Det mest irriterande någon sagt när de fick reda på att du har svårt att få barn?

När vi berättade för en av våra vänner fick jag kommentaren om att "det är nog bäst att försöka snabba på lite då du bara blir äldre och äldre. Tiden börjar rinnar ut för dig" Det var förra året och då var jag 31 och vi har fortfarande inte blivit gravida men håller på med ivf.

Andra kommentarer är "vaddå svårt det är ju bara och mysa rätt tid i månaden så ska du se att du blir gravid" "svårt att få barn, missade du biologiundervisningen i skolan?"

Pappas sambo (45+) när vi berättat att vi varit på utredning:

"Ja, för mig gick det alltid på första försöket och om jag inte skyddade mig nu skulle jag bli gravid direkt!"

-Har du barn?
-Ja en 3-åring.
-DÅ är det BARA att gå hem och göra ett syskon!
- Nej, det är faktiskt inte så lätt för alla...
- Om man bara vill så är det lätt!
- Även om man vill och längtar massor, så är det inte säkert att det blir barn ändå...
- JOOOO DÅÅÅ! Bara säg till maken att "nu är det dags" så blir det barn direkt.
- Nu är det inte så enkelt att få till det...
- Det är bara att beställa ett barn, så kommer det ett 9 månader senare!

Sen fick jag en knäpp och skällde ut kvinnan om hur okänsligt det är att pressa folk om detta, särskilt om man inte tar till sig det som man svarar.
Ska tillägga att detta var en kvinna i 55 - 60 års åldern, med 3 egna vuxna barn och 5-6 barnbarn. Så hon borde ju kunna känna av läget, tycker man.
Jag var tydlig, alla andra 10 pers runt bordet förstod. En kom fram efteråt och sa att det var bra att jag sa till på skarpen, eftersom hon varit på henne i över 1 år om hur lätt det är att skaffa barn om man vill...

"När ni har fått barn kommer det kanske gå lätt och på naturlig väg nästa gång." Nej det gör det antagligen inte, för det har tagit tre hela IVF-försök innan vi nu har kommit så långt som vi har gjort. Det skulle väl vara om något drastiskt skulle hända med sambons spermier så att de plötsligt är fler och inte slöa, men chansen är mycket liten. Just det här med att nu är jag gravid och därför borde det fungera på naturlig väg nästa gång är det flera stycken som har pratat om. Folk har ju inte heller vett att lyssna på en när man säger att nej, det stämmer inte och du baserar dina påståenden på rena antaganden istället för fakta. Av någon anledning vet andra bättre än vad jag gör?

"Jag tror att det funkar om man slappnar av. Jag vet några som har gjort IVF många gånger och som det aldrig blir något för att de inte slappnar av. Själv blev jag gravid när jag slappnade av." Sagt av person som uppenbarligen inte har koll på fertilitet/infertilitet och där det dessutom blev två dödsfall i den nära familjen då hon blev gravid. Tror fan det att hon var stressad, bara på ett annat sätt och det var en slump att hon råkade bli gravid just då då hon inte hann fundera på det.

"Det känns så konstigt att jag är gravid för det tog ju sååå långt tid." Det tog personen drygt ett år och personen sa detta när hon visste att vi hade gått igenom IVF och skulle påbörja en ny behandling.

"Har du några barn? Nähä, men vill du inte ha barn?" Men skit du i det människa, du har ingen aning om vad jag går igenom och det är inte heller din rätt att få veta mina stora livsbeslut.

Kom på en grej till. När vi hade gjort ett privat IVF-försök som gick åt skogen uttryckte jag oro över ekonomin fick jag kommentaren att "ja men det är ju inte gratis med barn". Jo tack jag vet, men de allra flesta som skaffar barn behöver ju inte betala 100.000kr på ett bräde bara för att ens barnet ska finnas till. Och eftersom det nu är dyrt med barn slipper man ju gärna lägga dessa ytterligare 100.000kr på att få barnet från början.

Okej, detta har jag fått höra efter att jag fått veta att min man inte har några spermier i utlösningen. (han kanske har i pungen, vi har inte tagit oss till biopsi än).

- Ni är ju så unga än! ni har inge bråttom! Det kanske kommer tillbaka spermier om ni prövar ett tag till! (-om min man inte kan få egna barn, vad har åldern med det att göra? vi är 28).

- Det är så jobbigt med barn, man är bara orolig hela tiden!

- Prova den å den ställningen, ät dom vitaminerna, sen är du bombsäkert gravid!

- Jag minns hur min egen kamp kändes, gud vad vi kämpade å la ner pengar på ägglossningsstickor osv! - hur länge tog det? - jaa vi börja i juni, å blev gravid vid jul! 

Bäst är nästan ändå att alla kommer med "tips" om hur man ska bli gravid, när man precis berättat:
-"vi har jättelätt att bli gravida, men sen blir det mf/ma"
-"testa ägglossningstest då!"
-"fast vi har ju lätt att bli gravida, men vill gärna att fostret växer och utvecklas. Ditt tips är väl bättre om man inte blir gravid, eller?"
-"men om ni slappnar av då?"
-"Är inte det också ett tips för att BLI gravid?"
- "Jo, just det... Men om ni testar bisolvon?"
- "Men är inte det ifall man INTE blir gravid?"
-"Oj då, men... "

 

Sen brukar det komma ett par, tre tips till som är vanliga om man har svårt att bli gravid tex olika ställningar, IVF och liknande...

