Efter 20 år... skiljas?
Jag har varit ihop med min fru i över 20 år nu. I början var allt frid och fröjd, vi älskade varandra och gosade/kramade/längtade efter varandra, osv. Vi gifte oss, och fick barn...
Redan när hon blev gravid med barn 1, så försvann sexlusten för henne. Hon ville inte ens ha beröring. OK, jag förstår, hormoner ohch grejer, klart jag kan vänta och ha tålamod. När barnet var fött, så var hon nyförlöst, och efter det ammade hon och då hade hon ungen klängande på sig, ville inte ha mer närhet än så. Definitivt ingen sexdrift. Och hon ville inte ens ha kel och gos.
Efter det kom barn 2, och då upprepade sig hela historien här ovanför. Efter att barn 2 slutade amma, så var det extremt sporadiskt mellan sexandet. Och det var alltid jag som fick ta initiativ, och 99 gånger lät det "inte idag, usch, jag känner inte för det". Alltså... hon sade verkligen "usch" när sex kom på tal.
Sedan var jag ju jobbig som tjatade, hur nu ett försök att få till kel & närhet & sex en gång med några månaders mellanrum kan vara tjat? Nåja, jag bestämde mig för att hon får väl ta initiativ då.
Resultat... Det gick över ett år, helt utan sex. Jag höll på att dö, men skulle ju vara duktig och göra som hon vile (låta henne ta initiativ, när hon kände för det). Till slut tog jag initiativ ändå (annars hade det inte blivit något).
Nu är ungarna 11 och 12 år gamla. De har sett sina föräldrar kyssas en gång i sitt liv. Vi lever ju i princip i ett kärlekslöst äktenskap. Har sex några gånger per år, alltid när jag tar initiativ (oftare vill hon inte), och då bara som en "snabbis". Hon vill/behöver/har inget som helst behov av tillfredställelse (förspel och så). Det låter bara... "nej, ta du, jag behöver inte..." Många gånger har jag sagt att då skiter vi i det.
Jag vill ju ha sex MED henne, inte att det bara ska sex "från mitt håll" så att säga. Men... surtanten är helt ointresserad. Jag har försökt med allt, hjälpt till hemma, gett henne massage, väntat, inte tjatat... hoppats att det ska komma tillbaka...
Vi har det bra ordnat med allt annat i livet. Jag har företag och tjänar mycket pengar, vi har ett fint hus, ungarna välartade med väldigt bra skolresultat, många vänner och så. Vi har trevliga semestrar ihop när vi reser utomlands eller åker iväg och åker skidor. Men vi har ju ingen "glöd" mellan oss längre. Ingen passion, kärlek, attraktion.
Och nu, för en vecka sedan... Kom jag på mig själv med att jag inser att jag känner inget för henne längre. Ja, inget attraktionsmässigt i alla fall. Tror knappt jag skulle få upp den om hon plötsligt skulle vilja ha sex nu.
Vi bor ihop, har barn ihop. Vi bråkar aldrig, ingen av oss har någon vid sidan av, har inga sådana problem.
Den stora frågan är nu... Ska jag skilja mig nu (är 40 år), och hoppas att jag ska hitta någon ny kärlek? Eller ska jag stanna kvar i ett kärlekslöst äktenskap?
Ska jag vänta tills barnen flyttar hemifrån, för deras skull?
Ska jag vänta några år till, tills barnen är lite äldre, och förstår mer?
Eller är det kanske rentav mer skadligt för barnen, att ha föräldrar som inte älskar varandra? De får ju en skev bild av hur ett förhållande och ett äktenskap ser ut. Ingen av oss längtar efter den andra längre. Hon har till slut lyckats kyla ner alla mina känslor... fram tills för en vecka sedan försökte jag och höll hoppet vid liv, för min skulle, för barnens skull, osv.
Men nu vet jag inte om jag orkar längre. Jag vill inte bli en kärlekslös kall fisk som hon... Tänk om det sitter i och man vänjer sig?
Fan... leva resten av livet helt utan passion/längtan/ömhet/kyssar/närhet/sex/åtrå... Det känns deprimerande att tänka på. :(