggas att han har en tendens att bli lite manisk i perioder och går in till 100 % för det han gör då. Han har samlat, tränat hysteriskt eller haft fem jobb. Flyktbeteenden alltihop enligt mig

Är det någon som känner igen sin partner på min?  

 

Som ett tillägg på ovanstående stycke så kan jag säga att jag har funderat på om han har en diagnos.Asperger?

Till er som följer kan jag säga att jag har ett inlägg under psykisk ohälsa som hänger ihop med detta. Tyckte att det hörde bättre in där. Kolla om ni vill."Manisk eller narcissistiska drag"

Blir osäker på vem av oss i tråden du syftar på? Menar du mig så är svaret nej, jag har ingen diagnos eller är diagnostiserad. 

Hej och tack för att du kollade i den andra tråden!

Jo, givetvis har du rätt i det du säger. Du är inte den första som säger det och innerst inne vet jag ju att du/ni har rätt. Jag kan älta hans problem och försöka analysera detta i evigheter men det förändrar ingenting. Då gäller det att han själv vaknar och börjar tänka till först för att förändring ska ske. Och för det ger jag tyvärr inte så mycket. Saken är väl den att när man sitter i en sådan här situation så känner man sig ensam på något vis. Intellektuellt sett förstår jag att jag inte är ensam, men det känns så.

Sedan är det ju också det att hans problem har skiftat hela tiden. Antingen så är det det ena eller det andra. Många gånger med tvära kast. Exempel på det är detta. Han hade en fylleperiod för dryga tjugo år sedan. Helt plötsligt började han jobba som en besatt istället, bla som taxichaufför. Detta gjorde ju att han höll sig nykter och då blev man lättad för det. Tänkte att vad skönt, nu dricker han inte. Man insåg ju inte förrän det var för sent att han istället hade börjat med en ny hang up som i sig var jobbig. Det var upptakten till att han började jobba dygnet runt på fem ställen.

Vi var arton när vi träffades. Innan dess hade man haft kortare relationer som alltså inte varit tillräckligt långa för att man skulle hinna se skillnader med det som man sedan gick in i. Allt är ju bra i början. Så var det för oss också. Och är man då tillsammans med en människa som "säljer in sig" som jävligt duktig och kompetent så är det lätt att man tror på det. Det krävs att det går ett antal år för att man ska börja fatta och börja se olika mönster. Har man varit ihop så länge som vi så blir man dessutom lätt hemmablind och kanske behöver jag lite reflektioner från personer som inte är känslomässigt mig nära stående, för att se om detta är galet eller ej. Antagligen är det mycket mera komplext än vad det verkar för han har inte bara ett enda problem utan allt det här krokar i varann på nåt sätt.