Efter 20 år... skiljas?

Skilde mig efter 20 år på exakt de grunder du tar upp. Först ville jag inte skilja mig beroende på barnen, jag såg det som en dom jag hade fått. -"barnen skall inte lida för att vi inte har det bra". Sedan tänkte jag på vilka förfärliga förebilder vi var för barnen, hur skall de lära sig hur ett kärleksfullt förhållande fungerar med två föräldrar som "inte är ett par utan bara mamma och pappa.

Var livrädd för att inte hitta den rätta men efter separationen så träffade jag flera fantastiska kvinnor och till slut min nuvarande särbo. Tror att tjejer har det svårare på singelmarknaden än vad vi killar har det. Det enda jag är lite irriterad på är att jag inte lämnade tidigare. Livet är så otroligt mycket bättre nu

Vad skulle du själv må bäst av? Det är väl en ganska väsentlig fråga. Skulle ju dock råda att prata om hur du känner med frun först, kolla om det är något ni är villiga att försöka få hjälp med

Skilj dig, om du inte tror att någon av dina barn skulle avså från lycka och kärlekslöst liv i 25 år. Klart blir dina barn initialt ledsna men de kommer att komma över det. När de gör det ser de att åtminstone en förälder har hittat glädje, vem vet din fru kanse också blir mindre sur.

Hur tror du din fru kommer att reagera, kan ni prata? Försök att få hjälp att prata annars. Säg inte att det är sex du saknar utan att det ör närheten i vardagen. Säger du sex tror hon kanske att du fortfarande har känslor för henne.

För barnens skull gör även efter skilsmässan gemensamma aktiviteter, födelsedagsmiddagar med mera.

Önskar jag hade tagit det steget för tio år sedan. Lever utan sex och med lite närhet, att jag inte sklijer mig har numera andra grunder. Men det gnager att jag inte gjorde det då.

Det objektivt sett rätta svaret är sannolikt att ni bör gå skilda vägar. Men jag vet av egen erfarenhet är så enkelt är det inte. Min situation liknar din, mina barn är nu några år äldre. Jag och maken har inte haft sex på många år, ingen av oss vill med den andre och kärleken är borta sedan länge. Det började med att han inte ville ha sex med mig.

Jag har tänkt mycket på separation och tänker fortfarande. Men har inte kunnat förmå mig till det, än, främst för att jag vill leva med barnen på heltid och att de är så harmoniska i vårt nuvarande liv.

Jag har tänkt mycket på det där med barnens bild av en fungerande relation. Men det finns ingen bitterhet mellan oss, vi är inte osams och vi pratar och skrattar ihop. Det argumentet har därför inte vägt tyngre hos mig, även om det finns där.

Att skiljas för att jag ska hitta en annan livskamrat har inte känts relevant. Det finns ingen garanti att jag gör det, det känns inte ens sannolikt. Jag är 49 år, kräsen och vet vad jag vill ha när det gäller män. Jag är inte rädd att leva utan en man även om jag liksom de flesta vill ha en livskamrat såsmåningom.

Utan sex och närhet hade jag kanske inte stått ut så här länge. Jag hade garanterat mått riktigt dåligt. Sex och närhet får jag på annat håll och det är min ventil. Jag rekommenderar inte mitt sätt att leva men det är min verklighet, just nu.

Sedan är det ju så att sex egentligen bara är en liten del av hela paketet "närhet/kärlek/sex". Sexa kan man göra med Fröken höger också, men då får man ju bara en tredjedel av "paketet"  (och knappt det, egentligen).

Det skulle kunna ta hus i helvete om man skaffade en långvarig relation med någon vid sidan av, om det upptäcktes. Bättre än inget kanske, men jag tror inte på att gå bakom ryggen i längden.

/Kärleksförtvinad

Visst är det så. Jag räknar inte onani som sex ens en gång.

Undrar om det finns någon alls som tror på att gå bakom ryggen på någon annan, vare sig i längden eller kortvarigt. Tveksamt. Jag går inte bakom ryggen på min man men inte ens mitt sätt att leva är hållbart i längden.

Befinner mig i en liknande situation och min historia är nästan identisk. Vi lever ihop men inte som ett par. Jag fixar sexet vid sidan av istället.

Sorgligt att det ska behöva bli så. Man undrar ju nästan om det är något genetiskt med kvinnor efter att de fått barn...

Finns massor av träffar kring det om man Googlar.

/Kärleksförtvinad

Iofs får man träffar på det mesta om man Googlar efter det... Föregående inlägg inte menat att starta någon "köns-kamp". Det är bara jag som tänker högt. :)

Om det "bara" är det att ni har tappat glöden, så tror inte jag att det är kört. Den kan man få tillbaka genom professionell hjälp. Skaffa hjälp nu innan någon av er söker er till andra källor. Många får hjälp av familjerådgivningen. Finns i många kommuner samt kyrkan. Kostar oftast inget. Om inte annat får ni tillfälle att reda ut relationen. 20 år är inget att bara kasta bort, prova FR!