Har stött på detta så många gånger att till slut så orkade jag inte ens påpeka det, utan bara mumlade "Tack för tipsen" och struntade i det...

Jag vet inte om jag läst det här, men man skulle ju aldrig säga till en blind människa att om du bara öppnar ögonen så ska du se att du snart kan se igen... Det är samma med infertilitet. Det är väl kanske för att det inte syns utanpå en om man är infertil eller var felet ligger. Det behövs ca 15 milj spermier/ml för att bryta ner ytan på ägget så att en kan befrukta det, min man har 200 000, det är alltså en hel del som saknas så ICSI är den enda metoden som funkar. Men det fattar inte "vanliga" människor.

Jag berättade nyligen för min chef att jag kommer vara borta en del eftersom jag skall genomgå en provrörsbefruktning, eftersom jag och min man inte kan få barn på naturlig väg. Det tog mig ett tag att bygga upp modet och våga säga detta, vilket min chef märkte. Chefen tittar länge på mig och säger: "Det är gud, inte människan, som bestämmer om det skall bli ett barn". Jag var helt mållös och visste inte alls vad jag skulle säga. Chefen fortsätter då med att berätta om en släkting som försökt i flera år och tillslut blivit gravid på "onaturlig" väg: "Och du skall veta, barnet dog i magen när det var 6 månader gammalt".

Chefen uttryckte också i slutet av vårt samtal att jag minsann skrämt hen: "Jag trodde det var något allvarligt, när du ville prata med mig i enrum".

Men herregud! Blev helt paff av ditt inlägg. Hur bemötte du det? ja, om du ens kunde bemöta det vill säga, det är ju kanske inget man bara har en snygg come back på. 

Själv har jag bara råkat ut för det traditionella "slappna av" något gott råd om piller eller berätellser som "jag känner någon som känner någon till som blev gravid i adoptionsprocessen". Ja det är klart tänker jag då, sambon spermier kommer ju explodera i mängder när jag slappnar av. 

Jag blev riktigt chockad! Jag jobbar på en karriärsinriktad arbetsplats och jag hade nog förväntat mig att min chef skulle ogilla mina familjeplaner. Jag trodde dock inte att personen skulle öppet motsätta sig mitt beslut, speciellt inte på religösa grunder. Kanske förväntade jag mig något om "har du tänkt på hur detta påverkar dina framtida möjldigheter att avancera... bla bla bla", vilket hade varit illa nog. Jag sa faktiskt inte så mycket utan bara att det var mitt beslut, och i efterhand ångrade jag det. Jag kämpade hela samtalet med att inte börja gråta och kunde inte tänka på vad jag skulle säga. Jag önskar att jag visat öppet hur opassande det är att berätta för någon som uppebarligen längtar så efter ett barn, att hans släkting provrörsbarn dött i magen. Och att jag och min man uppenbarligen inte förtjänar att få ett barn, för då hade gud gett oss det.

En sådan människa måste man bara ignorera. Synd att det är din chef, men visst har det fått dig att tappa respekten för honom/henne. Personen i fråga borde verkligen skämmas. Det enda jag kan säga är att det var synd att du berättade, jag skulle nog ha rått att inte berätta på arbetsplatsen alls. Man behöver inte säga någonting förrän 2 månader innan man går på föräldraledighet, men det brukar ju lösa sig naturligt eftersom det som bekant syns tidigare. Det är så lätt att man blir förbisedd på arbetsmarknaden att det oftast är bäst att hålla tyst om barnaskapande över huvud taget. Man hoppas ju på att bli gravid fort, men det kan ju ta år också (för oss gick det på en gång med första och 2,5 år med andra) och då kan det dels vara jobbigt om folk frågar och dels kanske du diskrimineras för att du "ända ska vara föräldraledig snart" och om inte snart är snart kan det blir det ju bli väldigt tråkigt. För sin egen skull får man nog vara selektiv, speciellt med arbetsmarknaden. För samhället är det ju tragiskt att det är så. Men nu är det gjort och som sagt, nu behöver du ju inte känna någon större respekt för den personen. Vilken i.iot...

...förresten (blev så upprörd över den där chefen) i det läget hade man ju velat vara hans/hennes chef och gett personen sparken och sagt att "Gud har bestämt att du inte ska jobba här mer."

Jag och min man har bestämt oss att adoptera istället för att genomgå ivf och det mest irriterande eller klumpiga någon sagt eller gjort är faktiskt en nära väninna som har varit/är i samma situation själv och lyckats med ivf är -Nu när vi har fått henne på riktigt skulle vi ha svårt att adoptera. Detta är inte det enda klumpiga denna väninna sagt eller gjort. Jag skakar bara på huvudet!

De kommentarer jag stört mig mest på är:

-"Men prova ägglossningstest de har funkat för oss". Men hallå tror du inte jag gjort det??
-"Slappna av så kommer det av sig självt". Vadå slappna av jag har till och med gjort fertillitetsutredning och fått förklarat att jag har svårt att bli gravid pga äggkvaliteten.

Puckon...